Relativt perifer bekant till min make, på sammankomsten efter begravningen.
- Men varför skilde de sig, J och S?
- Det får du fråga dem om.
- Men! Det kan jag väl inte göra!
- Nej. Just det.
Tro det eller ej, men en stund senare upprepades dialogen nästan exakt.
Usch. En del människor förstår inte att somligt är folks privatsaker. Blä.
SvaraRaderaVarför frågar du det? Det är mitt favoritsvar på dylika frågor.
SvaraRadera/Erica
Åh! Får jag printa dialogen (bara dialogdelen) och sätta upp på jobbet? Fastnade senast igår i precis samma resonemang. Motparten suckade till slut och sa "ja, jag har väl egentligen inte med det att göra." You think? ;-)
SvaraRaderaÄnnu en klok man i din omgivning, Helga!
SvaraRaderaFör övrigt: Det är sådant som litteratur och film och teater är till för. För att man ska kunna förstå sådana skeenden som man inte kan fråga människor i levande livet om.
Haha, ja visst är han, klok alltså. Framför allt så är han inte så mesig som jag. Jag applåderar självklart hans svar, men det vete sjutton om jag hade funnit mig att svara så själv.
SvaraRaderaPrinta på bara!
Värre och sorgligare var en annan släktings uttryckta teorier om att skilsmässan skulle bero på kulturella skillnader, ity min svåger är född i Sverige av invandrade föräldrar. Detta hade vederbörande den utomordentligt dåliga smaken att fråga min syster om, hon blev både arg och ledsen.
Vilken korkad släkting. Något åt det hållet sa rektorn på barnens skola, när min utlandsfödde man klagade på hur de skötte verksamheten. Rektorn menade att det var fråga om en "kulturkrock". Det var det INTE!!!
SvaraRadera