God jul kära läsare!

Imorgon är det julafton. Imorgon ska jag fira julafton med båda mina föräldrar under samma tak. Det har inte hänt på väldigt, väldigt länge.

Men det kommer nog att gå bra. Det blir en vit jul i år. Kanske inte utomhus dock.

Huset är trångt just nu. Mamma, den nyblivna änkan, ivrig att äntligen kunna fira jul med barnbarnen, bor i gästrummet. Nyskilda syster har flytt sin andrahandslägenhet och bor i lekrummet. Vi andra bebor våra vanliga rum.

(Helgapappa bor gudskelov hos sig själv.)

Alldeles enkelt är det inte. Men med en god portion vilja, framför allt från min man, går det.

Denna goda vilja manifesterades till exempel i nedanstående produkt som han oombedd inhandlade åt sin svärmor. Hon älskar dem, vilket hon är ensam om.

Helga bakar

(Mors bak luktar bäst?)



Trots det initialt minst sagt oaptitliga utseendet blev salmiakkolakakorna riktigt goda. Om man gillar salmiak, alltså.



Lussebullarna (gissa vilken som är Y:s) blev helt okej men lite torra. Jag ska nog hålla mig till Anna Bergenströms recept.


Det är roligt att baka!

18 december

Det är torsdag eftermiddag och jag är på jobbet för en gångs skull. Jag skriver så eftersom jag

1 var ledig fyra dagar förra veckan på grund av begravning i Göteborg
2 vabbade i måndags med hysteriskt hostande liten son
3 vabbade i förmiddags eftersom O hade tid hos alkoholterapeuten
4 ska vabba imorgon också, eventuellt då frakta hyst-host liten son till vårdcentralen för att utesluta lunginflammation

Under min frånvaro förra veckan lyckades företagets ledningsgrupp äntligen fatta ett beslut som jag välkomnar och har förespråkat i allt tydligare ordalag under de senaste månaderna. Det ena av mina två projekt flyttas från oss till ett av våra systerbolag i ett annat land. Vi slipper plöja ner fler kostsamma utvecklingstimmar i en produkt som vi inte förstår oss på, och som därmed inte fungerar särskilt bra, därmed heller inte säljer särskilt bra och därmed inte genererar några intäkter.

Att detta beslut dröjde så länge är ett symptom på att något här inte fungerar som det ska. Möjligen är det helt enkelt ett utslag av den tröghet som många (alla?) av mina närmaste kollegor uppvisar och som jag retar mig på.

Att jag alls ser de här skeendena och förmår analysera dem och uttrycka en åsikt om dem, är en ny och trevlig upplevelse. På mina andra jobb, på andra företag, har jag antingen varit för oerfaren eller suttit för långt ifrån makten för att ha en susning om vad som hände.

Det första jag nämnde är en nackdel, det andra en fördel. Tyvärr finns det fler nackdelar, som den att jag idag, blott någon timme innan jag avser ta jullov, alls har tid att skriva blogginlägg. Nästan alla i min omgivning fnattar runt med stressen lysande ur ögonen. Men varken jag eller den andre projektledaren har särskilt mycket att göra.

Det beror i sin tur på att man här inte är van vid och därmed heller inte bekväm med eller ens villig att att arbeta i projektform, med tydligt uppsatta ramar för tid, kostnad och kvalitet.

När jag tackade ja till att arbeta för herr Snäll stod det oerhört klart för mig att det fanns en plats för mig här. Jag har kunskaper och färdigheter som det här företaget saknar och är i stort behov av.

Tyvärr har det under det gångna året blivit allt tydligare att det råder mycket stort motstånd mot att ändra rutiner och arbetssätt. Om det motståndet är starkare än vad jag rår på vet jag ännu inte.

Att jag inte begrep detta tidigare skyller jag delvis på företagskulturen. Alla är trevliga, snälla och toleranta mot varann. Hur mysigt detta än är, så har det den nackdelen att konflikter inte reds ut och motsättningar är lätta att missa och underskatta.

Till sommaren ska jag härda ut, har jag tänkt. Härda ut och göra vad jag kan för att förändra. Sedan ska jag ompröva och fatta beslut. Då börjar Y skolan, då har jag två skolbarn (på samma ställe dessutom), då lättar pressen något.

Ibland undrar jag om jag står ut så länge med att ha för lite att göra. Om jag efter detta kommer att vara inkapabel att sköta ett riktigt jobb. Jag grubblar över min trötthet och energilöshet. Skulle jag bli ännu tröttare av ett krävande men givande jobb? Eller skulle det bli precis tvärtom?

Men ibland tänker jag att jag kanske bara ska ta det lugnt. Yrkesarbetande kvinnor med barn är överrepresenterade vad gäller sjukskrivningar, psykisk ohälsa, stressrelaterade diagnoser, bla bla bla. Kanske är detta tråkiga jobb en förklädd välsignelse då det ger mig de marginaler jag behöver för att manövrera mitt privatliv?

Jag vet inte. Men nu är det snart jullov.

Hur det gick

Hur gick det då, det som jag var nervös för?

Det gick bra. Begravningen var fin och stämningsfull och traditionell, med psalmsång och jord på kistan och löfte om uppväckelse på den yttersta dagen. (Strax efter styvfars död fick jag till min förvåning klart för mig att han propsat på en riktig kyrklig begravning. Mig veterligen - vi bodde ändå ihop i femton år - gick han aldrig i kyrkan och uttryckte heller aldrig några religiösa övertygelser. Men enligt mamma behöll han sin barnatro livet ut. Eftersom hon är uttalad ateist valde de att inte diskutera frågan sinsemellan. Där ser man vad lite man vet om en människa.)

Vid sammankomsten efteråt hölls flera tal som gav en bild av styvfar som yrkesperson, något jag visste mycket lite om. Det var roligt att höra yngre kollegor vittna om hur de uppskattade honom som handledare och hur populär han var bland patienterna för sitt lyssnande sätt. Detta i en tid då läkarens auktoritet var i det närmaste total. Men även jag minns styvfars goda sidor, att han - särskilt för sin bakgrund och generation - var ovanligt tolerant och fördomsfri.

Ett annat lika ovanligt som trevligt inslag var det tal som hölls av chefen för det äldreboende där styvfar tillbringade sina sista år. Hon blinkade bort tårar när hon beskrev honom, och det hedrar dem båda. Hon tackade mamma för värdefulla synpunkter och rak dialog gällande verksamheten, och hon fick min syster att skruva en smula generat på sig då hon prisade hennes och mammas deltagande i styvfars vardag. "Att familjemedlemmar gör boendet till sitt, ger sig ut och springer och återvänder svettiga, det är så vi vill ha det!"

Och så var det musiken förstås, skam vore det väl annars. Styvfar var en mycket duktig pianist och musikaliteten ligger i släkten. Hans systerson är kantor och spelade orgel, ytterligare några syskonbarn bidrog med sång och cello. När de framförde Nocturne sken Q upp och viskade: den brukar du sjunga för oss!

(Faktiskt så är intresset för sång och musik ett av få områden där styvfar och jag kunde mötas. Han spelade piano och jag sjöng, och hans beröm peppade mig att börja sjunga i kör. Så jag har honom att tacka för en viktig glädjekälla.)

Innan vi skildes åt spelade systersonen Beethovens Pathétique, mellansatsen, som jag och alla andra som levt med styvfar så väl känner igen.

Av någon anledning tänkte jag att jag inte ville gråta under dagen. Jag vet inte riktigt varför, om det var på grund av min relation med styvfar eller för att jag inte ville släppa kontrollen eller om jag var rädd för att skrämma mina barn. Men under Pathétique grät jag, och det gjorde nog alla andra också. Det vackraste farväl man kan tänka sig.

På kvällen åt de närmaste släktingarna (det vill säga ätteläggar med respektive till styvfar och hans syskon, och så mamma och jag och moster och morbror) middag hos mamma. Jag hade gärna avstått men mamma ville ha mig där, och då deltog jag förstås, den glädjen gjorde jag henne gärna.

Så långt allt gott och väl. När gästerna brutit upp och jag, min syster och moster demonterat långbord och staplat stolar och kånkat ner dem i källaren, satte vi oss i soffan för att pusta ut. Jag längtade efter O och barnen och hade precis tänkt säga adjö och sätta mig i bilen.

Då började mamma med ett av sina små tal. Med darrande stämma och spänd min, båda känner jag så väl igen, jag vrider mig olustigt, förklarade hon att så länge styvfar fanns var hon aldrig ensam. Och att hon nu saknade honom ofantligt. Och att allt varit värt det, vad vi än tyckte. Det var viktigt för henne att säga.

Jag stirrade ner på mina händer och funderade på vad jag skulle svara. Om jag skulle resa mig och förklara att jag nu var trött och ville åka hem till svärmor och sova. Lite mer stridslystet, att jag inte ville delta i dylika lovsånger? Eller helt enkelt: jag kan inte bekräfta dig i detta.

Jag sa ingenting, vilket gjorde stämningen än mer tryckt. Mamma vill ju ha ett svar på sina högtidstal och lovsånger. Hon vill ha bekräftelse, alltid, alltid. Men jag vägrade.

En stund senare bröt jag upp och vi skildes åt i all vänskaplighet.

I bilen kom känslorna över mig och jag grät en arg hård gråt, inte alls som de stillsamma vemodstårarna vid pianot.

Det var då själva fan att hon inte kunde låta bli. Dagen var jättefin, styvfar prisades i alla tänkbara tonarter. Det har jag alls inga problem med. Att jag tänkte en och annan svart tanke (men de var inte många) under dagen må väl vara mig förlåtet, jag uttryckte dem givetvis inte. Jag är faktiskt färdig med det här nu. Det var inte bra mellan mig och styvfar, men det är okej. Jag behöver inte rota i det mer. Jag kan se värdigt behärskad ut och nicka instämmande när man prisar hans goda sidor.

Det var över åttio personer närvarande under dagen, hon hade kunnat välja ut nästan vem som helst av dem och fått gensvar. Ja, han älskade dig vettlöst. O en sådan vacker kärlekssaga. Den stora kärleken, för den offrar man allt. Så vackert.

Men inte jag. Jag är ju den enda jävla människa på denna jord som inte föll handlöst för honom, varför är det då just till mig hon måste vända sig och avkräva denna förbannade bekräftelse. Svar: för att jag är hennes dotter. För att hon har dåligt samvete mot mig. Det är klart jag fattar det. Men ändå.

Det är som att hon vill ändra min bild och min upplevelse, desarmera och decimera och rättfärdiga. För Han Älskade Henne.

Jag grät hela vägen hem till svärmor och framme där tog jag mig ett glas vin, det första på jävligt länge (hommage à mina supiga föräldrar, jag har nästan blivit nykterist) och berättade allt för O. Fel, det finns åtminstone ännu en människa som inte föll för styvfar, och det är min man. Och jag tror nästan att det är av lojalitet mot mig.

Nu några dagar senare, och några dagar innan mamma anländer till oss för julfirande, har jag bestämt mig för att låta det hela vila i frid. Jag hoppas hon inte tar upp samtalet igen, eller fortsätter avkräva mig bekräftelser. Jag kan vara fridsam och följsam, det har jag varit större delen av mitt liv, men det finns gränser.

Svar på tal

Relativt perifer bekant till min make, på sammankomsten efter begravningen.

- Men varför skilde de sig, J och S?
- Det får du fråga dem om.
- Men! Det kan jag väl inte göra!
- Nej. Just det.

Tro det eller ej, men en stund senare upprepades dialogen nästan exakt.

Hata läxor

Det är vi minst två, eventuellt tre medlemmar i den här familjen som gör.

Eftersom Q fått ledigt från skolan i två dagar för att åka på begravning och eftersom han tidvis ritar cirklar och spiraler i matteboken istället för att räkna, så medförde vi läxböckerna till Göteborg. Skriv- och läsläxan fixade han ganska snabbt, det var värre med matteläxan.

(Vilket är konstigt, eftersom han uppenbarligen är bra på matte. Han hade - om jag fattat saken rätt - klarat det diagnostiska provet bra. Men repetition i all oändlighet ligger inte för unge herrn.)

