2014-12-16

Hur det gick

Hur gick det då, det som jag var nervös för?

Det gick bra. Begravningen var fin och stämningsfull och traditionell, med psalmsång och jord på kistan och löfte om uppväckelse på den yttersta dagen. (Strax efter styvfars död fick jag till min förvåning klart för mig att han propsat på en riktig kyrklig begravning. Mig veterligen - vi bodde ändå ihop i femton år - gick han aldrig i kyrkan och uttryckte heller aldrig några religiösa övertygelser. Men enligt mamma behöll han sin barnatro livet ut. Eftersom hon är uttalad ateist valde de att inte diskutera frågan sinsemellan. Där ser man vad lite man vet om en människa.)

Vid sammankomsten efteråt hölls flera tal som gav en bild av styvfar som yrkesperson, något jag visste mycket lite om. Det var roligt att höra yngre kollegor vittna om hur de uppskattade honom som handledare och hur populär han var bland patienterna för sitt lyssnande sätt. Detta i en tid då läkarens auktoritet var i det närmaste total. Men även jag minns styvfars goda sidor, att han - särskilt för sin bakgrund och generation - var ovanligt tolerant och fördomsfri.

Ett annat lika ovanligt som trevligt inslag var det tal som hölls av chefen för det äldreboende där styvfar tillbringade sina sista år. Hon blinkade bort tårar när hon beskrev honom, och det hedrar dem båda. Hon tackade mamma för värdefulla synpunkter och rak dialog gällande verksamheten, och hon fick min syster att skruva en smula generat på sig då hon prisade hennes och mammas deltagande i styvfars vardag. "Att familjemedlemmar gör boendet till sitt, ger sig ut och springer och återvänder svettiga, det är så vi vill ha det!"

Och så var det musiken förstås, skam vore det väl annars. Styvfar var en mycket duktig pianist och musikaliteten ligger i släkten. Hans systerson är kantor och spelade orgel, ytterligare några syskonbarn bidrog med sång och cello. När de framförde Nocturne sken Q upp och viskade: den brukar du sjunga för oss!

(Faktiskt så är intresset för sång och musik ett av få områden där styvfar och jag kunde mötas. Han spelade piano och jag sjöng, och hans beröm peppade mig att börja sjunga i kör. Så jag har honom att tacka för en viktig glädjekälla.)

Innan vi skildes åt spelade systersonen Beethovens Pathétique, mellansatsen, som jag och alla andra som levt med styvfar så väl känner igen.

Av någon anledning tänkte jag att jag inte ville gråta under dagen. Jag vet inte riktigt varför, om det var på grund av min relation med styvfar eller för att jag inte ville släppa kontrollen eller om jag var rädd för att skrämma mina barn. Men under Pathétique grät jag, och det gjorde nog alla andra också. Det vackraste farväl man kan tänka sig.

På kvällen åt de närmaste släktingarna (det vill säga ätteläggar med respektive till styvfar och hans syskon, och så mamma och jag och moster och morbror) middag hos mamma. Jag hade gärna avstått men mamma ville ha mig där, och då deltog jag förstås, den glädjen gjorde jag henne gärna.

Så långt allt gott och väl. När gästerna brutit upp och jag, min syster och moster demonterat långbord och staplat stolar och kånkat ner dem i källaren, satte vi oss i soffan för att pusta ut. Jag längtade efter O och barnen och hade precis tänkt säga adjö och sätta mig i bilen.

Då började mamma med ett av sina små tal. Med darrande stämma och spänd min, båda känner jag så väl igen, jag vrider mig olustigt, förklarade hon att så länge styvfar fanns var hon aldrig ensam. Och att hon nu saknade honom ofantligt. Och att allt varit värt det, vad vi än tyckte. Det var viktigt för henne att säga.

Jag stirrade ner på mina händer och funderade på vad jag skulle svara. Om jag skulle resa mig och förklara att jag nu var trött och ville åka hem till svärmor och sova. Lite mer stridslystet, att jag inte ville delta i dylika lovsånger? Eller helt enkelt: jag kan inte bekräfta dig i detta.

