Dricker jordgubbsproviva och minns. Det är sista slurken av den kartong O hämtade hit när han tömde kylskåpet hos pappa.
Här i hushållet tar den slut på nolltid, hos pappa räckte den länge. Eller gjorde den? Nä förresten, jordgubbssmaken drack han upp snabbt, det var den jag fick köpa ny ideligen. Hallon-granatäpple blev stående.
De första veckorna han bodde i lägenheten köpte jag äppelmust, dyr och väldigt god. (Tur att jag aldrig nämnde för honom vad den kostade, det hade grämt honom oerhört.) Sedan tröttnade han på den och då övergick vi till Proviva som han felaktigt kallade näringsdryck, även sedan jag förklarat skillnaden.
Minns det praktiska. Hälla upp ett halvt glas Proviva, blanda med vatten. (Nu i efterhand frågar jag mig plötsligt varför han ville ha den utspädd, var det godare så eller av sparsamhet? Med pappa kunde man inte vara säker.). Mikra en liten stund så att den inte var kylskåpskall. (Åh diskussionerna om att inte lämna tetror med mjölk och proviva framme. Ja, jag vet att du föredrar rumstemperatur framför kylskåpskallt. Men det är bättre att förvara i kylskåp och mikra. En dag hade han försökt mikra själv men inte hittat timerknappen på väggen och därmed inte fått igång mikron, jag begriper mig inte på den där apparaten, klagade han.) Klippa av ett sugrör så att det blev lagom långt. Visa pappa sugröret, det tyckte han var onödigt fast det var det ju inte. Sista dagarna fick jag hjälpa honom att sticka in det i munnen.
Han begärde ingen av de här små omsorgerna, jag tänkte ut dem själv, jag tror inte han märkte dem. Jag är ganska säker på att han inte insåg hur orolig jag var för honom, hur tung den här sista tiden var för mig. Ibland grät jag när jag satt hos honom, han såg det aldrig. En enda gång grät jag så han såg det och uttryckte min oro och ledsnad, det var ungefär tio dagar innan han dog.
Ändå var han krävande i sin anspråkslöshet. Hans självständighet och integritet och vilja att vara ensam och klara sig själv blev krävande och besvärligt.
Proviva, klippa sugrör, de små omsorgerna, det borde jag inte sakna, fast det gör jag ju ändå. De var en del av den sista tiden, den tid som obönhörligen tickade mot slutet.
Som all min samvaro med pappa gjorde, alltid. Det är ju därför alltihop gör så ont.
Egentligen är det konstigt att det inte gör ännu ondare. Häromkvällen googlade jag fram en undersökning om antecipatorisk sorg, alltså den sorg hos närstående under den sista sjukdomstiden, när man vet att hoppet är ute. Av många upplevs den som svårare än sorgen efter dödsfallet.
Det känns lite tröstande, att en del av det svåra kanske redan är över. För visst började jag sörja genast vid cancerbeskedet, jag begrep omedelbart att det inte fanns något hopp. Frågan är om jag inte sörjde redan innan, men när började det? I somras när vi pratade i telefon, jag på Sommarön och han i Stockholm, jag orolig över hans märkliga oföretagsamhet? I våras när han hälsat på i sunkstugan och jag såg blodfläckarna på lakanen, han hade redan den gräsliga klådan och kliade sig blodig?
Ja, sådär kan jag ju hålla på. Sanningen är att orolig och sorgsen över pappa har jag varit länge, länge.
Igår kväll satt jag uppe efter att O och mamma lagt sig. Dumt kanske, för jag kände mig förstås ensam och ledsen. Fast jag behöver vara det, också.