Eskalerande tjafs kulminerade i att Q på pin kiv skrev siffror så stora att de inte rymdes i svarsrutan, varpå jag blev arg, varpå han blev arg och flydde till sovrummet. Jag klampade efter med boken i nypan.

Min predikan gick ungefär ut på att eftersom han inte gjort det han ska, utan kluddat i boken istället, och eftersom han fått ledigt, så finns det läxor att göra nu. Eller sedan, ikväll då vi tänkt se på film och äta lördagsgodis. Eller på måndag kväll, då det är speldag. Eller på tisdag. Det är han som bestämmer hur krånglig och bråkigt det blir. Antingen gör han läxan nu utan vidare tjafs och är av med den, eller så fortsätter han krångla och obstruera. Men det som inte kommer att hända är att det tråkiga försvinner. Han kommer aldrig undan att göra läxan genom att bära sig åt.

Jag hade inte mycket hopp om att detta skulle ta skruv, så det var med viss häpnad jag såg hur uttrycket i Q:s arga svarta ögon förändrades. Utan ett ord räckte han mig handen för att jag skulle hjälpa honom upp ur sängen, så frågade han trumpet om han behövde göra alltihop precis nu. Nejdå, bara ett par sidor till.

Idag läste jag med stor behållning DN:s föräldrafrågespalt om läxläsning. Råden torde gälla även åttaåringar. Noterar också den stillsamma kritiken: Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar.

Själv är jag säker på svaret.

Älskade söner

Jag har djupröd sammetsklänning (okej då, velour) på mig på begravningen - självklart avstämt med och godkänt av mamma, klädkoden är valfri klädsel.

Innan vi åker förmanar jag Q, att han inte får krypa in under den vida kjolen om han blir blyg, som han gjorde för några år sedan. Han tittar milt överseende på mig.

- Mamma! Jag är faktiskt åtta år!

Y står under tiden och stryker ansiktet mot tyget, och utbrister: Åh! Vilken skön mamma du är!

Båda pojkarna är mycket duktiga på begravningen, mina farhågor kommer helt på skam. Q sitter tyst och ganska stilla under hela akten. Y har myror i byxorna och kan inte hålla tyst, så O tar ut honom.

Y får sin revansch under begravningskaffet, då han pilar runt borden och konverserar och skaffar sig minst fem nya flickvänner i varierande åldrar.

På kvällen är det middag hos mamma, för den närmaste släkten. O, barnen och svärmor är entledigade och åker hem. Jag möts av frågor. Visst är det du som är mamma till pojkarna? Är de inte med ikväll? Vad duktiga de var! Så söta de är! Hur gamla är de?

Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.

Närmast

Prästen till gubben: Är ni den närmast sörjande?

-Nä, jag är väl närmast glad!

Den gamla historien berättade en körkompis när jag försökte beskriva mina känslor för styvfars död.

Imorgon är det begravning. Mamma är helspeedad. Jag blir irriterad och får dåligt samvete över min irritation.

Blä.

Åhh, Astrid

Så otroligt förutsägbart att skriva en hyllning till Astrid Lindgren. Ja, jag vet. Men jag måste.

Snart kommer det en dokumentär om henne. Jag kommer att sitta som klistrad. Margareta Strömstedts biografi har jag läst flera gånger. Och snart kommer ännu en biografi. Ju mer jag läser om hennes person och liv, desto mer tycker jag om henne. Fast det knappt finns några paralleller alls till mitt eget liv, känner jag mig besläktad. Längtan tillbaka till den ljusa trygga barndomen. Den vuxna kvinnan som ägnar en stor del av sitt författarskap åt att beskriva och trösta den lille pojke hon tvingades överge.

(Klart det finns paralleller. Inte konstigt att bilden av en fin barndom eller av en övergiven pojke ger eko i mig.)

Jag älskade, verkligen älskade hennes böcker som barn. Bullerbyböckerna skildrade den lekfulla och glada gemenskap jag själv aldrig upplevde, de var favoriten framför andra. Men Pippi och Emil kom inte långt efter. Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Kalle Blomkvist. Jag läste och älskade dem alla. Och Ronja Rövardotter, när den kom var jag elva år, jag höll föredrag om den i skolan och läste ett stycke högt. Vilket? Det när Ronja hoppar över Helvetesgapet, över till fienden Borka. Hon desarmerar därmed faderns fula gisslantagning av pojken Birk. Att följa sitt samvete och bryta sig loss från den auktoritet som älskat och fostrat en. Det gör ont men det måste göras.

Jag minns fortfarande hur en skog av händer for i luften när jag frågade om någon ville låna den.

I somras fick jag till min stora glädje äntligen läsa Bullerbyn för mina barn, något de konsekvent vägrat tidigare. Vi läste kapitlen lite huller om buller, pojkarna fick välja de kapitel de tyckte lät spännande. Vi fiskar kräftor och Vi letar efter skatten och De Vises skrin kom högt upp på listan. Till slut hade vi läst alltihop (en samlingsvolym med alla böckerna om Bullerbyn).

Min kusin la märke till lektyren och kommenterade att hennes son inte gillat Bullerbyn, han tyckte den var mesig. Jag hummade till svar, men undrade inombords. Nidbilden av Bullerbyn som mesig bräkande idyll - då har man inte läst uppmärksamt. Bullerbybarnen åtnjuter en frihet som få barn har idag, och utsätter sig för en hel del farligheter. De går själva den långa vägen hem från skolan, vilket tar många timmar eftersom det ska klättras på gärdsgårdar, lekas sjörövare och retas med arga skomakare. De hoppar från ladans takbjälkar ner i höet, de åker skridskor och plurrar i vak, de ror ut på sjön. Föräldrarna är ganska frånvarande, de finns i bakgrunden, men framför allt är det samspelet och gemenskapen mellan barnen som beskrivs.

(Den enda del av min barndom som tillnärmelsevis liknade Bullerbyn var somrarna på Sommarön, lekarna med, just det, min kusin.)

För någon vecka sedan ville Q höra om Karlsson på taket, mer specifikt då Karlsson tirriterar fröken Bock. Vi hoppade rakt in i andra boken och läste den och sedan den tredje rakt av. När Karlsson retades med fröken Bock och inbrottstjuvarna Fille och Rulle skrattade både Q och Y som jag knappt hört dem skratta någon gång åt en bok.

Själv blir jag som vanligt förvånad av Astrids djärvhet. Karlsson är helt enkelt vidrig, han är inkarnationen av alla tänkbara dåliga egenskaper hos barn och vuxna, han ljuger och manipulerar och tillskansar sig fördelar. Mitt vuxna jag undrar lite ängsligt när förklaringen ska komma, att Karlsson i själva verket har ett gott hjärta och bryr sig om andra (sidor som snarlika Pippi faktiskt visar), mitt barnsliga jag njuter lika hämningslöst som Q och Y. Tur det, eftersom Karlssons bisarra uppenbarelse varken förklaras eller ursäktas. Han är som han är.

Jag upptäcker ständigt nya bottnar i Astrids böcker. Det som tilltalade mig som barn finns kvar. Som vuxen och förälder hisnar jag. Hon är så långt från moraliserande och politiskt korrekt man kan komma. Hon beskriver föräldrar och framför allt barn som de är. När Q och Y var lite mindre fann jag stor tröst i citat som detta.

Några kvällar senare var det dags att välja ny bok. Ture Sventon, försökte jag. Nej, sa Y bestämt. Jag vill höra när Emil hissar upp sin syster i flaggstången!

Så gärna så. Fast när vi väl satt där med boken bestämde vi enhälligt att börja från början, där Emil introduceras. Tonläget är förtroligt och rakt: Emil, har du hört talas om honom? Han är inte alls så där snäll som du. Han är noga med att allt ska bli som han själv vill, och framför allt inte som hans mamma vill. Skärbönor äter han till exempel inte, bara riktiga grönsaker. Som julgranen.

Två par ögon var oavvänt fästade på mig under läsningen, som förstås fortsatte med soppskålen också. Nästa kväll om flaggstången, och nästa om att leva loppan på Hultsfred slätt. Det förvånar mig hur lätt barnen ser förbi det faktum att Emils miljö inte har många beröringspunkter med deras vardag. Men skildringen av barns och föräldrars beteende är levande och relevant.

(Ett försvarstal för pappa Anton, förresten, som i filmerna reduceras till en skrikande dåre. Medelst okänslig klippning, vill jag påstå, för Allan Edwall är ju fin. I böckerna är han långt mer nyanserad. Han är en högst mänsklig pappa med fel och brister, varav snålhet är en. Men hans kärlek till sin familj är omisskännlig.)

Jag njuter av läsningen. Av humorn, av språket och rytmen i berättelserna. Och av naturskildringarna! Julimånen lyser röd över Alfred och Emil när de badar, Katthult ligger inbäddat bland blommande syrener och äppelträd, natthimlen står ljus över skogen när katthultarna kör hem från Hultsfred.

Ikväll ska vi avsluta kapitlet om Vimmerby marknad, om kometskräck och förvärvandet av en vacker liten häst.

Hur man kan säga något

Jag frågar mamma om styvfars äldre döttrar, särskilt den äldsta. Fast jag känt henne sedan jag var liten vet jag inte så värst mycket om henne. Men jag har en känsla av att hon fick ta stort ansvar för sina yngre syskon när deras mamma var sjuk och sedan dog. Styvfar jobbade på annan ort och veckopendlade.

Jo, så var det nog, svarar mamma. Och framför allt var det jobbigt för henne när styvfar träffade mig. Hon hade nog tänkt sig att hon skulle ta hand om sin pappa på hans ålderdom, inte att han skulle skaffa en ny ung fru och ännu mindre ett barn till.

Och så var han ju en så himla dålig morfar, han brydde sig aldrig särskilt om barnbarnen. Jag försökte kompensera så gott jag kunde men det kunde aldrig bli samma sak.

Äh, så himla dålig var han väl inte, invänder jag. Han var väl en ganska typisk morfar för sin generation. Och en morfar är ju inte en livsviktig relation på samma sätt som en förälder är det.

Är man som vuxen arg på sin förälder för att han eller hon är en dålig mor-eller farförälder till ens barn, då undrar jag om inte ilskan är äldre än så och handlar om den dåliga föräldra-barn-relationen.

Mm, säger mamma dröjande utan att titta på mig.

Och på samma sätt, fortsätter jag, kan man kompensera brister i sitt föräldraskap genom att vara engagerad i barnbarnen. Det är läkande även för det vuxna barnet.

Så är det kanske, säger mamma med liten röst.

Jag vet precis vad jag pratar om. Mamma hade en usel relation till sin komplicerade och besvärliga mamma, men hon hade en varm och kärleksfull mormor som hon älskade mycket.

Nästa morgon vaknar jag i det som varit styvfars rum. Det som väcker mig är ett ilsket knorrande från tältsängen bredvid, där Q sovit.

- Nej! Jag vill inte åka hem idag! Jag vill stanna längre hos mormor!

Men nu gråter jag

De här bilderna dök nyss upp i mitt Facebookflöde. Skulpturen heter Helgpappa.

Omedvetet berörd

Jag tycker själv att jag är oberörd av styvfars död. Jag har inte gråtit, jag känner mig inte ledsen. Men jag är... något. Tröttare än vanligt, retligare än vanligt. Jag överreagerade på besöket på barnkliniken. Idag har Q tappat bort sina glasögon (igen!) och det fick mig först att tappa fotfästet.

Jag hade tänkt lunchträna men glömde kläderna, hade tänkt kvällsträna men orkade inte. Efter middagen la jag mig och läste medan barnen spelade Nintendo och O jobbade. Sedan nattade jag dem och läste Emil i Lönneberga, på Y:s begäran. Kanske var det vila och litteratur jag behövde, inte träning.

Det var en bra helg hos mamma. Möjligen håller hon ihop sig inför mig, men hon verkade faktiskt må ganska bra. Spänd inför begravningen och bouppteckningen och allt det där. Men också lugnare än vanligt, mindre speedad.