Jag sa ingenting, vilket gjorde stämningen än mer tryckt. Mamma vill ju ha ett svar på sina högtidstal och lovsånger. Hon vill ha bekräftelse, alltid, alltid. Men jag vägrade.

En stund senare bröt jag upp och vi skildes åt i all vänskaplighet.

I bilen kom känslorna över mig och jag grät en arg hård gråt, inte alls som de stillsamma vemodstårarna vid pianot.

Det var då själva fan att hon inte kunde låta bli. Dagen var jättefin, styvfar prisades i alla tänkbara tonarter. Det har jag alls inga problem med. Att jag tänkte en och annan svart tanke (men de var inte många) under dagen må väl vara mig förlåtet, jag uttryckte dem givetvis inte. Jag är faktiskt färdig med det här nu. Det var inte bra mellan mig och styvfar, men det är okej. Jag behöver inte rota i det mer. Jag kan se värdigt behärskad ut och nicka instämmande när man prisar hans goda sidor.

Det var över åttio personer närvarande under dagen, hon hade kunnat välja ut nästan vem som helst av dem och fått gensvar. Ja, han älskade dig vettlöst. O en sådan vacker kärlekssaga. Den stora kärleken, för den offrar man allt. Så vackert.

Men inte jag. Jag är ju den enda jävla människa på denna jord som inte föll handlöst för honom, varför är det då just till mig hon måste vända sig och avkräva denna förbannade bekräftelse. Svar: för att jag är hennes dotter. För att hon har dåligt samvete mot mig. Det är klart jag fattar det. Men ändå.

Det är som att hon vill ändra min bild och min upplevelse, desarmera och decimera och rättfärdiga. För Han Älskade Henne.

Jag grät hela vägen hem till svärmor och framme där tog jag mig ett glas vin, det första på jävligt länge (hommage à mina supiga föräldrar, jag har nästan blivit nykterist) och berättade allt för O. Fel, det finns åtminstone ännu en människa som inte föll för styvfar, och det är min man. Och jag tror nästan att det är av lojalitet mot mig.

Nu några dagar senare, och några dagar innan mamma anländer till oss för julfirande, har jag bestämt mig för att låta det hela vila i frid. Jag hoppas hon inte tar upp samtalet igen, eller fortsätter avkräva mig bekräftelser. Jag kan vara fridsam och följsam, det har jag varit större delen av mitt liv, men det finns gränser.

9 kommentarer:

  1. "Med darrande stämma och spänd min, båda känner jag så väl igen jag vrider mig olustigt, förklarade hon att så länge styvfar fanns var hon aldrig ensam. Och att hon nu saknade honom ofantligt. Och att allt varit värt det, vad vi än tyckte. Det var viktigt för henne att säga."

    Det VAR förstås viktigt för henne att säga. Men sådant här är förbannat knepigt att förhålla sig till också när det är mindre laddat än i ditt fall. Jag vrider på mig när pappa talar om mamma och hur han saknar henne. För att det är en situation som jag inte alls kan leva mig in i förstås, men också för att jag har en annan syn på mammas sida av saken än han. Jag känner mig som ett monster eftersom min reaktion oftast är att inte säga någonting alls och jag borde säga något inkännande.

    Jag tänker att du skulle kunna förbereda någon bra Magdalena Ribbingsk fras tills nästa gång din mamma tar upp det här igen. Något i stil med "Jag förstår att du känner det så, nu talar vi om något annat". Bekräftande och avledande.

    Jag skulle behöva jobba på några sådana fraser för egen del också.

    SvaraRadera
  2. Ojojoj, stackars din mamma som känner att hon måste rättfärdiga sig. Men hon borde veta bättre än att plåga dig med saken.
    Pathétique - lyssnade nu på Barenboim. Och insåg att jag också har spelat den i mina dagar. Kanske dags att göra det igen.

