Varje gång jag kommer dit gråter jag, för jag önskar så hett att han skulle vara där. Om än sovande eller grinig. Jag skulle ta vad jag fick. Det är saknaden som bryter in, det ska den göra, den går inte att komma undan, men vad ont det gör. En stund. Jag gråter högt och patetiskt, och sedan går det över. Och när det är över har jag inte lust att tänka på det eller gå in i det igen.
Som nu till exempel. Jag vill skriva ner vad jag tänkte, men skyggar lite för att göra det, för just precis nu är livet som vanligt, det löper parallellt med den där isande insikten att pappa är borta. Jag vet såklart att han är det, men jag känner det inte just nu, och jag orkar inte riktigt tänka på det.
Fast jag kan heller inte låta bli, det har jag ju aldrig kunnat. Måste pilla och peta och riva och borra och gräva tills det inte gör ont längre.
Idag packade jag porslin och glas, det lilla pappa hade, och delade upp i behålla/skänka till välgörenhet. Hans matporslin var Stig Lindbergs Birka, det köpte han när han kom till Stockholm 1980. Jag hade först tänkt behålla det, pappa tyckte om det, och det går för astronomiska summor på Tradera. Men när jag stod där och packade tänkte jag om. Vi behöver sannerligen inte mer prylar, porslin har vi i mängder, och jag har många andra fina saker som gör att jag minns pappa. Det var han som gillade Birka, jag gör det inte.
Hemma i TV-rummet står fåtöljen som jag fyndade åt honom, den är O:s nu. I taket hänger marmorlampan som pappa ärvde efter farmor men aldrig kom sig för att hänga upp. Men nu är den avtorkad och fin och jag blir glad när jag ser den.
När jag går därifrån tänker jag. Varför är det så jävla jobbigt att röja ur nya lägenheten, den är en barnlek jämfört med den stora prövningen som väntar inne i stan? Jag mår nästan illa bara jag tänker på det. Om detta är jobbigt, hur hemskt ska inte det bli? Och så vidare, filifjonk, filifjonk.
(I söndags fick jag en försmak, då vi tömde sex lådor som O magasinerat från gamla lägenheten. Detta gjordes före cancerbeskedet, då vi fortfarande trodde att pappa skulle kunna flytta hem igen på något sätt. Fem lådor med böcker, som alla legat på golvet och trampats på, en låda med en salig blandning av skräp (och döda pälsängrar). En enda bok gick att spara. Jag grät när jag packade upp Hitta surikaten! som pappa en dag förra året haft med sig till pojkarna och som de haft roligt med. Men han hade inte lämnat den hos oss, utan tagit med sig den, med påföljd att den nu var söndertrampad och förstörd. Men jag har beställt en ny på Adlibris.)
Så tänker jag att den här lägenheten påminner mig om pappas sista tid, som förstås var hemsk på många sätt, men också fin. En tid då jag faktiskt fick dela en vardag med honom, på gott och ont. Vi har inte haft mycket vardagsliv tillsammans.
Jag har börjat prata högt med pappa, förresten. Utomhus sneglar jag irriterat över axeln och tiger tills folk har gått förbi, men hemma och i bilen snackar jag på. Det tröstar mig. Ibland vet jag nära på säkert vad han skulle svara. När jag gråter som häftigast kan jag nästan höra hans bekymrade röst: Men är du så ledsen? Så ledsen var aldrig jag när mina föräldrar dog.
(Och jag minns när vi satt och väntade på taxi på Huddinge sjukhus efter ett av besöken hos hepatologen, hur han eftertänksamt sa: Det är konstigt, ibland tänker jag att jag måste ringa mamma och pappa och berätta att jag är sjuk, så kommer jag ihåg att de är döda för länge sen.)
På vägen hem i skymningen, slog det mig. De där flosklerna - kärleken besegrar döden, kärlek övervinner allt, kärlek bortom graven -jag har aldrig tagit dem på allvar, i den mån jag alls har tänkt på dem.
Han är borta men ändå inte. Han är tidvis intensivt närvarande hos mig. Barnen kommer att minnas honom, Y är sjuttio år yngre än sin morfar. En pil sjuttio år in i framtiden, det hade historikern gillat.
Jag gruvade mig något vansinnigt för när vi skulle tömma min Farmors hus. När vi väl gjorde det var det jobbigt men inte fullt så hemskt som jag tänkt mig. I omgångar slog det mig vad vi höll på med och varför vi gjorde det - och då bröt jag ihop och grät förstås. Men så var det inte hela tiden. 75% av tiden så var det bara något vi gjorde - tömde saker och pratade om Farmor.
SvaraRaderaJa. Pendlandet mellan förtvivlad sorg och vanlig vardaglighet, det är konstigt.
SvaraRaderaDetta inlägg väcker så många tankar hos mig. Det är universella erfarenheter, nästan alla av oss kommer att uppleva eller har upplevt att förlora en åldrande förälder. Det som din pappa sa om att ringa och berätta för sina föräldrar.
SvaraRaderaOch prylar, Fint att bara behålla det du tycker om. Och att köpa nytt av det du tycker om som blivit förstört. Jag skulle gjort precis så.
Och pendlandet mellan förtvivlad sorg och vanlig vardaglighet. Det är väl när man inte kan det som det går fel, som man antingen fastnar i sorgen för att man aldrig ger utrymme för något annat, eller aldrig ger sorgen utrymme och därmed kapslar in den så att man aldrig arbetar genom den.
Precis omvänt vad du berättar så hörde jag (i mitt huvud alltså) ofta mormor prata med mig efter att hon var borta. Det var fint - det måste vara fint att vara den som pratar också!
Tack för att du skriver om det, det är fint att få ta del av. Vad stort det är ändå, livet.
SvaraRaderaTack för att ni svarar!
SvaraRadera