Jag och Q sov i det som förr var styvfars rum. Q frågade varför det bara fanns bilder på min syster J där, mamma svarade hastigt titta i mitt rum, där finns det bilder på din mamma! Och det gör det ju.

Utöver fotona på J och ett par ungdomsporträtt av mamma - Q såg inte skillnaden - låg där också ett urgammalt körkort, från USA-tiden. På det såg styvfar ut som jag minns honom, fast inte fullt så stilig, bilden var osmickrande.

Jag mötte den ljusblå blicken och väntade på några känslor, men de kom inte. I alla fall inte de jag förväntade mig. Där är du. Ja. Inte mer, ingen ilska, inga anklagelser.

Hela mitt liv har jag haft dåligt samvete för att jag inte tyckte om honom. För redan när jag var fem år var jag starkt skeptisk till honom. Det är vad jag minns när jag ser körkortsbilden.

Men det dåliga samvetet är faktiskt borta. Istället känner jag en viss beundran och respekt för femåringen. Intuition och instinkt minsann. Integritet också, tror jag bestämt.

Jag hade ju faktiskt rätt, säger jag imponerat till mig själv, både fem år och fyrtiofyra år.

Lätt irriterad (slightly pissed?)

Jahaja.

Vi var på barnkliniken igår, Q och jag, för att diskutera hans nattkissande. Vi var där för två år sedan, då han var sex år. Sedan dess har läget inte förbättrats alls, snarare tvärtom. Q kissar fortfarande rejäla mängder nattetid och måste ha blöja. Eftersom han är större är mängden urin också större, sängen blir ofta blöt, lukten är mer påtaglig.

Själv är Q tämligen oberörd men grips ibland av oro, som jag försöker och oftast kan lugna. Det kommer ju att gå över, men vi vet inte när.

Det är märkligt hur ett möte, ett bemötande och ett budskap som var helt rätt för två år sedan kan bli helt fel när det upprepas.

Förra gången tyckte jag att sköterskan var fantastiskt bra och pedagogisk. Jag gillade hennes lugn, hennes sätt att tala direkt till Q.

Den här gången blev jag mest irriterad. NEJ han dricker inte särskilt mycket kvällstid. Betydligt mindre än lillebror som gärna bälgar i sig två glas vatten före sängdags och som sedan är torr som en kamel. Ja, okej, han kanske går och kissar för sällan dagtid. Fast fyra gånger per dag är väl inte så himla lite ändå? Nej jag är inte expert, men vi har redan testat detta med att reglera vätskemängden och det hjälpte inte alls.

Utöver detta föreslog hon att prova en särskild armbandsklocka som surrar och påminner Q att regelbundet gå och kissa dagtid. (Q har inga problem alls på dagen, men att dricka och följaktligen kissa mer under dagen skulle eventuellt kunna kicka igång det hormon som han uppenbarligen producerar för lite av på natten.)

Q blev eld och lågor, han tyckte klockan såg cool ut. Jag är mer skeptisk. Vi vet inte exakta tidpunkter för rasterna, eftersom vi trots upprepade påstötningar inte fått ett nytt schema från läraren. Och klockjäveln kostar sexhundra kronor.

Alltså, det här med vad man betalar själv och inte. Skäms på mig som gnäller, för pengar har vi ju. Som tur är. Men rent principiellt. Blöjor betalar man själv, även om ens barn är åtta år och har diagnosen enures. Blöjor för så stora barn är inte billiga. Larm kan man prova, det hjälper ofta. Sensorn till larmet kostar femhundra kronor. Medicin kan man prova, men det kunde hon tyvärr inte skriva ut, och väntetiden till läkaren är flera månader. Medicin för två veckor kostar trehundra, fast där kommer man ju upp i frikort så småningom.

Jag var förstås påläst, hade både läst ovanstående länk och en artikel i G-P. Forskningen att tandställning kan hjälpa mot sängvätning hade hon aldrig hört talas om. Nehej.

Nehej. Jaha. Jag överreagerar väl antagligen i min grinighet. Nästa steg är att ringa vårdcentralen och be att få prata med en läkare som kan skriva ut medicin. Eller kanske jaga rätt på en bra barnläkare. Visst hade en av mina läsare ett tips om en bra doktor?

Q verkar oberörd, som sagt. Men igår kväll hade han en attack av nattskräck, eller snarare nattilska, någon timme efter insomnandet. Jag undrar ibland vad som rör sig i hans inre.

Högt upp

Mamma och jag. Och styvfar. Igen.

Jag tänker. Mycket. På mammas och min relation. På hur det kommer att bli nu.

Min syster stannade hos mamma i några dagar efter styvfars död, och det var skönt att veta. Jag ringde dem och messade min syster dagligen och frågade hur de mådde. Sista kvällen hon var i Göteborg kom en motfråga via sms: Men du då, hur mår du, är du ledsen?

Nej, det är jag ju inte. Jag är inte ett dugg ledsen. Vad är jag? Lättad. Berörd. Orolig. Rentav lite rädd. Förväntansfull. Fast mera rädd. Nej, snarare nervös. Nu närmast för helgen, imorgon flyger Q och jag till Göteborg för att hälsa på mamma. Det var länge sedan sist.

Jag behöver tänka rätt ordentligt för att få ord på känslorna, för att göra dem begripliga. Som vanligt får jag pusselbitar från kloka människor i omgivningen.

Ett par dagar före styvfars död var jag och min syster och klippte oss. (Han är dyr, den älskade frisören, men han är värd varenda krona. Förutom det självklara att han gör mig snygg i håret blir samtalen alltid viktiga och intressanta, och som om inte det vore nog bjöd han på champagne också.)

Sin vana trogen frågar han hur vi mår och vad vi tänker på, och samtalet halkar ganska snabbt in på styvfars förestående död. Min syster beskriver mammas vakande vid dödsbädden, och jag säger att det är totalt omöjligt att få henne att prata om eller tänka på något annat, hon är helt fixerad.

Han möter min blick i spegeln och säger med sin vanliga befriande rättframhet: Du är verkligen trött på det här nu. Du låter svartsjuk.

Visst är jag svartsjuk, medger jag utan omsvep. Jag känner mig som så många gånger förut åsidosatt av mamma. Mindre viktig. Jag passar på att fråga min syster om hon någonsin känt så.

Hon funderar en stund och svarar nej. Det är märkligt att det alls blev folk av mig, säger hon sedan, för pappa gav mig ju allt jag pekade på. Jag minns verkligen känslan från min tidiga barndom, att vilja ha något och veta att jag skulle kunna påverka pappa utan vidare.

Under de följande dagarna tänker jag vidare på svartsjuka och begriper plötsligt att den förklarar ganska mycket i min relation till mamma. Varför jag så ofta blir irriterad när hon engagerat pratar om sina resor eller för den delen om mina kusiner. Jag har trott att min irritation kommer sig av att jag upplever att hon avkräver mig en entusiasm jag inte känner, en bekräftelse jag inte kan ge henne.

Men det är ju svartsjuka, helt enkelt. Jag känner mig åsidosatt, undanskuffad, oviktig. Nu som då. Därför låser jag mig. Det förklarar också den känsla jag har av att vilja vara lite ogin mot mamma. Jag vill inte ge henne något. Jag vill inte öppna mig för henne.

"Det är som att vi dras in i en maktkamp ideligen. Jag märker att jag inte är helt rak och ärlig mot henne, inte helt schysst heller. Vissa saker vill jag inte ge henne. Jag håller på mig, ransonerar mig, min ömhet, min värme. Jag tycker inte om att vara sådan, det retar mig, jag vill kunna vara sann. Vara jag."

(Citat från detta blogginlägg.)

Polletten trillar ner och jag känner att jag kan förlåta mig själv för det här. Hur patetiskt det än kan verka att vid snart 45 års ålder längta efter mammas kärlek, så är det ändå begripligt. Har man blivit övergiven är den naturliga reaktionen att skydda sig, att hålla på sig, att ransonera sig.

Tack och lov att jag inte är sådan i andra relationer. Det har jag varit, när jag var ung. I kompisrelationer, de som i tonåren kändes som om de var på liv och död. I relationen till kusin.

Men aldrig till pappa. Och aldrig till O, som stormade in i mitt liv och mitt hjärta när jag var tjugoett år. Och aldrig, aldrig till mina barn, de som kommer mig närmare än någon annan. Där är jag öppen och sann, där är jag mig själv.

Den förväntan jag känner nu är förstås att jag hoppas att mamma ska vara annorlunda nu när styvfar är borta. Inte så uppslukad. Ha tid för mig. Se mig, engagera sig i mig, och mina barn.

Inte särskilt realistiska förväntningar, därav oron och rädslan. Förmodligen kommer jag att bli besviken igen.

Jag grubblar lite till, tänker på det syster berättat att mamma sagt om styvfars svartsjuka. Att han var svartsjuk på andra än mig, att det präglade deras relation. Tänk att jag inte begripit det tidigare.

Tänk om det var det allting handlade om. Deras relation. Tänk om det inte alls hade något med mig att göra.

Jag tänker på hans liv, den del av det som jag delade, så som jag uppfattade det. Jag minns knappt något från skilsmässan, men jag har tydliga minnen av vår tid i USA, som började då jag var sju år.

Jag tror att vi hade det bra då. (Förutom att jag längtade förfärligt efter pappa förstås.) Jag tror att de var lyckliga. Det var ett äventyr. Styvfar gästforskade, som han gjort vid några tillfällen tidigare, och fixade jobb åt mamma också. Vi bodde i en liten lägenhet, så liten att jag faktiskt inte hade eget rum under den första terminen, men jag minns inte att det störde mig särskilt. Däremot minns jag brevet mamma skrev under sommarlovet, att nu hade vi fått en större lägenhet där jag skulle få eget rum med en våningssäng.

Styvfar var brunbränd och mörkhårig och stilig, såg inte alls ut att vara sextio år, snarare dryga fyrtio. Han löptränade jämt. De åkte på spännande resor tillsammans när jag var hemma hos pappa i Sverige. Kryssning i Karibien. Kalifornien och Mexiko, då var också jag med.

Sista året var det bara mamma och jag, styvfar reste hem. Det var en mycket lycklig tid. För första (och enda) gången hade jag mamma för mig själv. Hon dejtade andra under den här tiden, vilket både jag och styvfar visste om. En av dejterna ville att hon skulle gifta sig med honom och att vi alla tre skulle flytta till Kanada. Mamma frågade mig och jag sa att i så fall flyttade jag hem till pappa.

Jag vet inte om det var det som avgjorde saken, i alla fall flyttade vi tillbaka till Sverige och ihop med styvfar och mamma blev gravid och min syster föddes. Första tiden, hur var den? Bra, tror jag. Men styvfar hade svårt att vänja sig vid pensionärstillvaron. Och mamma var inte heller lycklig. De slutade resa tillsammans. Så småningom accelererade styvfars missbruk.

(Flera år efter vår fria tid i USA frågade jag oroligt mamma om styvfar kände till H, som mannen från Kanada hette. Jag ville inte bära på en hemlighet. Min lättnad var stor när hon förklarade att styvfar kände henne som ingen annan, han visste alla hennes hemligheter. Efter det samtalet har jag trott att deras relation var öppen och förtroendefull. Själv var han nämligen en riktig casanova, åtminstone innan han träffade mamma. Men nu begriper jag att det inte alls var så det var. Öppet, jo pytt. En förljugen öppenhet i så fall. Inget med styvfar var någonsin öppet. Konflikter skulle bäddas ner och kapslas in. Känslor pratar man inte om, bara de vackra och högstämda.)

Ungefär i samma veva gick hans och min relation åt helvete. Fast exakt hur det var, och vad som hände, kan jag inte redogöra för, jag vet helt enkelt inte. Vad det än var så var det outtalat och subtilt.

Jag har antagit att det hade med mig att göra, att jag blev utmanande och hotfull när jag inte var barn längre utan tonåring. Fast det stämmer ju inte, jag var en sällsynt foglig och lillgammal tonåring. (Undrar varför?)

