.. när den där jävla luciadebatten drar igång igen och man inser att folk som man trodde var kritiskt tänkande och utrustade med någorlunda rättvriden moralisk kompass i själva verket är bräkande lättlurade idioter.
Häromdagen messade min syster irriterat om en FB-status tillhörig en släkting till oss. En kvinna i övre medelåldern, inte vassaste kniven i lådan kanske, men en person som vi båda haft ett varmt förhållande till när vi var små. Hon gillade nu en artikel om hur en muslimsk kvinna får lusen läst av sig i snabbköpet av en distingerad äldre herre som förklarar att stjärnbaneret representerar de stridande hjältar som är i hennes, kvinnans hemland och riskerar sina liv för att försvara demokratin, och gillar hon inte det kan hon bara packa sig hem igen.
Det lät ju tämligen harmlöst. Fast jag undrade förstås vem som postat det ursprungliga inlägget. Det räckte med trettio sekunders läsning för att ana hans bevekelsegrunder. Bland annat betecknade han sin (folkvalde) president som kommunist, muslim och givetvis n-ordet.
Strax under vår släktings delning dyker det upp en annan artikel i mitt flöde, en som handlar om en känd klintbergare som spridits på nätet, den om en muslimsk kvinna som läxas upp i snabbköpet, ja ni fattar. Den har ingen verklighetsbakgrund och har påståtts äga rum i USA, Storbritannien och Australien.
Jag funderade på om jag skulle agera eller inte, men jag har nu en gång svårt att hålla tyst. Så jag kommenterade i korta ordalag. Det är det värsta med FB, att det blir korthugget, onyanserat och tidvis felstavat (fan ta auto correct).
Inget svar förstås, fast min syster lajkade min kommentar.
Idag delade min släkting ännu en åsikt: Bevara luciatågen! Gilla och dela om du vill ha kvar våra svenska luciatåg! Från sidan Bevara våra svenska klassiker.
Same procedure, jag klickade såklart in på klassikerbevararnas sida. Jodå, utöver luciatåg (med pepparkaksgubbar, ett tydligen omistligt inslag) vurmar de för nationalsången, benämningen av ett visst bakverk med choklad i, den ursprungliga yrkesbeteckningen för Pippis pappa, och så vidare. Tintin i Kongo och Barna Hedenhös är andra verk som anses oantastliga.
(Jag kanske skulle tipsa dem om Bombi Bitt och jag? Under min lyssning av den hickade jag till ganska rejält några gånger. Mellan hickningarna skrattade jag, vilken skröna!)
Typiskt min ganska korkade släkting att gå på detta, tänker jag sedan. Jag orkar inte tjafsa med henne mera, jag plockar i all stillhet bort henne från mitt flöde.
Bara en timme senare gillas Bevara luciatåget av en annan vän. En verkligt god vän. Och jag blir så besviken.
Drar mig till minnes helgens diskussion med O. Vi hade båda läst denna intressanta krönika om den nye partiledaren i SD och hans nationalism. Jag fattar den verkligen inte. Karl XII, hur kan man tycka att han representerar något relevant för samtiden? I dare you, I double dare you att utmana mig ifråga om historiska kunskaper. Jag kanske inte slår SD:s chefsideolog på fingrarna, men nog fan vet jag mer om stormaktstiden än den genomsnittlige väljaren. Och jag fattar verkligen inte grejen.
Folk attraheras ju av sånt där på ett obestämt och okunnigt sätt, säger O. Han tar våra vänner som exempel, just den goda vän som delade Luciaappellen.
Jag fnyser, och vet egentligen inte vad jag menar när jag säger: äsch, de! De kommer ju bägge från inskränkta småstäder.
Det gör jag med, säger O milt.
Du ja! Men du tänker ju själv! Och dessutom växte du upp i ett utanförskap, du tillhörde inte den där inavlade bygemenskapen, du vet hur det känns att stå utanför. Och så har du ett arv framför allt från din pappa att man inte går i flock som ett jävla bräkande får.
Nu förstår jag inte alls vad du menar, svarar O ironiskt och vi skrattar båda åt minnet av svärfar.
Men jag kommenterar hos min vän också. Hon får tycka att jag är rabiat och jobbig, det skiter jag i. För mina barns skull. För min svågers skull, För min egen skull.
