Dialog

Förra veckan när jag vabbade med ordentligt sjuk Y och inte fullt så sjuk Q ringde Q:s lärare. Hon var oroad över att Q varit frånvarande såpass mycket under höstterminen - detta var den tredje längre frånvaron - och ville veta om det var så att han inte trivdes i skolan.

Jag blev uppriktigt glad över att hon ringde och över tillfället att få prata med henne. Pojkarna var uppslukade av teven, men jag gick ändå undan så att inte Q skulle höra. Vi pratade länge.

Nej, Q har verkligen varit sjuk på riktigt. Just denna dag hade jag varit skeptisk men eftersom han hävdade att han hade ont i magen och jag haft magsjuka så höll jag honom hemma. Men han verkar pigg så han kommer imorgon.

(Det gjorde han nu inte, på kvällen slog både hosta och snuva till. En på det hela taget märklig virusinfektion som tog sig olika uttryck hos oss allihop.)

Vi pratade om Q:s koncentration, som ju jag också ser fallera ibland när det gäller tråkiga saker. Men sånt som är roligt koncentrerar han sig på. Och han är nöjd med sin nya placering i klassrummet.

När du säger att han kommer efter, frågade jag, ser du några särskilda kunskapsluckor? Absolut inte, svarade hon. Q har goda kunskaper, han kan allt han behöver kunna och kan göra alla uppgifter utan problem, bara man säger till honom.

(Precis min uppfattning också. Men motivationen saknas. Hur hitta den?)

Jag är rädd att tjata för mycket på honom, sa hon. (Det tror jag också att hon gör, men om det teg jag.) Istället sa jag att Q vet att du verkligen tycker om honom, han känner det. Jaa, sa hon, jag försöker verkligen räcka till för alla barnen, se dem i ögonen, klappa på dem, allt det där.

För Q räcker du till, försäkrade jag. Jag berättade om hur han fått en svartsjukeattack häromveckan "alla tycker att Y är så söt!" och hur jag tagit honom i knät och hur vi pratat om vilka som tycker särskilt mycket om Q och tycker att han är söt: mormor, farmor, morfar, moster.. Och fröken! utbrast Q.

Men nu när vi ändå pratar vill jag berätta en sak, sa jag sedan, nämligen vad Q:s kompis N säger ibland, och att jag ser det som ett tecken på att det behövs mer vuxenstöd på rasterna. Jag framhöll Q:s tolerans och förståelse för N:s funktionshinder. Läraren drog efter andan och sa att det här har vi helt missat. Det finns andra barn i klassen (jag vet mycket väl vilka hon menar fast hon förstås inte nämner några namn, men Q har ögonen med sig och rapporterar beredvilligt) som är långt mer utåtagerande än N.

Jag gick rakt på sak och frågade om hon får de resurser som behövs, och vad jag som förälder kan göra åt det. Hon slingrade sig en stund, jag fick fråga igen, men till sist klämde hon ur sig att ett brev till skolledningen som efterlyser mer vuxenstöd i klassrummet, vore bra.

Först efteråt fattade jag att hon antagligen är rädd att bli ifrågasatt, rädd att bli utdömd som inkompetent.

Stackars liten. Jag har mängder med synpunkter på hennes kompetens. Sånt jag sett själv (särskrivningar och stavfel, att hennes budskap är svåra att förstå), sånt jag hört av andra (att hon utdelar kollektiva bestraffningar, tar hårt i barnen, tjatar orimligt mycket på vissa barn, däribland Q). Men jag ser inte nyttan med att kritisera henne, jag uppskattar också hennes goda sidor. Engagemanget och entusiasmen. Jag hoppas hon orkar behålla dem.

Tids nog skulle jag vilja ha en annan lärare åt Q. Men än så länge klarar han sig. Fröken ville ge honom en läxa, nämligen att intervjua mig, och det gjorde vi direkt.

Skriv rubriken: Intervju med mamma, instruerade jag. Q tänkte en stund och skrev sedan i-n-t-e-r-v-j-u. Jag sa exakt det jag tänkte, nämligen att det finns många vuxna som inte hade stavat det rätt. Men det gjorde du!

Själv ska jag skriva ett brev. Till skolans ledning.

Q:s kommentar när han hörde varför fröken ringt: Du sa väl inte att jag inte trivs! Jag trivs jättebra i skolan!