Jag har tänkt att det hade med min systers ankomst att göra, att det blev övertydligt hur lite styvfar brydde sig om mig när han fick en egen dotter, tillsammans med sitt livs kärlek dessutom.

Men att orsaken enbart skulle finnas hos honom, det har jag tidigare inte tänkt på. Att det kanske var han som var olycklig, konfliktfylld, svartsjuk, rädd att förlora sin hustru, och att han tog ut det på mig. Jag har inte sett att vi ju faktiskt hade en fungerande relation så länge han mådde bra, så länge de hade det bra. Men att det sedan hände något, som förmodligen inte hade med mig att göra.

(Hur kan jag egentligen ha trott det? Hur kunde jag missa styvfars svartsjuka och fixering vid mamma? Som han pysslade om henne när hon var gravid, jag minns att han köpte äpplen åt henne, särskilda äpplen som jag inte fick äta av. Och jag vet ju mycket väl att hans andra döttrar var sura på honom för att han favoriserade min syster framför dem. Att han var en usel morfar åt deras barn, de hade inte fått en enda födelsedagspresent om det inte varit för mamma, som å andra sidan hade järnkoll.)

Ännu en pusselbit lägger sig till rätta med en liten smäll när jag föreställer mig begravningen. Plötsligt vet jag att jag inte vill gå fram till kistan som närmast sörjande tillsammans med mamma och min syster, eller med styvfars andra barn. Jag tillhör inte den kretsen.

Jag har en egen familj nu. En familj som jag gått genom eld och vatten för att få. Och som aldrig förr begriper jag varför det var så viktigt. En egen familj där min tillhörighet är självklar och oantastlig. En familj där vi inte delar gener med varann men älskar varann ändå.

Det är en seger. Jag har gjort det styvfar aldrig kunde. Jag gör det mamma inte kunde.

Matematikens skönhet

(Nu blir kronologin fel, det här skrev jag för flera dagar sedan men enligt outgrundlig Bloggerlogik har det inte publicerats.)

I söndags kväll satt vi och gjorde matteläxa, Q och jag. Han har drönat lite för mycket på lektionerna, fröken har rödmarkerat de sidor där det finns luckor.

Nu begriper jag vad tiotalsövergång är. Barnen börjar med att lära sig tiokompisar, det vill säga vilka tal som tillsammans bildar tio. Men när man adderar eller subtraherar så att något blir större eller mindre än tio (eller tjugo, eller trettio), då blir det ju krångligt.

Pedagogiken går ut på att det är viktigt att barnen kan redovisa hur de tänker. Men där gick både Q och jag bet:

Jag: 9+4. Du ska förklara hur du tänker.
Q: Det blir 13.
Jag: Det är rätt. Men hur kommer du fram till det?
Q: Jag bara vet det.
Jag: Okej. Jag tror att de menar så här: för att komma upp från nio till tio behöver du vadå?
Q: Ett.
Jag: Mm. Och då måste du samtidigt ta bort ett från fyra så att du får vadå?
Q: Tre. Men det blir ju 13, jag ser ju det! Jag tänker liksom inte!

Jag mötte O:s blick över bordet och vi tänkte samma sak. Han kanske faktiskt ser det direkt utan att riktigt veta hur. Q har fallenhet för matte, det är uppenbart. Ska vi då bråka (muahaha) mer om detta?

Själv var jag en stjärna i skolan på alla andra ämnen utom matte, som jag tyckte var ganska tråkigt. På  högstadiet blev det först uthärdligt, sedan roligt, sedan älsklingsämnet i gymnasiet. På Chalmers var matten räddningsplankan. Eftersom jag begrep matten, klarade jag det andra. Men lätt? Nä, det var det aldrig.

Ändå kan jag sakna det ibland. Som för någon vecka sedan, när en av mina omöjliga ingenjörer bad att få förklara hur han tänkt implementera en viss funktion i mjukvaran. Han och jag har stångats i veckor, jag har varit arg på honom för att han vägrar släppa in mig i planeringen av hans arbete. Men nu ger han mig en öppning, ett fönster in i hans sinne. Visserligen fel fönster.

Han ritar kretsscheman och komplexa talplan och visar och gestikulerar. Och jag lyssnar och hänger med, jo banne mig. Jag har inte utövat de här sakerna på åratal, jag hade inte kunnat återge det han säger, jag kan inte utmana hans teorier. Men jag förstår hur han menar. Och han ser att jag gör det.

I söndagens DN intervjuades författaren Simon Singh om sin bok om kopplingen mellan matematik och humor. Jag minns med glädje hur han dissade alternativmedicin i boken (med den genialiskt översatta titeln) Salvekvick och kvacksalveri.

(Och ja, jag frustar lite lätt åt matteskämten. Fan, jag är en större nörd än jag trodde.)

Att sträcka ett gummiband

Mycket tjat om läxor just nu, men de utgör en stor del av vår vardag.

Igår var det måndag och på måndagar ska jag till kören. Fast jag kommer hem först en sväng, för att lämna bilen och så brukar jag äta något.

Måndagar är också en bra dag för Q att göra läxan på. Tycker vi, men inte han. Han vill helst inte göra läxor alls.

Vi hade bestämt redan dagen innan att Q skulle göra läsläxa (alltså att högläsa veckans kapitel i läseboken för någon av oss) och skrivläxa (att besvara några frågor på texten).

Q och hans kompis går tillsammans från skolan vid fyratiden. Klockan fem började vi undra var han höll hus, överenskommelsen är att han ska gå hem och lämna ryggsäcken och tala om vart han sedan går. O gick och hämtade honom, han hade förstås blivit kvar hos kompisen.

Jaha, så var det den vanliga striden om att först få i honom något litet att äta, för när Q har lågt blodsocker är han komplett rysk och går inte att ha i möblerade rum.

När han ätit sin macka var han talbar men inte mer. Muttrande började han läsa läxan, så muttrigt att jag inte hörde honom, och när jag bad honom läsa lite högre var utbrottet ett faktum.

Därefter ägnade han en knapp halvtimme åt att ömsom skrika, ömsom lugna ner sig något för att sedan gripas av ilska över bokens tråkighet, kapitlets längd och säkert något annat som jag nu har glömt.

När klockan var fem i halv sex reste jag mig för att gå och då övergick Q:s ilska i förtvivlan. Som en skeppsbruten klamrade han sig fast vid mig, han följde mig ut i hallen och skrek Mamma du får inte gå! Det var som en repris av de första hemska lämningarna hos dagmamman, då han var två och ett halvt.

Oftast brukar jag vara känslig för mina barns känslouttryck. Jag brukar inte ha så svårt att se den lille, ledsne pojken som har försatt sig (och mig) i en situation som han inte klarar av. Ibland grälar jag på min man när jag tycker att han är för hård mot dem i motsvarande situationer, då tycker jag att han överger dem.

Men detta var också en repris av en måndag för några veckor sedan, då Q först busat bort tiden och jag bestämt mig för att åka senare till kören. Antagligen hoppades han på samma sak nu. Det kändes som rätt beslut då men inte nu.

Jag slet mig ur hans famn (O var förstås hemma) och gick. Det tog mig cirka tio minuter att gå till tunnelbanan, och väl där pep telefonen, sms från O: Allt väl. Låt överraskad om en stund när han ringer. (Även detta en repris av hur det var med de första lämningarna hos dagmamman, slår det mig nu.)

Q ringde några minuter senare och hans röst var fortfarande gråthackig men också nöjd. Nu har jag läst hela kapitlet. Jag ska göra skrivläxan efter middagen.

Han sov när jag kom hem. Imorse tjafsade vi. Men han såg väldigt glad ut när jag berättade att jag tittat i hans skrivbok och tyckt att han skrivit väldigt fint.

Gummibandet? Det var en sak som min psykolog sa, hon som jag gick hos när Y var liten och jag var halvgalen av sömnbrist och upplevd otillräcklighet. Hon sa att när man pratar om anknytning fokuserar man ofta för mycket på närheten. Den är förstås viktig. Men lika viktigt som att ge barnet närhet är att våga släppa taget, att uppmuntra barnet att släppa taget. Anknytning är som ett gummiband mellan förälder och barn. Det ska sträckas och tänjas.

(Blir alldeles sentimental av att läsa detta om Q och dagmamman och detta om Y och gummibandet.)

Stök i klassrummet

The teacher was puzzling everyone in school. From the first day, of course, the boys had been trying to find out how far they could go in naughtiness before she made them behave themselves, and no one could understand why she did not show them. At first they fidgeted and then they began making little noises with their books and slates. The teacher paid no attention until the noise was disturbing. Then she did not speak sharply to the noisiest boy, but smiled at them all and politely asked them to be quieter.

"I know you do not realize that you are disturbing others," she said.

They did not know what to make of this. When she turned to the blackboard, the noise would grow loud again. The boys even began to whisper. Every day the teacher asked everyone, several times, to be just a little quieter, please. This was not fair to those who were making no noise at all. Soon all the boys were whispering, nudging each other, and sometimes slyly scuffling in their seats. Some of the little girls wrote notes to each other on their slates.

Still the teacher did not punish anyone. One afternoon she rapped on her desk to call the whole school to attention, and talked to them about how good she was sure they all meant to be. She said she did not believe in punishing children. She meant to rule them by love, not fear. She liked them all and she was sure that they liked her. Even the big girls were embarrassed by her way of talking.

"Birds in their little nests agree," she said, smiling, and X and Y almost squirmed from embarrassment. Besides, that showed that she knew nothing at all about birds.

----------

The school was so noisy that it was not really school any more. When the teacher rang the bell, all the pupils joyfully trooped in to annoy her. She could not watch every one of them at once, she could hardly ever catch anyone. They banged their slates and their books, they threw paper wads and spitballs, they whistled between their teeth and scampered in the aisles. They were all together against the teacher, they delighted in harassing and baffling and hounding her and jeering.

Citatquiz, för den som är hugad. Jag är säker på att flera av mina läsare spikar detta direkt.

Denna skildring av hur en ambitiös lärare misslyckas i sin gärning utspelar sig i en tid som ligger mer än hundra år tillbaka. De psykologiska mekanismerna är måhända desamma idag. Barn och ungdomar testar gränser. När en person som förväntas visa auktoritet, inte gör det, flyttas gränserna. När en person pressas för hårt, som läraren i citatet, gör hen felbedömningar, utdelar kollektiva straff, utser syndabockar på felaktig grund.

Läraren ifråga efterträds så småningom av en kollega, som är quiet but firm, a good disciplinarian. Och därmed är klassens ordningsproblem som bortblåsta.

Författaren återkommer till samma tema i sina andra böcker. Hur vissa elever utmanar lärarens auktoritet och vägrar acceptera ordningsreglerna. Lösningen är alltid att läraren utövar starkare auktoritet, talar ett maktspråk, i ett fall våldsamt sådant, som eleverna till sist tvingas underkasta sig. I vissa fall lämnar dessa elever skolan, eftersom deras motiv för att vara där inte varit kunskaps- och utbildningstörst.

Här slutar förstås likheterna med dagens skola. Att utöva starkare auktoritet är inte ett verktyg som nutida lärare kan ta till. Inte heller att lösa problemet genom att helt sonika utestänga de elever som inte sköter sig.

Den senaste veckan har jag fått mig historier till livs som tyder på att Q:s fröken är nära nog lika pressad som den stackars läraren i citatet ovan. Hon gör och säger saker mot och till barnen som inte är acceptabla, och skolledningen har reagerat. Vi får se vad som händer.

Jag är djupt fundersam och än mer skeptisk till de traditionalister som hävdar att det minsann var ordning och reda förr, då ungarna visste hut.

Söndag morgon

"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. Han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till som fortsatte på samma sätt som dagar gör när de fylls av en hemul."

ur Sent i november

Porträtt av Q

Minus glasögonen, då.

Morfar han fastna me näbben i kläm

(Morfar dårfink alltså.)

Jesanes, jag är verkligen taggig just nu. Men ibland känns det ju som att galningarna invaderar världen.

