Hur det gick

Hur gick det då, det som jag var nervös för?

Det gick bra. Begravningen var fin och stämningsfull och traditionell, med psalmsång och jord på kistan och löfte om uppväckelse på den yttersta dagen. (Strax efter styvfars död fick jag till min förvåning klart för mig att han propsat på en riktig kyrklig begravning. Mig veterligen - vi bodde ändå ihop i femton år - gick han aldrig i kyrkan och uttryckte heller aldrig några religiösa övertygelser. Men enligt mamma behöll han sin barnatro livet ut. Eftersom hon är uttalad ateist valde de att inte diskutera frågan sinsemellan. Där ser man vad lite man vet om en människa.)

Vid sammankomsten efteråt hölls flera tal som gav en bild av styvfar som yrkesperson, något jag visste mycket lite om. Det var roligt att höra yngre kollegor vittna om hur de uppskattade honom som handledare och hur populär han var bland patienterna för sitt lyssnande sätt. Detta i en tid då läkarens auktoritet var i det närmaste total. Men även jag minns styvfars goda sidor, att han - särskilt för sin bakgrund och generation - var ovanligt tolerant och fördomsfri.

Ett annat lika ovanligt som trevligt inslag var det tal som hölls av chefen för det äldreboende där styvfar tillbringade sina sista år. Hon blinkade bort tårar när hon beskrev honom, och det hedrar dem båda. Hon tackade mamma för värdefulla synpunkter och rak dialog gällande verksamheten, och hon fick min syster att skruva en smula generat på sig då hon prisade hennes och mammas deltagande i styvfars vardag. "Att familjemedlemmar gör boendet till sitt, ger sig ut och springer och återvänder svettiga, det är så vi vill ha det!"

Och så var det musiken förstås, skam vore det väl annars. Styvfar var en mycket duktig pianist och musikaliteten ligger i släkten. Hans systerson är kantor och spelade orgel, ytterligare några syskonbarn bidrog med sång och cello. När de framförde Nocturne sken Q upp och viskade: den brukar du sjunga för oss!

(Faktiskt så är intresset för sång och musik ett av få områden där styvfar och jag kunde mötas. Han spelade piano och jag sjöng, och hans beröm peppade mig att börja sjunga i kör. Så jag har honom att tacka för en viktig glädjekälla.)

Innan vi skildes åt spelade systersonen Beethovens Pathétique, mellansatsen, som jag och alla andra som levt med styvfar så väl känner igen.

Av någon anledning tänkte jag att jag inte ville gråta under dagen. Jag vet inte riktigt varför, om det var på grund av min relation med styvfar eller för att jag inte ville släppa kontrollen eller om jag var rädd för att skrämma mina barn. Men under Pathétique grät jag, och det gjorde nog alla andra också. Det vackraste farväl man kan tänka sig.

På kvällen åt de närmaste släktingarna (det vill säga ätteläggar med respektive till styvfar och hans syskon, och så mamma och jag och moster och morbror) middag hos mamma. Jag hade gärna avstått men mamma ville ha mig där, och då deltog jag förstås, den glädjen gjorde jag henne gärna.

Så långt allt gott och väl. När gästerna brutit upp och jag, min syster och moster demonterat långbord och staplat stolar och kånkat ner dem i källaren, satte vi oss i soffan för att pusta ut. Jag längtade efter O och barnen och hade precis tänkt säga adjö och sätta mig i bilen.

Då började mamma med ett av sina små tal. Med darrande stämma och spänd min, båda känner jag så väl igen, jag vrider mig olustigt, förklarade hon att så länge styvfar fanns var hon aldrig ensam. Och att hon nu saknade honom ofantligt. Och att allt varit värt det, vad vi än tyckte. Det var viktigt för henne att säga.

Jag stirrade ner på mina händer och funderade på vad jag skulle svara. Om jag skulle resa mig och förklara att jag nu var trött och ville åka hem till svärmor och sova. Lite mer stridslystet, att jag inte ville delta i dylika lovsånger? Eller helt enkelt: jag kan inte bekräfta dig i detta.

Jag sa ingenting, vilket gjorde stämningen än mer tryckt. Mamma vill ju ha ett svar på sina högtidstal och lovsånger. Hon vill ha bekräftelse, alltid, alltid. Men jag vägrade.

En stund senare bröt jag upp och vi skildes åt i all vänskaplighet.

I bilen kom känslorna över mig och jag grät en arg hård gråt, inte alls som de stillsamma vemodstårarna vid pianot.

Det var då själva fan att hon inte kunde låta bli. Dagen var jättefin, styvfar prisades i alla tänkbara tonarter. Det har jag alls inga problem med. Att jag tänkte en och annan svart tanke (men de var inte många) under dagen må väl vara mig förlåtet, jag uttryckte dem givetvis inte. Jag är faktiskt färdig med det här nu. Det var inte bra mellan mig och styvfar, men det är okej. Jag behöver inte rota i det mer. Jag kan se värdigt behärskad ut och nicka instämmande när man prisar hans goda sidor.

Det var över åttio personer närvarande under dagen, hon hade kunnat välja ut nästan vem som helst av dem och fått gensvar. Ja, han älskade dig vettlöst. O en sådan vacker kärlekssaga. Den stora kärleken, för den offrar man allt. Så vackert.

Men inte jag. Jag är ju den enda jävla människa på denna jord som inte föll handlöst för honom, varför är det då just till mig hon måste vända sig och avkräva denna förbannade bekräftelse. Svar: för att jag är hennes dotter. För att hon har dåligt samvete mot mig. Det är klart jag fattar det. Men ändå.

Det är som att hon vill ändra min bild och min upplevelse, desarmera och decimera och rättfärdiga. För Han Älskade Henne.

Jag grät hela vägen hem till svärmor och framme där tog jag mig ett glas vin, det första på jävligt länge (hommage à mina supiga föräldrar, jag har nästan blivit nykterist) och berättade allt för O. Fel, det finns åtminstone ännu en människa som inte föll för styvfar, och det är min man. Och jag tror nästan att det är av lojalitet mot mig.

Nu några dagar senare, och några dagar innan mamma anländer till oss för julfirande, har jag bestämt mig för att låta det hela vila i frid. Jag hoppas hon inte tar upp samtalet igen, eller fortsätter avkräva mig bekräftelser. Jag kan vara fridsam och följsam, det har jag varit större delen av mitt liv, men det finns gränser.