Bra gjort! Jag jobbar själv på att orka vara den som säger ifrån när folk är korttänkta och inskränkta. Inte är det varken lätt eller kul, framförallt som de människorna sällan lyssnar på argument, men för barnens skull måste jag visa att jag reagerar.
SvaraRaderaJag hatar luciadebatten. På ett inskränkt småstadsvis, för att jag är uppväxt med luciafiranden som var något roligt och som jag nu upplever att rasistjävlarna (ja, jag sade det, rasistjävlarna, och jag står för det) har kidnappat och förstört. Jag är uppväxt med luciatåg på liten byskola, där fem-sexorna lussade för de yngre klasserna med den längsta tjejen (med mätning på skolsysters expedition vid eventuella oklarheter) som lucia oavsett utseende, tomtar av bägge kön (jag vet inte hur det hade mottagits om någon kille velat vara tärna/lucia; jag minns det som att majoriteten av killarna var för rädda för tjejbaciller och för måna om sin killighet för att våga tänka tanken) och pepparkaksgubbar av eleverna unisont bannlysta som dagisbarnslarv (jag kan inte föreställa mig att någon skulle ha vågat tvinga någon mörkhyad att vara pepparkaka pga hudfärgen; jag är ju ett barn av ett hippiesjuttiotal där föräldrarna förmodligen skulle ha släppt en atombomb om det hade kommit ut). Luciatåg i kyrkans ungdomsverksamhet där det roliga var att sjunga och lucian var den som råkade vara äldst. Stadens officiella tåg där lucia valdes genom omröstning via lokaltidningen och där jag under uppväxten hann se lucior med blont, svart och rött hår, med kort hår, med skär hud och brun. Jag har inget som helst minne av att någon någonsin störde sig på lucias hår- eller hudfärg utan det obehagliga elementet utgjordes av gymnasieskolans luciafirande, där varje klass valde en luciakandidat och detta inte bara en gång blev något slags utlopp för mobbing och man utsåg klassens officiella tönt på ren jävelskap. Jag hatar luciadebatten för att det på något sätt alltid slutar med att jag måste skämmas för att jag tyckte att lucia var ganska roligt när jag var barn, för att jag är vit (skär?) och uppväxt i en håla i den norrländska skogen där ju alla - numera - vet hur folk är osv. Jag hatar luciadebatten för att den slutar med att jag måste skämmas, medan rasistjävlarna inte gör det.
SvaraRadera(Nu låter det som om jag agiterar mot ditt inlägg, och det gör jag ju inte; jag bara freakar ut pga luciafrustration.)
(Och hur i helvete, HUR I HELVETE, kan man hänga upp sig på vilken färg en skolbarnslucia har på huden och håret? KOM IN I MATCHEN, liksom.)
Vad du är bra som kommenterar deras inlägg och tar debatten!
SvaraRaderaHittills har jag inga vänner som delat/gillat dessa typer av frågor, mitt jobbigaste hittills är att jag har en släkting som gärna delar irriterande artiklar om att föräldrar bör skämmas som lämnar sina barn på förskolan, där suckar jag bara och stänger ner Facebook. Så jag vet inte hur jag skulle reagera, men önskar att jag skulle göra som du.
Blir också arg och nyfiken på vad du skriver i din kommentar. Tycker att det är svårt att får fram allt jag vill ha sagt.
SvaraRaderaJag tycker Facebook status och delningar oftast gör en besviken. Inte bara med halvrasistiska eller helrasistiska delningar men också vanliga status. Och det gör mig förbannad att jag blir irriterad och att det tar min energi, det går ju att blocka folk...
SvaraRaderaÄnda anledningen att hänga kvar är vissa grupper där man får idéer och input... SUCK
Tack för ert stöd!
SvaraRaderaTolkia, jag har liknande minnen av luciafirande från min tidiga barndom, och jag älskade det. Lucia var en av de saker jag verkligen saknade när vi flyttade till USA när jag var sju (å andra sidan var Halloween en schysst kompensation). Och jag förstår verkligen din frustration, det subtila sätt som rasistjävlarna kapar vissa frågor på driver en till vansinne.