Pappa ringde idag, och eftersom det var ovanligt (även för att vara mitt jobb) lugnt på jobbet tog jag samtalet och pratade en ganska lång stund. Vi har särskilda telefonrum på jobbet där man kan vara ostörd och inte störa.

Jag berättade om gårdagens bråk och mammas ogenomtänkta teori, och att jag blivit arg på henne.

- Det låter som om hon vägleds av sina egna fördomar, sa pappa fundersamt. Jag för min del tänker aldrig på att Q och Y har annan hudfärg. Det enda som är ovanligt med dem är formen på deras ögon, och det tycker jag bara är sött.

- Fast, säger han efter en paus, en del kineser har så breda ansikten, det tycker jag inte är så vackert.

Redan där morrar jag inombords men säger inget. Pappa fortsätter aningslöst sin monolog, han är ju lomhörd så det kan ibland vara svårt att bryta hans svada. Han berättar att optikern som betjänade honom var svart men pratade perfekt svenska. Jag för min del har absolut inga problem med det. Men man ser ju skillnad, en del som kommer från exempelvis Kongo har ju ett karakteristiskt utseende.

Jag avbryter, men eftersom han inte hör får jag till sist ryta. För helvete, pappa! Vad fasen vet du om hur folk ser ut i Kongo? Du kan väl lika lite fastslå att någon kommer från Kongo baserat på deras utseende som från Norrköping. Och varför skulle det vara viktigt?

Det är i alla fall stor skillnad på hur människor ser ut i de olika ändarna av Afrika, säger pappa emot. Ja, än sen då? Vita ser också väldigt olika ut. Nja, man kan allt se på europeer om de kommer från norra eller södra Europa. Jaha? Så om man ser dig och mig så förstår man genast att vi är nordeuropeer? Nej, det måste han ju medge att man kanske inte gör.

Pappa, du pratar så dumt utan att tänka efter. Jag vet ju att du innerst inne har humanistiska värderingar men när du bara babblar på kan man verkligen undra. Tänk dig för. Sverige är inte samma land som det var när du var barn och ung. En del av ditt språkbruk och dina fördomar är gamla och unkna och skymmer din verkliga övertygelse, som jag vet är att alla har lika värde.

Tack ska du ha, säger pappa allvarligt. Jag blir inte förolämpad, det är bra att du säger till mig. Jag lät nog munnen gå utan att tänka mig för. Men du ska veta att jag faktiskt har ändrat mig en hel del under årens gång.

Jo, jag vet ju det. Det är en sak jag verkligen uppskattar med pappa, att jag kan kritisera honom, och att han reflekterar och prövar och ändrar sig.

Du vet, säger han sedan. För inte så väldigt många år sedan, ja jo, kanske är det flera decennier sedan, så blev man ju liksom lite orolig om man såg att busschauffören var svart. Då undrade man om han skulle klara av att köra bussen ordentligt. Men idag skulle jag aldrig tänka så.

(Nä, tack och lov för det.)

Inte helt hundra

Hur min tankeverksamhet fördelar sig just nu:

Relationen med mamma och styvfar, inklusive tankar om begravning och julen som vi ska fira tillsammans (nä inte styvfar dårå): 20%
Strulet i Q:s skola inklusive brevet till skolledningen och kopian som jag skickade till kompisen N:s föräldrar eftersom jag nämnde bråket mellan N och Q, oron (som visat sig obefogad) för att de skulle ta illa upp: 20%
Allt jävla admin i samband med skolan, ledighetsansökanslappen som försvann, vantarna som försvann, skrivhäftet som kom med hem (Jag: Vad ska ni göra med detta? Q: Vet inte, fröken förklarade aldrig det för mig.): 20%
Varför i hela helvete mamma får för sig att Q bråkar för att han ser koreansk ut: 10%
Idiotier på Fejsbook: <5%
Jobbet: <5%

Hm. Och jag som berömmer mig av att vara bra på matte.

Uppdaterad: Ytterligare några procent på hur man skulle bära sig åt att skriva "mindre än"-tecken på sin blogg om man nu verkligen skulle behöva det.
Uppdaterad igen: Ha, det funkade! Tack min anonyma html-kunniga (ereväl?) läsare!

Familjen Dårfink

Herregud. Hur kunde en kväll som började så bra sluta så jävla dåligt?

Idag hade vi lekgrupp hemma hos oss. Det är en ordning som infördes under förra läsåret som går ut på att klassen - Q:s klass alltså - delas in i grupper om fyra barn vardera. Enligt ett rullande schema är hela gruppen så hemma hos någon och leker och äter middag, och vid lämplig tid kommer föräldrarna för att hämta men innan de gör det sitter de ner och fikar tillsammans. En utomordentligt bra idé som gör att både barn och föräldrar breddar sina kontaktnät.

Ikväll var det vår tur, och allt förlöpte enligt plan. Barnen åt först hemgjorda hamburgare och sedan våfflor, föräldrarna fick våfflor och kakor och kaffe och te.

Enda smolken i bägaren var Q:s uppförande. Han busade vid matbordet, inte värre än han brukar, men kontrasten mot de andra ungarna var påtaglig. De hade väl gästhatten på, kan tro.

När alla hade gått och jag försökte förmå två trötta pojkar att ta på pyjamas och borsta tänder fortast möjligt, fattade jag det dumma beslutet att förmana Q. Att påpeka att han busat vid matbordet, flinat åt våra tillsägelser, trots uttryckligt förbud klättrat upp på loftet i klädkammaren inte bara en utan två gånger.

Å ena sidan verkar det vettigt att lägga förmaningarna i anslutning till när försyndelsen gjordes. Å andra sidan borde jag nog ha väntat tills vi alla sovit på saken. För jag och O var lika trötta som Q, köksgolvet var fläckigt av hallonsylt, diskhon överfull, lekrummet såg ut som efter ett bombnedslag.

Q snedtände förstås. Yl och bråk och kast med nallar och sängkläder. Ni bryr er inte om mig! Pappa är en idiot! Och så vidare.

O tog över Q medan jag nattade Y i vår säng, en Y som låg med fladdrande öron för att inte missa ett enda av storebrors invektiv. Efter ett tag kom O ut och var arg och hade hotat med att slänga bort nästa gosedjur som kastades samt att avinstallera diverse roliga spel från surfplattan. Pappa dårfink.

Jag var inte mycket bättre. När Q en stund senare började slå sig själv i ansiktet blev jag vansinnig, höll fast hans händer och väste åt honom att sluta. Du kommer att äta upp mig, grät Q. (Mamma dårfink.) Då lugnade jag mig såpass att jag i normal ton sa att jag håller fast dig för att jag inte vill att du ska göra dig illa. Kan jag släppa dig nu? Q blängde på mig och vägrade svara, vägrade lova att låta bli att göra sig illa. Till sist släppte jag honom, och han låg still.

Du gjorde några dumma saker och pappa och jag grälade på dig för det, sa jag. Det är inget märkvärdigt. Vi slutar inte älska dig. Vi älskar dig jättemycket och har ansträngt oss ganska mycket för att ordna en rolig lekgrupp åt dig. Men vi blev arga på dig. Och vi blir ännu argare och ledsnare när du bråkar. När man har gjort någon ledsen kan man säga förlåt. Det är bättre än att fortsätta bråka.

Förlåt, mumlade Q så tyst att jag knappt hörde det.

Tycker du att du har rätt och vi har fel? Tycker du att vi är orättvisa? Inget svar.

När han somnat kände jag mig uppriven som jag alltid gör efter bråken. Föga entusiastiskt svarade jag i telefonen när mamma ringde. Fast det brukar ofta hjälpa att prata med henne, så jag beskrev kvällen.

Han testar er, förkunnade mamma. Jo, han är väl så stor nu att han har kommit på att han ser koreansk ut så då måste han testa er kärlek.

Herregud. Mormor dårfink.

Dialog

Förra veckan när jag vabbade med ordentligt sjuk Y och inte fullt så sjuk Q ringde Q:s lärare. Hon var oroad över att Q varit frånvarande såpass mycket under höstterminen - detta var den tredje längre frånvaron - och ville veta om det var så att han inte trivdes i skolan.

Jag blev uppriktigt glad över att hon ringde och över tillfället att få prata med henne. Pojkarna var uppslukade av teven, men jag gick ändå undan så att inte Q skulle höra. Vi pratade länge.

Nej, Q har verkligen varit sjuk på riktigt. Just denna dag hade jag varit skeptisk men eftersom han hävdade att han hade ont i magen och jag haft magsjuka så höll jag honom hemma. Men han verkar pigg så han kommer imorgon.

(Det gjorde han nu inte, på kvällen slog både hosta och snuva till. En på det hela taget märklig virusinfektion som tog sig olika uttryck hos oss allihop.)

Vi pratade om Q:s koncentration, som ju jag också ser fallera ibland när det gäller tråkiga saker. Men sånt som är roligt koncentrerar han sig på. Och han är nöjd med sin nya placering i klassrummet.

När du säger att han kommer efter, frågade jag, ser du några särskilda kunskapsluckor? Absolut inte, svarade hon. Q har goda kunskaper, han kan allt han behöver kunna och kan göra alla uppgifter utan problem, bara man säger till honom.

(Precis min uppfattning också. Men motivationen saknas. Hur hitta den?)

Jag är rädd att tjata för mycket på honom, sa hon. (Det tror jag också att hon gör, men om det teg jag.) Istället sa jag att Q vet att du verkligen tycker om honom, han känner det. Jaa, sa hon, jag försöker verkligen räcka till för alla barnen, se dem i ögonen, klappa på dem, allt det där.

För Q räcker du till, försäkrade jag. Jag berättade om hur han fått en svartsjukeattack häromveckan "alla tycker att Y är så söt!" och hur jag tagit honom i knät och hur vi pratat om vilka som tycker särskilt mycket om Q och tycker att han är söt: mormor, farmor, morfar, moster.. Och fröken! utbrast Q.

Men nu när vi ändå pratar vill jag berätta en sak, sa jag sedan, nämligen vad Q:s kompis N säger ibland, och att jag ser det som ett tecken på att det behövs mer vuxenstöd på rasterna. Jag framhöll Q:s tolerans och förståelse för N:s funktionshinder. Läraren drog efter andan och sa att det här har vi helt missat. Det finns andra barn i klassen (jag vet mycket väl vilka hon menar fast hon förstås inte nämner några namn, men Q har ögonen med sig och rapporterar beredvilligt) som är långt mer utåtagerande än N.

Jag gick rakt på sak och frågade om hon får de resurser som behövs, och vad jag som förälder kan göra åt det. Hon slingrade sig en stund, jag fick fråga igen, men till sist klämde hon ur sig att ett brev till skolledningen som efterlyser mer vuxenstöd i klassrummet, vore bra.

Först efteråt fattade jag att hon antagligen är rädd att bli ifrågasatt, rädd att bli utdömd som inkompetent.

Stackars liten. Jag har mängder med synpunkter på hennes kompetens. Sånt jag sett själv (särskrivningar och stavfel, att hennes budskap är svåra att förstå), sånt jag hört av andra (att hon utdelar kollektiva bestraffningar, tar hårt i barnen, tjatar orimligt mycket på vissa barn, däribland Q). Men jag ser inte nyttan med att kritisera henne, jag uppskattar också hennes goda sidor. Engagemanget och entusiasmen. Jag hoppas hon orkar behålla dem.

Tids nog skulle jag vilja ha en annan lärare åt Q. Men än så länge klarar han sig. Fröken ville ge honom en läxa, nämligen att intervjua mig, och det gjorde vi direkt.

Skriv rubriken: Intervju med mamma, instruerade jag. Q tänkte en stund och skrev sedan i-n-t-e-r-v-j-u. Jag sa exakt det jag tänkte, nämligen att det finns många vuxna som inte hade stavat det rätt. Men det gjorde du!

Själv ska jag skriva ett brev. Till skolans ledning.

Q:s kommentar när han hörde varför fröken ringt: Du sa väl inte att jag inte trivs! Jag trivs jättebra i skolan!

