Sista dagen

Igår vaknade jag och var ledsen, som vanligt. Ändå blev morgonen lättare än jag befarat. Egentligen skulle O ha börjat jobba efter sin sjukskrivning (han är bättre men hostar fortfarande väldigt) men under natten hade Q hostat allt värre och på morgonen kunde han omöjligt gå till skolan. Och jag behövde ju kunna åka till pappa, så O vabbade.

Jag sov oroligt under natten, hade mobilen på nattduksbordet, vaknade flera gånger och kollade den, men ingen ringde. På förmiddagen messade min faster att hon tänkte besöka pappa, och det gjorde hon vid tiotiden. Hon skrev igen att han var lugn och inte kontaktbar, förmodligen ingen ändring sedan dagen innan.

Det gjorde mig relativt lugn, jag åt en sen stadig frukost och tog sedan t-banan in till stan och pappa. Jag var framme vid ettiden.

På nattduksbordet låg hans doktorsring, jag tog den och satte på höger långfinger, mitt största, där jag förr bar ingenjörsringen men sällan numera. Jag blev glad att de tagit av den, de senaste dagarna har jag undrat om han svullnat så mycket att den skavde. I flera veckor nu har han haft den på pekfingret, ringfingret har länge varit alldeles för magert. För mer än en månad sedan tappade han den på natten i papperskorgen, det var rena turen att vi hittade den.

Han låg som dagen innan lite på sida med kudden ingosad under kinden, det såg ganska bekvämt ut. Dagen innan hade sköterskan berättat att han kommit till ro först när de lagt honom på sidan, så som han ju alltid brukar sova, med armarna i vinkel framför kroppen, så som jag alltid sover också.

Men andningen var annorlunda, mycket rossligare, och dessutom skakades hans tunna kropp av otäcka hostningar. Rosslandet är normalt och inte plågsamt för den döende, värre för oss som ser och hör det än den som gör ljudet, det hade jag läst innan och flera i personalen försäkrade mig om det. Hostningarna var värre. Pappa morrade och stönade och lyfte ibland handen och ena benet när han försökte hosta. Jag frågade ett par gånger om de kunde göra något, och de lovade att sätta in mera vätskedrivande, slemlösande och morfin. Morfinet fick han vid tvåtiden. Någon ur personalen påpekade att pappas ansikte var alldeles lugnt, vid smärta eller obehag brukar det synas en spänning eller bekymmersrynka. Jag såg också hur dragen slätades ut genast efter varje hostning.

Det var ett par fina timmar jag tillbringade vid hans sida, i fåtöljen bredvid sängen. Jag såg ut på himlen och lyssnade på en skiva jag inte hört på åratal - Ängslans gröna jord, Mikael Samuelson sjunger Birger Sjöberg. Ibland klappade jag honom på pannan och kramade hans hand, utan någon reaktion alls. Jag minns att farmor berättat att hon hållit farfars hand in i det sista, pallat upp deras händer med handdukar för att inte släppa ens medan hon sov. Men något sade mig att jag också störde pappa genom att röra vid honom. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Min farbror ringde och frågade om det var lämpligt med besök, han hade tydligen ringt hem och pratat med O och även ringt mamma och frågat. O fick intrycket av att han var rädd att tränga sig på. Han är en mycket reserverad person, långt mera så än pappa. Jag svarade att han naturligtvis fick komma men inte behövde göra det, i så fall skulle det vara för hans egen skull eftersom pappa inte längre uppfattade något.

Vid tretiden kom en läkare och bad att få ett samtal i ett annat rum, vi - eller snarare jag - pratade i en halvtimme ungefär. I efterhand undrar jag vad poängen med samtalet egentligen var. Jag pratade på, drog hela jävla långa historien från början ända nästan till slutet innan jag fattade att de antagligen mest ville höra hur det var med mig och om jag fattade att pappa var döende.

Efteråt kände jag mig arg, ångerfull och som att jag svikit pappa. Varför berätta hela eländet en gång till, varför lämna ut honom en gång till till ingen jävla nytta alls? Hur många är de nu, biståndsapor, läkare, sköterskor, fan och hans mormor som suttit som fågelholkar och lyssnat men ändå inte kunnat hjälpa honom och mig?

Jag hade först tänkt åka och möta mamma vid tåget, hon var en timme försenad. Sedan tänkte jag att hon får ta tunnelbanan, det är relativt lätt att hitta. När det var en halvtimme kvar messade jag detta till henne men ändrade mig någon minut senare, jag kommer och möter dig, det blir skönt att få lite luft. Jag böjde mig över pappa och strök honom över håret och sa väl ungefär att nu åker jag och möter mamma, jag kommer snart tillbaka.

Mammas tåg kom in strax före fyra, jag tog hennes väska och så tog vi tunnelbanan. Jag behövde något att äta, övervägde en macka på T-centralen, hade inte ro att sitta ner, är trött på mackor, det får bli en sushi från haket mittemot sjukhemmet.

När vi kom upp på avdelningen med sushin i en påse såg jag en sköterska komma ut från pappas rum. Vi är inte färdiga här inne, sa hon lite stressat. Sedan såg jag min farbror sitta i soffan utanför. Han hälsade lite stelt, men det gör han ju alltid.

Då kom en sköterska med empatin lysande ur ögonen och förklarade att pappa dött tio minuter innan. En annan sköterska hade suttit hos honom och hållit hans hand och det hade varit alldeles lugnt. Mamma storgrät och kramade mig lite för hårt, jag grät förstås också.

Så gick vi in till pappa som var vitklädd och hade fått ett blåvitt lapptäcke över sig. Två ljus och en vit azalea stod på nattduksbordet. Hans panna var fortfarande varm men han var verkligen dödsblek, en väldig skillnad mot när jag lämnat honom. Då var huden nästan rosig, näsan rödare än resten, läpparna röda. Han såg imponerande ut där han låg med sin väldiga höknäsa, sitt vackra vita skägg och det alldeles för långa vita håret. Vi hade ju tänkt ordna klippning tidigare i veckan men inte orkat.

Mamma, min farbror och jag satt en stund hos honom och pratade. Jag berättade om de senaste dagarna, jag behöver tydligen prata av mig om det. Sedan åt jag min sushi - jo jag kommer även i fortsättningen att kunna äta sushi - och vi pratade om allt möjligt, mest pappa. Min farbror är som sagt stel och reserverad, jag har tidvis haft svårt för honom och jag vet att pappa haft det också, men det var fint att han var där. Min syster kom upp hon också. Jag ringde hem. Mamma ringde pappas äldste vän och min andra faster, min farbror lovade att meddela övriga släktingar. Först då fattade jag att min farbror fått dödsbudet redan när han kom, således före oss.

Så åkte vi hem, jag och mamma och min syster. O hade lagat fisksoppa, vi skålade för pappa. Jag kände mig trött och avtrubbad. Vi tittade på tv på kvällen, syrran sov över.

Jag kände mig konstigt nog inte ensam.