    SvaraRadera
  3. Ja, det finns gränser och Ribbingska fraser att ta till vid behov. Hoppas du slipper det i jul.

    (Fantastiskt väl beskrivet.)

    Maria

    SvaraRadera
  4. Jag är lite rädd att du kommer att hata mig för att jag skriver det här, men jag tar risken (jag har redan tidigare skrivit inlägg på det här temat som jag sedan raderat).

    Du behöver inte delta i några "lovsånger". Du behöver inte börja gilla en styvfar som du tidigare avskytt, både för att han var den han var och för att han var din styvfar. Däremot behöver du nog förstå att din mamma saknar sin man. Den saknaden är nog så på riktigt, även i det fall deras relation inte heller var bra. Saker måste inte ha varit perfekta, eller ens nyttiga för en, för att man skall sörja dem när de är borta. Ens livskamrat måste inte ha varit den optimala livskamraten för att man skall sörja när man blivit lämnad ensam, särskilt inte om man är typen som har svårt för ensamheten.

    Jag vet mer om hur det du beskriver än vad du förmodligen tror (se där, nu försvarar jag mig också), och jag fick av en klok kollega rådet att konstatera lite mer och värdera lite mindre. Säga "jaha, säger du det" lite mer, och "det tycker inte jag" lite mindre. Inte stryka medhårs i onödan, men sluta stryka mothårs bara för att jag kan. Jag har sedermera börjat försöka tillämpa det. Det är inte lätt, och ärligt talat inte alltid så roligt heller (en fight kan vara mer stimulerande än ett jaså), men det gör onekligen saker enklare, och kostar mindre av min sinnesfrid.

    Du är inte skyldig din mamma att börja älska din styvfar för att hon gör det, men hon är inte heller skyldig dig att börja avsky honom för att du gör det. Anklaga inte varandra mer än ni måste, och anklaga heller inte varandra för att anklaga varandra mer än ni måste. Bitterheten äter på en och till slut går det hål på en.

    SvaraRadera
  5. Kruxet är just det, att jag uppfattar att mamma kräver ett bekräftande och ett deltagande som jag inte är kapabel att ge. Jag har inte ens lust att försöka, och det är möjligen ogint av mig.

    Min syster har liknande känslor, förresten, så det är inte bara min och styvfars relation som spökar här.

    Tolkia, du missförstår mig lite. Självklart har jag förståelse för att mamma sörjer och saknar styvfar. Det finns många bottnar i det där, jag antar att hon saknar honom sådan som han var för ganska länge sedan. Jag begär absolut inte att hon ska börja avsky honom, och jag har i vår relation inte strukit henne mothårs särskilt mycket alls. Men med mamma kan det ibland vara så att stryker man inte medhårs så uppfattas det som en stark protest.

    Det som störde mig i detta var att hon tvunget skulle börja rota i eländet, dessutom på kvällen efter begravningen, då vi alla var trötta. Dagen hade gått bra och var fin, men det räckte uppenbarligen inte att vila i detta utan hon behövde lite till.

    Det har tagit mig många år (med god hjälp av flera bloggläsare) att inse att jag varken kan eller behöver vara ett stöd för mamma i alla frågor. Eller.. jo stöd möjligen. Men inte bollplank, psykolog, problemlösare. Det är att ställa alldeles för höga och dödfödda krav på vår relation. Vi har det som vi har det vilket är fullt acceptabelt. Och allt blir lättare och behagligare om vi inte rotar och säger sanningar till varann ideligen.

    Mamma har enormt höga krav på sig själv som problemlösare. Under min barnlöshetskris var hon skvatt galen av ångest över att hon inte kunde fixa mina problem och göra mig glad igen. (Vilket jag givetvis heller inte begärde. I så fall möjligen på ett synnerligen subliminalt och omedvetet sätt.) När hon inte kunde det, ville hon inte höra om problemen. Var glad, ungjävel! Sluta ge mig ångest!