The Most Wonderful Time of the Year

.. när den där jävla luciadebatten drar igång igen och man inser att folk som man trodde var kritiskt tänkande och utrustade med någorlunda rättvriden moralisk kompass i själva verket är bräkande lättlurade idioter.

Häromdagen messade min syster irriterat om en FB-status tillhörig en släkting till oss. En kvinna i övre medelåldern, inte vassaste kniven i lådan kanske, men en person som vi båda haft ett varmt förhållande till när vi var små. Hon gillade nu en artikel om hur en muslimsk kvinna får lusen läst av sig i snabbköpet av en distingerad äldre herre som förklarar att stjärnbaneret representerar de stridande hjältar som är i hennes, kvinnans hemland och riskerar sina liv för att försvara demokratin, och gillar hon inte det kan hon bara packa sig hem igen.

Det lät ju tämligen harmlöst. Fast jag undrade förstås vem som postat det ursprungliga inlägget. Det räckte med trettio sekunders läsning för att ana hans bevekelsegrunder. Bland annat betecknade han sin (folkvalde) president som kommunist, muslim och givetvis n-ordet.

Strax under vår släktings delning dyker det upp en annan artikel i mitt flöde, en som handlar om en känd klintbergare som spridits på nätet, den om en muslimsk kvinna som läxas upp i snabbköpet, ja ni fattar. Den har ingen verklighetsbakgrund och har påståtts äga rum i USA, Storbritannien och Australien.

Jag funderade på om jag skulle agera eller inte, men jag har nu en gång svårt att hålla tyst. Så jag kommenterade i korta ordalag. Det är det värsta med FB, att det blir korthugget, onyanserat och tidvis felstavat (fan ta auto correct).

Inget svar förstås, fast min syster lajkade min kommentar.

Idag delade min släkting ännu en åsikt: Bevara luciatågen! Gilla och dela om du vill ha kvar våra svenska luciatåg! Från sidan Bevara våra svenska klassiker.

Same procedure, jag klickade såklart in på klassikerbevararnas sida. Jodå, utöver luciatåg (med pepparkaksgubbar, ett tydligen omistligt inslag) vurmar de för nationalsången, benämningen av ett visst bakverk med choklad i, den ursprungliga yrkesbeteckningen för Pippis pappa, och så vidare. Tintin i Kongo och Barna Hedenhös är andra verk som anses oantastliga.

(Jag kanske skulle tipsa dem om Bombi Bitt och jag? Under min lyssning av den hickade jag till ganska rejält några gånger. Mellan hickningarna skrattade jag, vilken skröna!)

Typiskt min ganska korkade släkting att gå på detta, tänker jag sedan. Jag orkar inte tjafsa med henne mera, jag plockar i all stillhet bort henne från mitt flöde.

Bara en timme senare gillas Bevara luciatåget av en annan vän. En verkligt god vän. Och jag blir så besviken.

Drar mig till minnes helgens diskussion med O. Vi hade båda läst denna intressanta krönika om den nye partiledaren i SD och hans nationalism. Jag fattar den verkligen inte. Karl XII, hur kan man tycka att han representerar något relevant för samtiden? I dare you, I double dare you att utmana mig ifråga om historiska kunskaper. Jag kanske inte slår SD:s chefsideolog på fingrarna, men nog fan vet jag mer om stormaktstiden än den genomsnittlige väljaren. Och jag fattar verkligen inte grejen.

Folk attraheras ju av sånt där på ett obestämt och okunnigt sätt, säger O. Han tar våra vänner som exempel, just den goda vän som delade Luciaappellen.

Jag fnyser, och vet egentligen inte vad jag menar när jag säger: äsch, de! De kommer ju bägge från inskränkta småstäder.

Det gör jag med, säger O milt.

Du ja! Men du tänker ju själv! Och dessutom växte du upp i ett utanförskap, du tillhörde inte den där inavlade bygemenskapen, du vet hur det känns att stå utanför. Och så har du ett arv framför allt från din pappa att man inte går i flock som ett jävla bräkande får.

Nu förstår jag inte alls vad du menar, svarar O ironiskt och vi skrattar båda åt minnet av svärfar.

Men jag kommenterar hos min vän också. Hon får tycka att jag är rabiat och jobbig, det skiter jag i. För mina barns skull. För min svågers skull, För min egen skull.

Ett gott slut

I fredags ringde min syster. Hon var i valet och kvalet över om hon skulle släppa allt hon hade för händer och störta till Göteborg för att kanske, kanske hinna fram till styvfar innan han dog. Planen var annars att jobba ett jourpass på lördagen och resa på lördag kväll.

Känn efter och gör det som känns bäst för dig själv och ingen annan, rådde jag. Hushålla med dina krafter, du kommer att behöva dem. Du har gjort så mycket redan, ingen kan begära mer. Om du känner att du orkar jobba imorgon och klarar av det, så är det kanske det bästa. Det är ett dygn det handlar om.

Men han har frågat efter mig, sa hon plågat. Klart han har, han älskar ju dig. Men beskedet att du kommer, att du är på väg, kan också vara lugnande. Han vet att du kommer så fort du kan.

Jag har varit så arg på honom, sa hon. Fast jag har nog varit snäll ändå, jag tror inte han har märkt det. Nej, jag stannar nog. Jag kanske inte behöver känna mig hemsk och hjärtlös som gör det.

På lördagen messade hon att jouren varit lugn och det varit trevligt att jobba, och att hon nu satt på tåget "och pappa lever ju fortfarande".

Sent på kvällen ringde mamma. Han hade tittat upp när han hörde att J kom, och lett och försökt säga något. Två timmar senare dog han, med mamma och fyra av sina fem barn vid sin sida. (Nej, jag räknas inte in i den skaran.)

Så nu är det över.

Dylan Thomas

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could gaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

En riktig life hack

Nämligen att låta femåringen svara i telefonen.

Y (ljudligt snorande): Hej! Det är Y!... Näe?... Jaa?... Jo, mamma!.... Ja, hon är sjuk. ... Ont i magen och så. Hon bara ligger i sängen och tittar på Netflix. .... Okej!

Han kommer skuttande och lämnar över luren till mig.

- Är det mormor? (Någon annan kan knappast ha förhört sig så ingående om mitt hälsotillstånd.)
- Nä, jag vet inte riktigt vem det är!

Jag: Hallå?
Telefonförsäljare (tydligt bragd ur fattningen): Eh, ja hej, det här är Martin från Comhem! Ni har sagt upp ett abonnemang här nyligen. Fast.. det vet du kanske inte så mycket om?
Jag (magont eller ej, den här tråden plockar jag raskt upp): Nä, det vet jag inte. Du får ringa en annan gång. Hej då!

Varför inte

Nämen en liten magsjuka såhär i november, så att man känner att man lever. Bring it on.

Jag kurar i sängen och räknar välsignelser och förhoppningar. Att det som vanligt är jag som är sjukast, hoppas ungarna går fria. Att jag slipper kräkas den här gången också.

Och så tänker jag. Jösses vad jag tänker.

Att leva tillsammans

Tankar som väcktes under diverse hushållsgöromål samt läsning hos Annannan och Maja.

Även i de lyckligaste relationer och äktenskap råder olikheter. Man anpassar sig, begränsar sig, trampar varann på tårna. Jag minns hur farmor liksom levde upp efter farfars död. Hon avskydde ensamheten, men hon uppskattade friheten att göra saker hon ville. Något liknande kan jag skönja hos svärmor, änka sedan nio år tillbaka. Jag hoppas att mamma får uppleva detsamma.

Lördag förmiddag, O åker och tränar, jag äter lång frukost och läser tidningen, barnen leker fint tillsammans. Jag hör hur Q går på toa på bottenvåningen och hur Y följer med honom in för att hålla honom sällskap. Fint, så fint.

Men så snart de kommer inom en tvåmetersradie från mig blir de formidabla smådjävlar. De vill sitta vid matbordet och rita, inte mig emot, jag tänker mig en trevlig stund tillsammans. Haha. Efter en halvtimmes tjafs om att inte rita på varann, att inte svära åt varann, att inte knuffas och sparkas, flyr jag till sovrummet och läser ut DN i sängen. Så snart jag rymt verkar de bli sams igen.

O ringer och ber mig ta fram yllesockar åt barnen, de ska åka och prova ut slalompjäxor på en därför avsedd loppis. En aktivitet som jag med varm hand och utan minsta dåligt samvete överlåter åt honom. Jag har absolut inget emot att han undervisar ungarna i slalom, som han själv älskar, men efter att ha provat några gånger är jag totalt ointresserad av att delta själv.

Själv ska jag ta en långpromenad och sedan handla kalsonger och strumpor och möjligen något annat åt Q, han växer så det knakar. Ett enda par kalsonger hittar vi i lådan, och de sitter trångt. Men jag har fler, säger han, de ligger i tvätten, men någon har inte sorterat eller vikt dem. Någon, muttrar jag, det är väl jag det.

Sedan kommer O tillbaka och får emotta en skur ovett som jag samlat på hög. På sin väg ut klev han nämligen över soppåsen som sedan har legat och marinerat i golvvärmen. Redan igår orsakade denna soppåse irritation, eftersom O knölade den full med översvämning som följd, varpå jag ingrep och bytte påse. Fast jag orkade inte gå ut med den då, igår kväll.

Han är snäll och ber om förlåtelse, och jag morrar inte mer. Vi låg med varann igår kväll, vilket förmodligen avspeglar sig i dagens humör. Han somnade före mig men vaknade omedelbart när jag släckte lampan, och drog mig till sig. Det var skönt, som så många gånger förut undrade jag medan vi höll på varför man inte gör det jämt. Minnet är kort.

De åker och jag ska  hänga tvätten, fast först måste jag röja undan den torra tvätten. Medan jag gör det kommer matleveransen, O beställde mat igår. Jag packar in varorna i kylen och passar på att rensa. Ny irritation. Vi har nu inte mindre än nio limefrukter, varav två dåliga. Häromdagen slängde jag en slankig gurka och tänkte att vi måste sluta köpa gurka, ingen äter upp den. Packar upp en ny gurka ur påsen. Samt tre påsar morötter, och fyra burkar torkad svamp. Hur tänkte han här? Åtta liter mjölk, man kunde tro vi har kalvfarm, vi är ingen mjölkdrickarfamilj.

Funderar på att sms:a surt att han måste kolla i kylskåpet innan han beställer, men avstår. Det är ingen ny diskussion.

Frukten och grönsakerna har anlänt i olika sorters plastförpackningar som jag klipper upp och samlar på hög för att ta till återvinningen. Så dyker jag på ännu ett bone of contention mellan mig och O, den stora tunnan i hörnet bredvid tvättmaskinen, där han vill samla plastförpackningarna. Jag vill hellre ha dem i en liten påse stående lättillgänglig i köket, så att man tvingas gå till återvinningen flera gånger i veckan. Vi småtjafsade om saken senast förra veckan, då tunnan var överfull och han lyfte ut sopsäcken inuti för att åka till tippen med den. Fast det blev ju inte av förstås, säcken med plast ligger fortfarande i bakluckan och åker med mig till jobbet fram och tillbaka. Och inte hittade han några nya säckar heller, så nu har han (även jag, erkännes) slängt plasten rakt i tunnan.

Det här arrangemanget funkar inte, säger jag. Vadå, jag tycker det är jättebra, säger O. Jamen det är inte du som dyker ner bakom tunnan för att fiska upp plastkapsyler som hamnat fel, och slår huvudet i alla jävla rör och kranar på väggen ovanför. Typiskt dig, du ska alltid tänka ut stora aggremanger för att spara tid och jobb, men de funkar inte.

Jag tömmer ner all plast i en papperspåse och tänker att när han kommer tillbaks slår jag näven i bordet och säger att nu lägger vi av med den här jävla tunnan. Sedan rensar jag ut lite spiralsugrör och muggar med Hello Kitty och Spindelmannen, sånt som legat i nedersta lådan och regelbundet svämmat över och trillat bakom den, och lägger dem i en hemlig påse som jag förpassar till en hylla i tvättstugan, för slänga dem törs jag inte riktigt. Va, där ligger det ju sopsäckar, vad smart att någon (jag?) lagt dem just där. Jag sätter en sopsäck i den hatade tunnan ändå.

