Det är vi minst två, eventuellt tre medlemmar i den här familjen som gör.
Eftersom Q fått ledigt från skolan i två dagar för att åka på begravning och eftersom han tidvis ritar cirklar och spiraler i matteboken istället för att räkna, så medförde vi läxböckerna till Göteborg. Skriv- och läsläxan fixade han ganska snabbt, det var värre med matteläxan.
(Vilket är konstigt, eftersom han uppenbarligen är bra på matte. Han hade - om jag fattat saken rätt - klarat det diagnostiska provet bra. Men repetition i all oändlighet ligger inte för unge herrn.)
Eskalerande tjafs kulminerade i att Q på pin kiv skrev siffror så stora att de inte rymdes i svarsrutan, varpå jag blev arg, varpå han blev arg och flydde till sovrummet. Jag klampade efter med boken i nypan.
Min predikan gick ungefär ut på att eftersom han inte gjort det han ska, utan kluddat i boken istället, och eftersom han fått ledigt, så finns det läxor att göra nu. Eller sedan, ikväll då vi tänkt se på film och äta lördagsgodis. Eller på måndag kväll, då det är speldag. Eller på tisdag. Det är han som bestämmer hur krånglig och bråkigt det blir. Antingen gör han läxan nu utan vidare tjafs och är av med den, eller så fortsätter han krångla och obstruera. Men det som inte kommer att hända är att det tråkiga försvinner. Han kommer aldrig undan att göra läxan genom att bära sig åt.
Jag hade inte mycket hopp om att detta skulle ta skruv, så det var med viss häpnad jag såg hur uttrycket i Q:s arga svarta ögon förändrades. Utan ett ord räckte han mig handen för att jag skulle hjälpa honom upp ur sängen, så frågade han trumpet om han behövde göra alltihop precis nu. Nejdå, bara ett par sidor till.
Idag läste jag med stor behållning DN:s föräldrafrågespalt om läxläsning. Råden torde gälla även åttaåringar. Noterar också den stillsamma kritiken: Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar.
Själv är jag säker på svaret.
Om läxor har jag ingenting att säga, men om ert samtal. Det var ju precis det här ni kom överens om för någon månad sedan, att du skulle förklara varför du ville att Q skulle göra si eller så, snarare än (eller i alla fall som komplement till) att bli arg. Ocn nu gjorde du det och det fungerade. Grattis till er!
SvaraRadera"Antingen gör han läxan nu utan vidare tjafs och är av med den, eller så fortsätter han krångla och obstruera. Men det som inte kommer att hända är att det tråkiga försvinner. Han kommer aldrig undan att göra läxan genom att bära sig åt."
Sådana egentligen självklara sammanhang behöver man få sig påminda med jämna mellanrum som vuxen också. Och när man är åtta år är det kanske inte en självklarhet utan något man faktiskt håller på att lära sig.
Den här fyrtiofyraåringen har väldigt stor nytta av metoden att sätta en tajmer på en halvtimme när något motigt ska göras. Det förutsätter förstås att det motiga är sådant som det är OK att ta itu med och lämna igen, men det hade ni ju redan kommit överens om med matteläxan.
Hälsningar hon som för första året som hon över huvud taget kan erinra sig betalade hälsoförsäkringsräkningen direkt när den kom i stället för att gå och tänka på den i tre veckor och ha den liggande i ryggsäcken och oroa sig för om den kanske av misstag kommit på villovägar i samband med något annat som lyfts i och ur.
En till som är absolut säker på svaret!
SvaraRaderaSå'n tur är har jag 2 av 3 barn i läxfria skolor vilket visar sig betyda att de prövar sig fram med andra typer av "läxor". I den ena skolan (från åk 6) sätter barnen upp en målsättning för hur mycket de ska göra i kärnämnena per termin. I NO/SO har de kurser med tydliga mål vecka för vecka. Lite likt universitetet. Det man inte gör i skolan kan man behöva göra hemma. Den stora poängen tror jag är att här finns uppgifterna i ett sammanhang.
Ett annat barn som går i liten klass kommer få i uppgift att läsa en sida NO per vecka hemma med en förälder inför NO-lektionen. En slags mental förberedelse. Inget förhör eller så.
Yngsta får tydligen fortsätta slita med sidor i matte och rättstavning under stora protester. Tycks meningslöst och kostar mer än det smakar.
Maria
Några missade skoldagar och barnet får med sig matteboken hem. Till vilken nytta undrar jag. Det är repetitionsövningar, på saker som ungen uppenbart fattar och dessutom tycker är rätt tråkiga. (Jag förstår honom precis, det är liksom inte så att uppgifterna kräver någon tankemöda)
SvaraRaderaDäremot blir det uppenbart för mig att ungen behöver automatisera på att SKRIVA siffror, de enkla talen som ska räknas har hen redan automatiserat.
Håller med föregående! Har tre tonåringar som haft läxor hela skoltiden och jag fattar ännu efter alla dessa år inte nyttan med eländet. Vi som jobbar förväntas ju inte heller göra en massa jobbuppgifter hemma på fritiden. Läxor hör till forntiden.
SvaraRaderaSkönt att höra att andra tycker detsamma. Samtidigt, är det inte klokt att utvecklingen inte kommit längre? Sannerligen, skolan har i flera avseenden överlevt sig själv.