Jag mindes en gång när jag var i tioårsåldern. Det var i hans kök, på den tiden det var beboeligt, jag satt i hans knä och var ledsen och han tröstade mig. Jag hade någon sorts existentiell eller möjligen religiös kris och var rädd för döden och för att skiljas åt. Min varmt kristne morfar hade dillat i mig att den som trodde på Jesus skulle återuppstå, om han så omvändes på dödsbädden, men den som inte trodde blev utestängd. Pappa sa med viss hetta att någon sådan gud går ju inte att tro på, som skiljer dig och mig åt. Det ska du veta Helga, jag är alltid hos dig.
Är du hos mig, frågade jag tyst igår, utan att förvänta mig svar, givetvis utan att få något.
Fast det är han ju, men inte på det högtravande sättet. Han är hos mig i mina tankar och minnen, i blicken som möter mig i spegeln, i sättet jag har att snörpa på munnen när jag funderar, sättet jag sover på.
Det är inte precis tröstande, men.. jaa? Tillfredsställande, kanske. Något att förhålla sig till, hålla sig i.
Jag tänker mycket på dig men jag hittar inte riktigt orden att kommentera med. Till viss del eftersom jag inte ens hittar mina egna ord just nu, det är lite för körigt i livet och jag behöver viss stillhet för att kunna tänka. Men också eftersom jag är så rädd. Jag vet att livet innebär förluster och jag är rädd för dem helt enkelt.
SvaraRaderaDet där med antecipativ sorg kan jag dock relatera till. Jag var mycket nära min Farmor och det sista året hon levde blev hon dels sämre väldigt snabbt och dels virrig. Det var tydligt vad som skulle komma och det var väldigt sorgligt - även om hon var gammal. Två månader efter att vi flyttat henne till äldreboende dog hon. När hon väl var borta blev det tydligt för mig hur mycket oro jag burit på det sista året. Ganska snart efteråt blev det också lättare att se henne som hon varit innan hon blev virrig. Parallellt med att jag var ledsen över att hon var död kunde jag nu också känna glädje lättare. Som att glädjen var mer tillåten.
Jag tyckte att sorgen innan pappa dog, den där sista skälvande veckan, var tyngst. Det blev lättare när han faktiskt var död och inte jättejättesjuk. När man inte behövde vara orolig för att han skulle dö längre, för ja, det var ju redan klart. Framför allt upplevde jag en stor lättnad efter begravningen. Fram tills dess var livet lite satt "on hold" och sorgen mer bedövande och mer närvarande.
SvaraRaderaDin pappa är hos dig. Vila i det. Han lämnar dig aldrig helt. Och du kommer att le så småningom när du påminns om det i små, korta ögonblick som fladdrar förbi. Han är hos dig. I ditt utseende. I dina tankar. På platser där ni varit.
Det er allerede sagt mange gode, kloke ord om sorg her, så jeg har ikke så mye å tilføye. Du er jo selv så klok og innsiktsfull, så det gjør godt å lese. Takk for at du deler.
SvaraRaderaMin egen erfaring med dødsfall i nær familie begrenser seg foreløpig til besteforeldre, og da sto jeg jo mer på avstand på mange måter. Samtidig berørte det meg sterkt, og særlig da morfar døde, sikkert ettersom jeg (vi alle) var til stede akkurat da det skjedde. Jeg husker den dramatiske forskjellen på liv og død. Det var virkelig ingen tvil om at han ikke var der mer. Jeg husker også at mormor var veldig opptatt av at vi skulle ta på ham til avskjed. Hun hadde en forestilling om at bare slik ville vi frigjøre oss fra minnet om han som død og huske ham slik han hadde vært. Det tror jeg vel ikke riktig på, men jeg kjenner i alle fall godt igjen dette med at det er alt vi delte før sykdom og død som har den sentrale plass hos meg nå. Slik blir det for deg også, Helga! Og gjennom minnene dine kommer din far til å være der og dele dagene med deg videre også. Det er jeg helt overbevist om! Varme klemmer!
Citatquiz igen, för den som vill:
SvaraRaderahttps://plattintet.wordpress.com/2015/11/14/18-det-man-minns/
Läser och känner igen.
SvaraRaderaMen hittar inga ord.