Familjen Dårfink

Herregud. Hur kunde en kväll som började så bra sluta så jävla dåligt?

Idag hade vi lekgrupp hemma hos oss. Det är en ordning som infördes under förra läsåret som går ut på att klassen - Q:s klass alltså - delas in i grupper om fyra barn vardera. Enligt ett rullande schema är hela gruppen så hemma hos någon och leker och äter middag, och vid lämplig tid kommer föräldrarna för att hämta men innan de gör det sitter de ner och fikar tillsammans. En utomordentligt bra idé som gör att både barn och föräldrar breddar sina kontaktnät.

Ikväll var det vår tur, och allt förlöpte enligt plan. Barnen åt först hemgjorda hamburgare och sedan våfflor, föräldrarna fick våfflor och kakor och kaffe och te.

Enda smolken i bägaren var Q:s uppförande. Han busade vid matbordet, inte värre än han brukar, men kontrasten mot de andra ungarna var påtaglig. De hade väl gästhatten på, kan tro.

När alla hade gått och jag försökte förmå två trötta pojkar att ta på pyjamas och borsta tänder fortast möjligt, fattade jag det dumma beslutet att förmana Q. Att påpeka att han busat vid matbordet, flinat åt våra tillsägelser, trots uttryckligt förbud klättrat upp på loftet i klädkammaren inte bara en utan två gånger.

Å ena sidan verkar det vettigt att lägga förmaningarna i anslutning till när försyndelsen gjordes. Å andra sidan borde jag nog ha väntat tills vi alla sovit på saken. För jag och O var lika trötta som Q, köksgolvet var fläckigt av hallonsylt, diskhon överfull, lekrummet såg ut som efter ett bombnedslag.

Q snedtände förstås. Yl och bråk och kast med nallar och sängkläder. Ni bryr er inte om mig! Pappa är en idiot! Och så vidare.

O tog över Q medan jag nattade Y i vår säng, en Y som låg med fladdrande öron för att inte missa ett enda av storebrors invektiv. Efter ett tag kom O ut och var arg och hade hotat med att slänga bort nästa gosedjur som kastades samt att avinstallera diverse roliga spel från surfplattan. Pappa dårfink.

Jag var inte mycket bättre. När Q en stund senare började slå sig själv i ansiktet blev jag vansinnig, höll fast hans händer och väste åt honom att sluta. Du kommer att äta upp mig, grät Q. (Mamma dårfink.) Då lugnade jag mig såpass att jag i normal ton sa att jag håller fast dig för att jag inte vill att du ska göra dig illa. Kan jag släppa dig nu? Q blängde på mig och vägrade svara, vägrade lova att låta bli att göra sig illa. Till sist släppte jag honom, och han låg still.

Du gjorde några dumma saker och pappa och jag grälade på dig för det, sa jag. Det är inget märkvärdigt. Vi slutar inte älska dig. Vi älskar dig jättemycket och har ansträngt oss ganska mycket för att ordna en rolig lekgrupp åt dig. Men vi blev arga på dig. Och vi blir ännu argare och ledsnare när du bråkar. När man har gjort någon ledsen kan man säga förlåt. Det är bättre än att fortsätta bråka.

Förlåt, mumlade Q så tyst att jag knappt hörde det.

Tycker du att du har rätt och vi har fel? Tycker du att vi är orättvisa? Inget svar.

När han somnat kände jag mig uppriven som jag alltid gör efter bråken. Föga entusiastiskt svarade jag i telefonen när mamma ringde. Fast det brukar ofta hjälpa att prata med henne, så jag beskrev kvällen.

Han testar er, förkunnade mamma. Jo, han är väl så stor nu att han har kommit på att han ser koreansk ut så då måste han testa er kärlek.

Herregud. Mormor dårfink.