Och nu är tvätten hängd, kylskåpet fullt av fräsch mat och kalsongerna vikta. Jag ska ta med mig sex kassar till återvinningen, för nu skiner solen. Kanske skulle jag dricka kaffe med mjölk först, fast nä. Nu vill jag ut.

Innan jag hinner ut ringer mamma och förkunnar att hon vill fira jul hos oss, första gången sedan vi flyttade till Stockholm. Vare sig styvfar lever eller ej.

Out, out, brief candle!

I mitten av september ringde min syster. Pappa har sagt att han tänker dö inatt. Ähum, vad svarar man på det?

(Pappa, det är alltså hennes pappa, min styvfar, nyss fyllda nittiosju. Bor på ett hem, är sådär tämligen klar i huvudet men svag i benen. Hans och min relation är komplicerad. Och det är snart sex år sedan jag skrev det här.)

Jo, han var ju så trött, orkade knappt andas. Nu ville han dö, redan inatt. Jag ringde mamma, som verkade samlad och lugn. Hon skulle sova där, i hans rum på hemmet.

Han dog inte. När morgonen grydde, ska han ha plirat och sagt att han kände sig snuvad på konfekten.

Sedan har veckorna gått. Mamma har sovit hos honom, avlöst endast några nätter i månaden av min syster eller en av de äldre döttrarna i styvfars första barnkull.

Han äter inte längre, inte några mängder åtminstone. Vin och nyponsoppa och näringsdrycker. Men han har ända till för några dagar sedan velat komma ut varje dag, i rullstol, lyftas fram till pianot varje dag, lösa Nian i SvD varje dag.

Ungefär varannan gång jag har pratat med mamma har hon varit orolig för att han är "sämre". Och varannan gång prisar hon honom, idag löste han nian, han är verkligen fantastisk.

Jag har mer och mer undrat vad fan det är de håller på med egentligen, hon och han. Det är en variant av deras gamla spel, det som jag varit åskådare till så länge. Det när man talar om för varann att man älskar varann så oerhört mycket. Man håller små improviserade högtidstal. För det man säger är viktigast.

(Samtidigt super man och knaprar tabletter så att man trillar nerför trappan om nätterna. Man gömmer spritflaskor i sin lilla dotters säng. Man säger åt henne att inte berätta för mamma, för då blir mamma så arg att hon skiljer sig från mig.)

Det är ytterst få gånger som jag har talat med mamma de senaste åren utan att hon har försäkrat mig att hon Ångrar Ingenting. Att han Har Gett Henne Så Mycket. Att hon har Levt Sina Lyckligaste Ögonblick Med Honom.

Jävla tjatande, jag är inte intresserad, och jag hummar alltid till svar utan att se henne i ögonen. Antagligen är det därför hon fortsätter tjata. Antagligen är det inte så ofta hon tjatar om detta, det bara känns så.

Vi har inte setts sedan i juli. Då skulle hon ha hälsat på oss på Sommarön, men eftersom styvfar fick lunginflammation vågade hon inte åka. Sedan blev han bättre. Men sedan i september har han alltså haft sällskap av henne eller av någon av sina döttrar i princip dygnet runt.

De första veckorna kom också hans brors- och systerbarn och hälsade på. De sjöng och spelade gitarr för honom. Han är verkligen omhuldad och uppvaktad. (Undra på att han inte dör.) Och det är givetvis inte en slump, han är och har varit en snäll och glad person.

Utom mot mig, har jag alltid tänkt. Jag är hans blinda fläck. Jag är den enda som inte faller handlöst för honom. Det gjorde jag inte när jag var fem år, och inte sedan heller.

Stillsamt har jag ifrågasatt att mamma ska vara hos honom hela tiden. Orkar du? Hennes svar har varit ungefär detsamma. Han förtjänar inte att vara ensam.

Sådär är det jämt. Hon blandar bort korten genom att besvara en annan fråga än den jag ställer. Jag frågade inte vad han förtjänar eller vad du eventuellt är skyldig honom (vilka jävla termer att resonera i, förresten), jag frågade om du orkar, om du håller ihop.

Jag når henne inte.

Det gör däremot min syster. Min starka tuffa lillasyster som rest till Göteborg så snart hennes arbete tillåtit, för att avlasta mamma. Men i förra veckan skickade hon mig ett sms när hon satt på hemmet, där hon skrev att hon var arg. Att hon blev orimligt provocerad av den tunna lilla gestalten i sjuksängen, att hon kände sig trängd och manipulerad. Jag svarade att det är en helt rimlig och viktig känsla. Agera på den. Det kanske är dags för dig att ta en paus i resandet.

Hon gjorde mer än så, hon konfronterade mamma. Lägg ner den här farsen nu, du kan inte vaka hos honom dygnet runt, det går inte.

Det tycks ha varit precis vad mamma behövde höra.

Min syster och jag sitter i bilen när hon återger deras samtal, och hon berättar mer, om styvfars missbruk och hans svartsjuka. Saker min syster inte vetat tidigare. När jag hör dem inser jag att jag nog vetat alltihop men inte riktigt förstått. Hans missbruk var som värst åren efter att jag flyttat hemifrån, så jag såg det inte. Men nog minns jag hur lättad jag var över att flytta. Jag hade ofta svårt att sova på nätterna efter att ha hört honom ramla i trappan några gånger. Pratade vi om det? Minns inte. Försökte jag hantera det på något annat sätt än att fly? Nej.

Och svartsjukan. Herregud. Den var ju det allra mest påtagliga. Men först dröjde det länge innan jag begrep att det var svartsjuk han var när han på olika sätt (Hur? Minns inte, vet bara att han var det.) var dum mot mig. Men nu går vidden upp för mig, givetvis var han svartsjuk på andra också. Alla andra, utom möjligen min syster. Mamma och syster åkte ofta på semester tillsammans, utan styvfar. (Detta var jag avundsjuk på, jag fick aldrig ha mamma för mig själv på det viset.) Han var alltid plakat när de kom hem.

Hur i hela helvete kunde hon stanna, frågar jag. Den fråga mamma antagligen försöker hindra mig från att ens ställa genom sina försäkringar.

Om jag försöker skala de blommiga formuleringarna, så kan jag se att styvfar har gett henne något hon inte fick av någon annan. Han blev handlöst, ohjälpligt förälskad i henne. Hon har - antar jag - kunnat, vågat visa alla sina sidor för honom, inklusive de svartaste, och blivit accepterad.

Men priset har varit förbannat högt. Inte bara för henne.

Men nu måste det väl ta slut snart. (Fast styvfar har förstås önskat sig en almanacka för 2015.)

Kanske det

Efter middagen sitter Q och jag och pratar. (Fel. Han äter fortfarande, sin tredje portion. Jag har avslutat min enda.)

- Mamma, varför är det nästan bara killar som gör dumma saker? Rånar banker, är blottare och så?
- Jag vet faktiskt inte Q, men det är en väldigt bra fråga som jag tror många funderar på. Vad tror du det beror på?
- Vet inte. Kanske för att killar oftare försöker verka tuffa?

Ska vi byta?

Om jag får läsa en till jävla krönika om att den svenska skolans kris huvudsakligen beror på slappa föräldrar till ouppfostrade ungar så blir jag tokig.

Jag lovar att utbilda om du uppfostrar, skriver en lärare.

Så skolan har inte uppfostringsansvar? Nu kan jag inte läroplanen exakt (men jag kan läsa på) men nog fan har skolan ett ansvar att se till att barn inte far illa, att de inte gör illa varann, att de inte mobbar varann, att de undervisas om värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Om inte det är en delmängd av uppfostran så vet inte jag.

För mig är det självklart att det är jag som förälder som bär det huvudsakliga ansvaret för "uppfostran". Och jag vågar påstå att de föräldrar som tycker att det är okej att deras barn ritar snoppar på väggen är ungefär lika lätt räknade som de föräldrar som har förmågan att fjärrstyra sina ungar så att de sköter sig.

Men visst finns det bättre och sämre föräldrar, mer eller mindre engagerade. Jag hade nog stått ut med att bli ihopklumpad med alla föräldrar och kollektivt utskälld, kanske rentav nickat gillande om det inte varit för en annan detalj.

Kära lärare, som det känns idag bär jag ett minst lika stort ansvar för min sons utbildning som ni. Tidvis dignar jag under det ansvaret. Jag är högutbildad och resursstark, jag lever i en jämställd relation, jag behöver inte oroa mig för min ekonomi. Om jag ibland känner mig trött och less och knappt ens orkar försöka, hur många andra gör det då inte?

Jag och min man har hittills tagit ledigt från jobbet minst en dag per termin för att vara med vår son i klassrummet. (Det gjorde aldrig mina föräldrar.) Varje söndagkväll sitter vi med våra almanackor och synkar för att saxa våra scheman så gott det går för att kunna hämta tidigt från fritids. (Det gjorde aldrig mina föräldrar.) Jag läser högt för mina söner nästan varje kväll, säkert uppemot en halvtimme varje gång, förmodligen mer. Plikttroget gör vi läxorna med sonen, men ärligt talat så har vi svårt att hinna med och att lyckas motivera honom till att högläsa för oss fyra gånger tjugo minuter varje vecka. Det låter lite, men är ett helsike att passa in i vardagen. (Direkt efter hemkomst, före middagen? Hell hour. Direkt efter middagen? Leksugen unge vill leka, trötta föräldrar vill inte men måste städa köket. Precis före läggdags? Trött unge orkar inte.)

Å andra sidan pratar vi mycket med honom, frågar om skolan och hur han har det. Det vi själva ser och det han berättar gör oss betänksamma. Vi ser och hör om ett klassrum där ljudnivån är hög och där barnen själva åläggs ansvaret för sin koncentration. Raster där de vuxna är någon annanstans. Där barn med diagnoser, som har rätt till stöd under skoltid, lämnas ensamma att klara ut konflikter med sina kamrater.

Vi hör om ständiga förflyttningar av extralärare och speciallärare, insatserna är alltid tillfälliga. Terminen ut, så får vi se hur det går sedan. Ja, det fungerade ju bra den här terminen, så nästa termin tar vi bort stödet.

Det förtroende och den entusiasm vi ursprungligen hyste för din, lärarens, kompetens har så sakteliga falnat. Ändå skulle vi inte drömma om att baktala dig inför honom. Vi läser dina felstavade och särskrivna mejl och har inte så sällan svårt att förstå vad det är du vill. Vilka krav du ställer på oss och på vårt barn.

Men vi hyser stor sympati för dig, för vi ser ditt engagemang i vårt barn, och vi är tacksamma för att du valt att engagera dig i just honom.

Så kära lärare, kära skolledning. Ska ni ta över matlagningen, nattningen med högläsning, manövreringen av speldagar och lördagsgodis? Så kör vi föräldrar lite rättstavning, meningsbyggnad och inte minst schemaläggning och arbetsledning?

Inte? Nej såklart inte. Att vara förälder är långt mer komplext än så. För att inte tala om att vara lärare, speciallärare, rektor.

Och skolans problem är långt mer komplexa än att handla om att föräldrar är slappa (fast det finns de som är det), barn är ouppfostrade (fast det finns de som är det) och lärare och rektorer inkompetenta (fast det finns de som är det).

Kan vi inte sluta med pajkastningen nu?

Citatquiz

Nu har vi läst ut Elsa Beskows sagor (rekommenderas!) så ikväll var det dags för en ny högläsningsbok. Över middagen la jag fram några förslag med korta resuméer. Sönerna korade enhälligt en vinnare.

Kanske finns det ett sådan mening i varje bok, ett mening som beskriver hela boken? (Annannan, visst har du varit inne på frågan också?)

För att inte göra det hela alldeles för lätt har jag maskerat två kritiska ord. De uppenbaras om man dubbelklickar på dem.

Det här måste vara ett fantastiskt stort klädskåp! tänkte Lucy, och så tog hon ännu ett steg och sköt undan de mjuka pälsverken för att få plats.