SvaraRaderaJsN, du slår huvudet på spiken (varför säger man förresten inte tvärtom, spiken på huvudet, det är väl spikens huvud det är fråga om?). Men det kanske är din egen unge du talar om? Jag tror att detsamma gäller Q, han behöver öva sig på att skriva. Han greppar pennan konstigt, jag frågar mig varför inte pedagogerna sett detta och korrigerat det (jag säger förstås till honom).
Å andra sidan kanske man inte ska traggla för mycket välskrivning heller. Finmotorik är något som utvecklas med åren tänker jag mig. Q är långt före sin ålder vad gäller grovmotorik men inte när det gäller handgripligt pyssel.
Min egen unge jag pratade om. Och hen har korrekt pennföring (någon nytta ska det väl vara av att farmor är lågstadielärare...) Och hen har kommit långt i skrivandet också. Att hen skriver spegelvänt är ju bara ett tecken på att han har börjat skriva bokstaven/siffran istället för att rita av den.
SvaraRaderaVad gäller motoriken för att skriva (vilket inte är min unges problem) så utvecklas den olika, och jag tror du kan vara säker på att de håller koll. Det har med handens tillväxt att göra och ingen välskrivning i världen hjälper mot det. Om ungar inte får rätt på motoriken för att skriva framåt våren trean kopplas tydligen en sjukgymnast/arbetsterapeft in för att öva senor och muskler.
(Egentligen är jag mest sur för att läraren antydde att anledning till hemuppgiften var att det inte hade koncentrerats ordentligt på lektionstid... Men hur någon kan förväntas lägga fokus på något så enkelt förstår jag inte...)
Men man slår ju (på) huvudet PÅ spiken. Alltså spikens huvud.
SvaraRaderaHandlar det inte bara om gammeldags språk och kanske ett tappat ord med tiden?
Haha, det är bara det att bilden i mitt huvud är att någon slår sitt eget huvud mot en spik. Inser jag när jag tänker efter. Men visst har du rätt.
RaderaJag kan vara lite motvalls käring och säga att jag tycker att det finns en poäng med läxor. Om inte annat är en poäng att lära sig att göra saker på egen hand, när inte läraren står och bevakar en. Jag tycker att jag ser en skillnad mellan universitetsstudenter av olika åldersgrupper och därmed olika skoltraditioner, där de som haft mycket katederundervisning och hemläxor, läs väldigt ordinär och kanske tråkig skola, och inte så mycket hippt och anpassat, är bättre på att ta tag i sina egna studier och läsa där det finns lästid, istället för att slacka på obunden tid och sedan gnälla när de avkrävs kunskaper längre fram ("det fanns ju ingen tid avsatt för det juh!"). Jag tycker också att det finns en poäng i att lära sig göra saker fast de inte är asroliga (tycker mig även här se ett studentproblem; är det inte ashäftigt lägger man inte tid). Att saker ibland bara Måste Göras. Det finns säkert många sätt att åstadkomma det på, och jag är inte lärare så mycket att jag kan säga hur man bäst gör.
SvaraRaderaF.ö. så garvar jag nästan läppen av mig när jag läste om hur sonen klottrar JÄTTESTORA SIFFROR på pin kiv; jag gjorde EXAKT likadant när jag gick i andra klass och våldshatade matte. Sedan även jättesmå siffror så att fröken knappt såg; matte var tråkigt och jag var ett argt barn. Låg under en bänk längst bak i klassrummet och räknade, eller bakom skolorgeln. Så här efteråt fattar jag inte att min fröken inte ströp mig, men hon var en snäll människa som antagligen insåg att det bara skulle göra saken värre.
Visst har du rätt i det du anför Tolkia. Givetvis finns det ett stort värde i att lära sig att arbeta självständigt, att planera sitt arbete, att inte ge upp vid minsta motgång. Men jag är mycket skeptisk till om läxor så som de ges idag i skolan alls har någon effekt på dessa saker.
SvaraRaderaEtt av många problem med dagens skoldiskussion är A) att den alltför ofta blir ideologisk med flumskolekramare (typ vänster) och kadaverdisciplinivrare (typ höger) på varsin sida B) att i stort sett alla anser sig veta bättre än många andra i skolfrågor eftersom alla har erfarenhet av skolan.
Jag är en stor vän av forskning. Det finns ju forskning på vilken pedagogik som funkar och inte, varför i hela helvete kan man inte basera skolreformer på den och inte på en massa jävla tyckande hela tiden?
(Ilskan inte riktad mot din kommentar utan på sakernas tillstånd.)
Pedagogiker funkar olika på olika elever!!! Glöm inte det. Det som passar en passar inte en annan.
RaderaLäxor i yngre åldrar ser jag inte mycket nytta med, däremot när de börjar bli lite större, så de inte slappar ihop helt. Mina barn gjorde knappt några läxor alls upp till högstadiet, trots att de fick olika uppgifter under veckorna. Jag orkade inte tjata eftersom jag tyckte uppgifterna var meningslösa, och ingen kollade hellre i skolan att de blivit gjorda!!! (Snudd på tjänstefel...) När gossarna blev större och det blev tal om betyg och söka vidare satsade de båda järnet utan att vi föräldrar behövde agera. Det känns som om det kan bli samma sak för Q och så småningom förmodligen även för Y. Tjata inte ihjäl gossen!
SvaraRadera