December. Nu blir det aldrig mer november 2015, den månad pappa levde och dog.
Med tiden kommer det att kännas lättare, jag vet ju det. Men just nu gör det ont att tiden går och tar mig längre bort från honom.
Med tiden kommer det att kännas lättare, jag vet ju det. Men just nu gör det ont att tiden går och tar mig längre bort från honom.
Kram. Futtiga ord men dock. Kram Helga.
SvaraRaderaDet är svårt att komma med något annat än ord i kommentarsfält, så det får bli ord.
SvaraRaderaJag tror inte att tiden tar en längre ifrån någon som man stått så nära. Det är inte min erfarenhet. Avståndet är det samma idag som en månad efter att mamma dog. Vissa dagar längre, vissa dagar kortare. Härom morgonen vaknade jag med en insikt (som jag dessvärre nu delvis tappat bort, men så är det ju med det som händer mellan dröm och vakenhet) som gjorde att jag kände mig närmre henne än många gånger när vi kunde prata med varandra.
Menar du det? Vad skönt att höra i så fall!
RaderaJag är en usel drömmare, minns aldrig mina drömmar. Nu skulle jag välkomna en om pappa.
Jag har en fin historia om ett minne jag fick från Q, måste berätta om det. Och begravningen också, förstås.
Det har absolut varit så för mig. Det är inte alls som händelser och platser som bleknar. Det är klart att triviala saker som huruvida hen ville ha kaffe den där eftermiddagen du kom så sent bleknar, men inte viktiga saker som personen sa, hur hen log, kroppshållning och så. Det finns kvar.
RaderaDrömmar är väldigt bra - de går rakt fram till minnena. Jag minns att första gången jag drömde om mamma efter hennes död var väldigt stort för mig. Det var att uppleva henne som levande, och det hade jag ju ingen direkt tillgång till längre. Men det händer inte så ofta, inte den sortens väldigt tydliga drömmar.
Det är klart att det är en ofantlig skillnad på att ha den levande människan inom räckhåll och att bara ha minnen och fotografier och andra memorabilida att tillgå. Men det är inte så stor skillnad på månaden efter och tio år efter.