Prästen till gubben: Är ni den närmast sörjande?
-Nä, jag är väl närmast glad!
Den gamla historien berättade en körkompis när jag försökte beskriva mina känslor för styvfars död.
Imorgon är det begravning. Mamma är helspeedad. Jag blir irriterad och får dåligt samvete över min irritation.
Blä.
-Nä, jag är väl närmast glad!
Den gamla historien berättade en körkompis när jag försökte beskriva mina känslor för styvfars död.
Imorgon är det begravning. Mamma är helspeedad. Jag blir irriterad och får dåligt samvete över min irritation.
Blä.
Full förståelse för hur ni reagerar, var och en av er två. Glöm inte att ni bägge två är i en omöjlig situation. Self-compassion, kan det vara nåt?
SvaraRaderaTack för din sympati. Jo, jag kan vara self compassionate i det att jag höll inne med irritationen.
SvaraRaderaMen jag orkar inte vara gråterska, och möjligen är det lika illa.
Men på fredag är åtminstone detta över.
En stå-ut situation med anledning av någon som inte ligger ditt hjärta nära... usch ... Det blir fredag snart!
SvaraRaderaKram
Maria
Nej, inte förväntar sig någon att du ska vara gråterska? Han har ju en massa "helbarn". Du är där för din mammas och systers skull. Du kan hålla din mamma i handen när HON gråter. Det räcker gott.
SvaraRaderaAahh, jag vet fan inte riktigt vad mamma väntar sig faktiskt. Vad övriga tycker skiter jag ganska mycket i. Men mamma och jag..vi fastnar i våra gamla mönster. Förstås. Inte konstigt. Men jobbigt.
SvaraRaderaJobbigt. Men kanske du för dig själv kan tänka så att du är där som stöd för din syster och mamma snarare än som närmast sörjande själv. De andra är nog så fokuserade på sina egna känslor dessutom. /Mimmi
SvaraRaderaStyrketankar till er! Och du, om ingen annan gång så just precis den här gången kan du skita fullständigt i vad din mamma säger. Hon vet inte själv riktigt vad hon tänker och säger och gör i den situation hon befinner sig i och det har ingenting med dig att göra.
SvaraRadera