    En repris i litet format av detta utspelade sig i våras mellan mamma och syster när syster upplevde akut äktenskapskris.

    SvaraRadera
  6. Mäh. Jag minns att jag, för flera år sen, kommenterade på en annan blogg. Bloggerskan skulle gifta sig och var förvånad över att blivande makens halvvuxna döttrar inte var mer intresserade av bröllopet, festen, kläderna etc. Och jag skrev till henne att om det vore jag, om MINA föräldrar skulle skilja sig nu, när jag är till och med är vuxen och har egna barn, och så skulle en av dem gifta om sig, så skulle jag inte vara ett dugg glad över det. Glad för deras skull, troligen, men för egen del - inte det minsta.

    Barn vill att föräldrar ska tycka om varandra. Om de sen inte gör det, det må vara hänt, och dina föräldrar verkar ju ha en schyst relation till varandra trots att det var så många år sen de skildes åt. Men att just du ska vara hennes "bundsförvant" i hur lycklig hon FAKTISKT var med sin "nya" man, det är magstarkt, tycker jag. Dessutom är det ju så att om man måste tjata om hur bra man har det och hur lycklig man är - så är det kanske inte riktigt så. Tänker jag, som i några år hävdade att jag mådde "jättebra!" fast jag inte alls gjorde det.

    Kram!
    Anka

    SvaraRadera
  7. Jag tycker inte alls att det är ogint av dig, däremot intressant att det är av just dig din mamma så gärna önskar få bekräftelse. Det känns som att hon söker ett godkännande från dig för sitt livsval. Det är intressant. Man undrar om hon sökte samma bekräftelse av sin man när det gäller hans känsla för dig? Kanske hon fört en (inre) kamp i många många år att få ihop två icke-harmoniska element (dotter och styvfar) till en harmoni utan att lyckas och detta ger henne ingen ro. (Ursäkta en amatörpsykologs spekulationer Helga)

    /Annie

    SvaraRadera
  8. Anka, jag tror jag vet vilken bloggerska. Fast det är helt off-topic.

    Annie, intressant fråga! Visst är det så att hon söker mitt godkännande, också min systers. Det beror nog helt enkelt på att hon har dåligt samvete gentemot oss. Styvfar missbrukade tidvis ganska ordentligt. När han fungerade var han en kärleksfull och närvarande pappa till min syster, det var han.

    Jag är ganska säker på att hon inte sökte den sortens bekräftelse hos honom. Han bekräftade henne starkt genom att älska och uppskatta henne så mycket. Hade hon sökt hans försäkran om att han älskade också mig, hade hon fått erkänna att det inte fungerade bra, liksom.

    En som däremot sa ifrån gentemot honom var min lilla syster, redan tidigt. Om han pratade om sina fem barn, var hon alltid där och påpekade att han hade sex barn. Glöm inte Helga! Lilla gumman.

    Det ÄR ju ett helvete att sitta emellan när de man älskar inte älskar varann, eller inte tolererar varann, eller gör varann illa. Det vet varje skilsmässobarn.

    (Mina föräldrar tycker om varann och vill varann väl, tack och lov. Men det råder viss terrorbalans emellan dem fortfarande. Julafton ska jag fira med dem båda, jistanes.)

    SvaraRadera
  9. En del människor har förmågan att behandla alla barn som hamnar i deras familj på ett kärleksfullt sätt. Jag tänker på min kusins farmor, som tog till sig kusinens äldre halvsyster (annan pappa) på ett underbart sätt, liksom den nye fadern helt naturligt blivit henne far också på sätt och vis, särskilt som morfar till hennes barn. Den där farmorn, hon var till och med så varmt välkomnande mot mig och min bror, som ju egentligen var ganska perifera i sammanhanget. Andra däremot, kan inte ta till sig andras barn.
    Mina föräldrar är förresten skilda sedan många år, var och en utan nya partners, men de kan inte träffas och det är ju faktiskt lite jobbigt ibland.

    SvaraRadera