Vad jag skrev? Inget banbrytande tyvärr. I ena fallet påpekade jag att historien luktade islamofob vandringssägen lång väg, och att det krävdes ett minimum av efterforskning för att konstatera att så var fallet. I andra fallet var jag mer osammanhängande tyvärr, men andemeningen (som förmodligen inte gick fram) var att luciainlägget kanske är harmlöst men att dess avsändare uttrycker andra åsikter som iaf jag vill ta avstånd ifrån.
FB är verkligen ett tveeggat svärd. Tidvis funderar jag på att ge upp det helt inte bara på grund av sådana här saker utan också mera harmlösa idiotier. Precis, det tar energi.
O och jag var igår överens om att är det något vi ska se till att förmedla till våra barn så är det vikten av kritiskt och självständigt tänkande. Att mina åtminstone normalbegåvade anförvanter uppenbarligen inte ens tänkt tanken att utföra en minimal källefterforskning i de här fallen är skrämmande.
Tolkia, jag står helt på din sida!
SvaraRaderaSå många fina minnen jag har av lucia själv. Det handlöst vackra i hur ett alldeles mörkt och tyst rum långsamt fylls av ljus och sång. De många vackra sångerna som bara hör till just lucia. (Jag har ju bevars ett körförflutet från min ungdom).
Men också den gången vi skrev tenta just på luciadagen och hela kursledningen kom lusseklädda med kaffe och lussekatt till alla som satt och skrev. Jag minns inte riktigt men misstänker att lucia var kursledaren, en flintskallig man med mustasch och kulmage i sina bästa år.
Lucia har ju utrymme för både det vackra och det roliga. Alla har vi väl varit med om både den ena och den andra varianten. Så¨vad är det traditionella som ska försvaras?? Att det en gång om året ska vara legitimt att klä ut sig till Ku Klux Klan? Att man ska få lov att offentligt rösta om vem som är vackrast och populärast?
Nu vet jag verkligen inte vad det är man diskuterar, men pepparkaksgubbar? Finns det över huvud taget någon referens till rasism i deras historia? Pepparkakor som man äter är bruna som en följd av deras ingredienser. Sagans eller mytens pepparkaksgubbar är bruna eftersom de är pepparkakor som fått liv. Under alla herrans år som det funnits svenska luciatåg med pepparkaksgubbar i har barn med skärt skinn klätt sig i bruna kläder för att vara pepparkaksgubbar.
SvaraRadera(Det här är en ärlig fråga. Jag försöker vara insiktsfull i det som jag förstår ska kallas intersektionalitet och rasifiering, men ibland har jag svårt att veta på vilket ben det är man ska stå just nu)
Annannan, läs denna ledare i DN för en bakgrund om pepparkaksgubbarna:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/ledare/krankta-lucia/
Sajter som Bevara våra svenska traditioner är otäcka i sin subtilitet tycker jag. De kapar en "nyhet" - i år tycks nyheten vara att det råder ett vikande intresse bland barn och ungdomar att ställa upp i luciatåg. Så lägger de upp argumentationen så att frågan förefaller handla om att vissa grupper skulle känna sig kränkta av firandet, att firandet rentav är hotat av mörka (bokstavligt talat) krafter, att själva svenskheten är hotad. Och så vidare. Man behöver inte vara så värst rasistiskt besmittad - möjligen bara korkad och okritisk - för att gå på den här retoriken.
Aha. Jag har inte riktigt tankenärvaro för de många bottnarna i det här, men någon agerar uppenbarligen utifrån antagandet att någon annan agerar utifrån att pepparkaksgubbar är rasistiska.
SvaraRaderaNu ska jag inte raljera, men jag undrar verkligen var Kakan Hermansson står i den här frågan. På förekommen anledning.
Det retar mig så in i vassen att vissa personers barndom räknas som mer värd än några andras i sådana sammanhang som i "bevarandegrupper" på Facebook.
SvaraRaderaMin barndom inleddes för över 4 decennier sedan. Jag kommer ihåg medvetna föräldrar (mina och mina vänners) som värnade alla människors lika värde, redan då. Föräldrar som pratade om att man FÖRR I TIDEN, INNAN MAN VISSTE BÄTTRE, använde ord och begrepp som man inte använder idag eftersom de inte är snälla.
