Jag har djupröd sammetsklänning (okej då, velour) på mig på begravningen - självklart avstämt med och godkänt av mamma, klädkoden är valfri klädsel.
Innan vi åker förmanar jag Q, att han inte får krypa in under den vida kjolen om han blir blyg, som han gjorde för några år sedan. Han tittar milt överseende på mig.
- Mamma! Jag är faktiskt åtta år!
Y står under tiden och stryker ansiktet mot tyget, och utbrister: Åh! Vilken skön mamma du är!
Båda pojkarna är mycket duktiga på begravningen, mina farhågor kommer helt på skam. Q sitter tyst och ganska stilla under hela akten. Y har myror i byxorna och kan inte hålla tyst, så O tar ut honom.
Y får sin revansch under begravningskaffet, då han pilar runt borden och konverserar och skaffar sig minst fem nya flickvänner i varierande åldrar.
På kvällen är det middag hos mamma, för den närmaste släkten. O, barnen och svärmor är entledigade och åker hem. Jag möts av frågor. Visst är det du som är mamma till pojkarna? Är de inte med ikväll? Vad duktiga de var! Så söta de är! Hur gamla är de?
Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.
Undra på att din mamma var speedad. Utöver begravningen skulle hon ha middag, och så hade hon sina älskade barnbarn på plats och dottern som hon alldeles säkert också är stolt över. (Samtidigt som hon kanske känner av den kritiska blicken).
SvaraRaderaNär en begravning med eftersits för en människa som levt väldigt länge blir en fin och glad tillställning med utrymme för en sexåring med myror i byxorna så är det precis som det ska!
Begravningen och efterföljande samkväm blev jättefina, verkligen jättefina. Berättar mer vid tillfälle.
SvaraRaderaSå fint skrivet annannan! "När en begravning med eftersits för en människa som levt väldigt länge blir en fin och glad tillställning med utrymme för en sexåring med myror i byxorna så är det precis som det ska!"
SvaraRaderaFör så är det ju, en begravning för någon som har levat klart, är ju en helt annan sak än en begravning för någon som ryckts bort för tidigt.
(Vi undrade vad grannarna tänkte på begravningskaffet för min mammas farmor där det framåt kaffet sjöngs för de i släkten som fyllde år i dagarna. Begravningen var på min födelsedag, en av mammas kusiner hade fyllt två dagar tidigare och min bror fyllde två dagar senare. Släkten är sällan samlad så det blev självklart att inte bar sörja den gamla tanten som gått bort utan också passa på att fira de som levde och för en gångs skull träffades)