Roligt, roligt. Jag hade svårt att sluta läsa efter de första kapitlen.

Läxan besegrad

Q var ju sjuk förrförra veckan, i fyra dagar var han borta från skolan. Redan första dagen mejlade jag fröken och frågade om hon ville skicka hem någon bok så att han kunde komma ikapp. Grannkompisen K bor ju två hus bort. Jag messade K:s mamma också.

Sedan hörde jag inget mer, varken från läraren eller grannarna. Först FÖRRA veckan, när höstlovet började, kom K:s mamma och var inte ens klädsamt generad. Q:s mattebok hade legat i hennes sons ryggsäck hela veckan.

Jaha. Hade det varit vem som helst annars hade min tolerans varit betydligt större, men vår kära grannfru är tämligen präktig av sig och ganska snar att dela ut fördömanden. Så lite irriterad blev jag allt. (Visade jag det? Nej.)

Sedan blev det höstlov och vi åkte på utflykter och roade oss. På helgen åkte jag bort med min syster och O lovade att se till att Q räknade åtminstone lite matte.

Så skedde förstås inte. Så igår kväll, innan jag åkte till kören, tog jag bestämt Q i hampan och slet honom från kompisens dataspel. Nu måste du faktiskt räkna lite matte!

Reaktionen blev som förväntat. Men vi var benhårda, både O och jag. Vi har lekt och åkt på utflykt och pysslat istället för att räkna matte, nu betalar vi priset.

Räkna så mycket du orkar fram till sidan 83 stod det på frökens lapp. Q började på sidan 70 eller så. I tjugo minuter gjorde han absolut ingenting mer än att stånka och stöna, försöka bryta av pennan mot bordskanten, kludda i boken, retas och obstruera i största allmänhet.

Jag var arg förstås, på Q som krånglade, på O som missat matten i helgen, på mig själv för att jag går igång på hela situationen, på skolan som inte lyckas skapa mer lust för lärandet eller vad fan det nu är de misslyckas med.

Halv sex var det dags för mig att åka till kören, och då fick Q psykbryt och klamrade sig fast vid mig. Mamma, jag vill att du hjälper mig med matten! Varför måste du åka till kören för?

Ur denna till synes hopplösa situation uppenbarade sig räddningen. Jag förklarade varför jag vill åka till kören, för att det är roligt, för att jag måste öva för konserten, men att jag kunde stanna en stund till för hans skull. Men då måste du samarbeta med mig.

Fråga mig inte varför, kanske var det att han uppfattade att jag gjort ett visst offer för hans skull, men Q skärpte sig enormt. Han räknade på med en fart, jag behövde knappt förklara. Det där är ju lätt, utbrast han, och jag tackade våra stjärnor för att han tycker så.

Fram till sidan 83 räknade vi, och det var en mäkta stolt mamma som prisade sin pojke sedan, och jag tror faktiskt att han var lite stolt han också.

Till kören anlände jag bara en timme försenad. Det var det värt.

Tacksam

Kommer till jobbet och är rejält sur. Jag har varit ledig i nästan en vecka, en fin ledighet med familjen. Den gamla vanliga känslan, jag borde vara tankad och påfylld men är det inte.

Min irritation har goda grunder, strax innan ledigheten hände en del saker - på jobbet alltså - som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska hantera. Fortsättning följer någon annan gång.

Efter att ha kollat igenom mejlen och konstaterat att inga akuta åtgärder behövs (jag har läst mejl under ledigheten också) går jag in på DN, och ser en länk till en krönika av Hanna Hellquist. Den har det snackats om på Facebook såg jag, men jag läste den aldrig.

Nu gör jag det.

Det är över tjugo år sedan jag var i hennes situation, men jag minns känslan starkt. Även senare har jag haft samma känsla, fast jag levt i en relation. Men för mig räckte inte det, det var livsnödvändigt med barn också.

Nu har jag dem, och nu är jag "mitt uppe i det" som det brukar heta. Sover för lite, blir ofta väckt, stressar över skolan, över bilköerna som försenar mig till hämtningen. Jag blir arg på barnen när de slår varann, när de säger fula ord till varann. Jag oroar mig för att Q ska bli retad för att han har nagellack på sig idag. Innan jag somnade igår kväll tänkte jag att det känns som om jag håller på att få magkatarr igen, måste köpa medicin.

Jag älskar inte varje sekund av det här livet, men jag skulle inte vilja byta bort en enda. Jag njuter ohämmat de gånger jag kan smita iväg och äta lunch (eller mer sällan middag) på egen hand. Men jag skulle aldrig skriva Hanna eller någon annan på näsan att de borde uppskatta sin ensamhet. För njutningen är ju direkt avhängig av att ensamheten är kortvarig, flyktig, en paus och ett andningshål. Inte en kvävande filt.

Generationsskillnad

När jag träffade pappa häromdagen berättade jag om något min syster och jag pratat om. Vi har precis samma upplevelse av läget i världen just nu. Vad fan är det som händer, undrade min syster. Har alla blivit galna? Är det fullmåne överallt? Syrien, flyktingkatastrofer på Medelhavet, hela Mellanöstern verkar tas över av IS, hela Europa av främlingsfientliga partier, här hemma röstar folk fram SD och en pajasregering som bara tillsätter utredningar om precis allting. Och så jagas det ubåtar under massiv mediabevakning. Och Putin. Och ebola. Ebolakatastrofen har varit känd i över ett halvår, men alla gav fan i det, för det är ju bara Afrika. Förr eller senare kommer man antagligen att stänga gränserna till de drabbade länderna och låta de stackarna dö därinne.

Hennes pappa, min styvfar, ligger ju och dör men intresserar sig fortfarande för läget i världen. Har det hänt något särskilt? Inget du vill veta om.

När vi var unga, jag är född 1970 och min syster 1981, då blev ju världen bättre hela tiden. Jag var nitton år då muren föll. Glasnost, på bara några korta år förändrades världen helt. Och Sydafrika. Demokratins frammarsch. EU, vårt inträde och utvidgningen österut. Känslan av att världen hela tiden blir bättre.

Pappa log lite. Vi tillhör verkligen olika generationer. Jag tyckte också att nittio- och nollnolltalen var fantastiska, men de var en parentes. Det är så här världen verkligen ser ut, så här har den alltid varit. Det är min upplevelse.

Pappa är född 1939.

Första höstlovsdagen

... blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Nej, nej, inga katastrofer, bara fåniga förtretligheter. Och nu är det bra igen.

Jag fick sova ut, och det var skönt. O stack tidigt till jobbet men stack först till Q en macka. Sedan tittade Q och Y på Youtube medan jag dåsade. Jag hörde att de lyssnade på gummibjörnar som sjöng Itsy bitsy teeny weeny yellow polka dot bikini, då var jag förstås tvungen att visa dem Kurtans version istället. Ibland är jag mer lokalpatriot än jag själv begriper. Resten av dagen uppmanades jag regelbundet att sjunga den där om baddräkten igen, mamma.

Jaha, men sedan blev det bråk förstås. Y råkade putta till eller på annat sätt förnärma Q varpå denne utbrast i en ström av invektiv som fick mig att haja till. Jag förhåller mig ganska sangvinisk till svordomar men någon måtta får det vara på hur man tilltalar sina närmaste. Vet du vad orden betyder? Det ena du sa betyder att man har sex med sin mamma. Det andra är ett fult ord för snippa, och att sätta ihop det med unge är bara fånigt. Alla barn har en gång kommit ur en snippa, det är inget konstigt med det.

(Och återigen. Vad är det för ligistnäste vi skickar vårt barn till varje dag? Senare visade han mig att hans nya jacka från Disneyland är sönderriven, en pojke hade dragit i snodden till luvan tills jackan gick sönder. Den har jag nu lagat efter bästa förmåga.)

Iväg kom vi först efter att jag blivit rejält arg och grälat. Nu har jag tänkt ut roliga saker att göra, men om du krånglar och sätter dig på tvären blir det ingen rolig dag, du har också ett ansvar, jag kan inte trolla och göra den här dagen bra alldeles själv.

Vi åkte till en närbelägen second-hand-butik där vi lämnade några kassar med kläder, en barnvagn, en springcykel och en bobbycar. De sista småbarnsgrejerna, vemodigt men skönt att få mer plats i förråden. Pojkarna hade fått löfte att köpa sig något fint, och strax innanför dörren hittade de varsin "samlarbil", inte begagnade utan fabriksnya bilar. Ett fiaspel och ett Othello samt boken Tsatsiki och morsan fullbordade samlingen.

Vidare till optikern, där Q i sista minuten ändrade sig angående val av glasögonbågar. Runda eller fyrkantiga? Jag försäkrade honom att han var jättefin i båda. Det blev de fyrkantiga, som han ser så vuxen ut i.

Därefter posterade vi oss vid tunnelbanan och inväntade morfar, som skulle hälsa på klockan ett. Han kom som jag gissade kvart i, och blev mycket förvånad över att bli välkomnad redan här.

Min stressnivå sköt i höjden direkt, den gör numera det när jag träffar pappa då barnen är med. De är tre personer som alla är vana vid att lägga beslag på min uppmärksamhet. Pappa mal på, pratsjuk och långrandig som han är. Dessutom hör han dåligt och missar därför deras försök att bryta in. De å sin sida är förstås måttligt intresserade av hans senaste översättningsarbete eller vilket föredrag han senast bevistat.

Så snart vi kommit ur bilen och ungarna sprungit i förväg tog jag tjuren vid hornen. Du luktar sprit, sa jag strängt. Inte från idag, sa han förvånat. Nejdå, jag tror dig, och jag förstår att du firar ditt nyligen avslutade översättningsarbete (när pappa jobbar gör han det oerhört koncentrerat, nära nog dygnet runt, och lever asketiskt på alla sätt, vilket han kompenserar efteråt). Men var försiktig. Och så är du blodig på näsan. Äsch, det är bara glasögonen som skaver. Jo, men det ser inte bra ut, tvätta dig.

Medan jag gjorde lunch lekte pojkarna med sina bilar. Y tappade sin i golvet varpå bakluckan lossnade och inte gick att sätta dit igen. Q kom inte ens så långt, hans bil gick inte att ta loss från kartongen. För under densamma satt en plastbit fastskruvad i bilens underrede, så hårt att varken pappa eller jag lyckades få loss den. Ridå.

Men lunchen blev ganska trevlig, fast jag ibland fick höja handen för att stoppa pappas svada och ge ordet till någon av pojkarna. Och efteråt tog pappa fram sin väska. Dags för pyssel!

Tjugo minuter senare klättrade båda barnen på väggarna. För pysslet var inte barnanpassat, minst sagt. Det här var ju svårt, utbrast pappa, den rutinerade pysslaren. Det stod från fem år på förpackningen. Nä. Det gjorde det ju inte. Det stod material till fem tomtar. Om man har sina läsglasögon på sig.

Men Y försvann till sin vän, vår granne fru H. Och pappa larvade hem efter att ha tröttnat på att klippa filtluvor. Och Q och jag spelade Othello en stund och hjälptes sedan åt att bädda rent i sängarna, det tråkigaste jag vet. Men jag tycker det är rätt kul, sa Q. Jo, för då får han bygga koja på golvet med kuddar och täcken medan jag lägger på nya underlakan.

Halv sex plockade jag ihop mina noter för att åka till ett extra körrep där jag också skulle få middag. Men just innan jag skulle gå ut genom dörren knackade det på densamma. Utanför stod ett monster med grått blodigt ansikte ovanför Y:s orange jacka. O skrattade bara lite men jag sjåpade mig ordentligt och belönades med det mest pärlande förtjusta skratt. Och vid brevlådan stod fru H och skrattade hon med. Hon tog med sig masken tillbaka, den var bara till låns.



Hem från körrepet kom jag lagom för att hinna läsa en saga. Nu sover de, och jag har förberett matsäck. Imorgon är en ny dag, och vi ska åka med några kompisar till Tom Tits experimentverkstad.

Och O kunde både skruva loss plasten från Q:s bil och limma fast luckan på Y:s.