Jag växte upp i en rätt vanlig familj i en rätt vanlig miljö där det var självklart att man sa chokladbollar eftersom det var uttalat gammaldags och otrevligt att säga något annat. I en familj och en miljö där man pratade om varför man NÄR MAN VET BÄTTRE inte längre ritar afrikaner som såg ut som de i Tintin i Kongo, att då var då och nu är nu och nu är tiden när vi behandlar alla med respekt.
Vi firade lucia även i min barndom och jag kan inte minnas om vi hade pepparkaksgubbar. Det faktum att jag inte kan minnas från dagmamman, lekis eller skolan huruvida det ens fanns barn utklädda till pepparkakor tyder på att i min barndom inte var så förtvivlat viktigt att de fanns med. Om de finns med idag eller ej är alltså inte viktigt för mig och mina traditioner. De är inte del av min barndom. I min barndom tror jag däremot att om våra föräldrar hade vetat att det förekom på annat håll att barn med mörkt skinn automatiskt utsågs till pepparkaksgubbar när rollerna i luciatåget skulle fördelas så hade de reagerat.
Att det ofta förs fram att det är först på senare år som man inte "får" säga eller göra ditt eller datt är ren och skär lögn. I min barndom, redan då, fick vi inte säga eller göra saker som som kunde såra någon annan, och otroligt nog har jag gått genom livet utan att ha lidit personlig skada av denna restriktion.
I min barndom förekom inte en bråkdel av de fördomar, dumheter och reaktionära reaktioner som förekommer i ymnigt flöde på vissa sociala medier. Att i diverse "bevarandegrupper" vilja lyfta fram att man in på 10-talet lever i en liten bubbla av konserverade unkna värderingar från anno dazumal, visst, varsågod: men tala inte om barndom och nostalgi som om det vore något allmängiltigt. Jag känner nämligen inte igen min barndom i många andras.
Bra rutet, Anonym! Jag måste erkänna att n-ordet förekom i min barn- och ungdom, jag använde det också själv. Inte om bakverken alltså, utan om mörkhyade personer. Men har det varit svårt att sluta med det? Behövdes det mer än en sekunds eftertanke över det olämpliga i att använda ett ord som kanske inte är laddat för mig men som har en starkt negativ laddning för dem det avser? Givetvis inte.
SvaraRaderaDet är så skönt att människor reagerar. Ibland känner jag mig så ensam om det på Facebook och som att jag kommenterar ut i tomma intet. Blir galen på all förklädd och förtäckt rasism.
SvaraRaderaTolkia, det slår mig plötsligt att jag faktiskt var lucia på dagis. Av den enkla orsaken att jag (med god marginal) var längst av ungarna. Mörkhårig var jag redan då.
SvaraRaderaAngående de förmodat rasistiska pepparkaksgubbarna så var väl, som jag uppfattat det, det problematiska från början inte att pepparkaksgubbarna var bruna, utan att lärare som inte tänkte hela vägen tyckte att det var smart att per default göra de mörkhyade barnen till pepparkaksgubbar eftersom de ju var bruna och alltså passade bra till det. Vilket jag kan tycka är problematiskt ungefär på samma sätt som det är problematiskt att tycka att lucia "måste" vara blond och se "svensk" ut (vad nu det skulle betyda säger dottern till en tämligen svartmuskig sameättling med -son-namn sedan generationer vilkens svenskhet sannolikt inte ens Jimmie Åkesson skulle ifrågasätta). Det skulle ha varit jätte-inte OK redan när jag var barn på 70-tale,t d.v.s. stenåldern. Nu verkar ju allt i luciabranschen ha ballat ur fullständigt så vad som är det huvudsakliga pepparkaksproblemet nu törs jag inte uttala mig om.
SvaraRaderaEn sak som stör mig i traditionsdiskussionen är f.ö. att många av de mest högljudda debattörerna är alldeles för unga för att ha upplevt det gamla Sverige och de solida traditioner de refererar till. Det känns absurt att få höra hur det minsann var förr av någon som är 15 år yngre än man själv och ärligt talat inte har en aning om hur det var förr. Frågar jag min 87-åriga mormor om detta (och mycket annat, t.ex. romantiseringen av femtiotalet) så är hon fullständigt oförstående. D.v.s. vilka traditioner är det mam tror att man försöker bevara?