Hur min tankeverksamhet fördelar sig just nu:
Relationen med mamma och styvfar, inklusive tankar om begravning och julen som vi ska fira tillsammans (nä inte styvfar dårå): 20%
Strulet i Q:s skola inklusive brevet till skolledningen och kopian som jag skickade till kompisen N:s föräldrar eftersom jag nämnde bråket mellan N och Q, oron (som visat sig obefogad) för att de skulle ta illa upp: 20%
Allt jävla admin i samband med skolan, ledighetsansökanslappen som försvann, vantarna som försvann, skrivhäftet som kom med hem (Jag: Vad ska ni göra med detta? Q: Vet inte, fröken förklarade aldrig det för mig.): 20%
Varför i hela helvete mamma får för sig att Q bråkar för att han ser koreansk ut: 10%
Idiotier på Fejsbook: <5%
Jobbet: <5%
Hm. Och jag som berömmer mig av att vara bra på matte.
Uppdaterad: Ytterligare några procent på hur man skulle bära sig åt att skriva "mindre än"-tecken på sin blogg om man nu verkligen skulle behöva det.
Uppdaterad igen: Ha, det funkade! Tack min anonyma html-kunniga (ereväl?) läsare!
Ni kan inte ha styvfar med i en urna? (ref Glädjekällan)
SvaraRadera10% är för mycket att ägna åt vad din mamma sa antagligen utan särskilt mycket eftertanke. Att Q inte är född i er familj och i Sverige är förstås något han ska förhålla sig till hela livet, och han ska säkert pröva många olika sätt att förhålla sig till det. Men att det ÄR så vet han ju sedan långt tillbaka.
Har inte alla barn en period (eller perioder) där de funderar på om de blivit bortbytta på BB förresten?
Jag har en kusin som fortfarande halvt på allvar driver den tesen. Hen är vid vuxen ålder en mer främmande fågel så jag förstår att hen gör det.
Min mamma är förskollärare och har träffat väldigt många barn genom åren. (Dock lyckades hon aldrig få löss. Förrän hon fick barnbarn.) I alla fall, ALLT mina barn ägnar sig åt kan hon referera till. "Han är en typisk åttaåring! En typisk treåring! En typisk femåring!" Och just det där "Han testar er" återkommer hon till ganska ofta. Så gör tydligen alla barn. Aldrig, aldrig har hon kopplat testandet till nån som helst adoptionsproblematatik.
SvaraRaderaMed detta inte sagt att min mamma skulle vara smartare än din, bara att hon nog har en större referensram i just det här ärendet.
Grattis på namnsdagen, förresten!
Kram från Anka
Prova att skriva de fyra tecknena < istället för tecknet för mindre än.
SvaraRaderaAlltså jag menar de fyra tecknena <
SvaraRaderaHerregud, ja, som annannan skriver; 10% är ALLDELES för mycket för saker som faller i kategorin "Föräldrafuckups". Det du beskrev i förra inlägget förtjänar ungefär ett DEEEEEERP och sedan glömskan.
SvaraRaderaJag delade under en period, under vilken jag hade en hel del konflikter med en härsklysten moder som gärna ville försöka bestämma hur jag skulle leva mitt liv, rum med en klok kollega som ägnade mycket tid och energi åt att uppfostra mig till att bemöta föräldrafuckups med "m-hm"-metoden (utvecklad av henne själv när hon var i samma sits). D.v.s.: 1. Förälder säger "du borde verkligen/borde verkligen inte xyz". 2. Dotter säger neutralt "m-hm" (eller "jaha, tycker du det" eller "nähä, tycker du inte det" eller liknande). 3. Diskussion dör eftersom förälder inte gärna kan tvinga fram en protest från dotter bara för att få lite fight. 4. Dotter sparar energi.
Så här enkelt är det förstås aldrig (åtminstone inte för mig). Men en "helt fel, dum i huvudet, släpp och gå vidare"-strategi när det gäller vissa av föräldrars, mormödrars och ibland syskons hjärnsläpp har ändå gjort mitt liv lite enklare. (Jag utgår då från teorin att jag inte kommer att lyckas uppfostra mina föräldrar även om jag startar ett världskrig.)
Själv tror jag att Q bråkar av samma anledningar som vi alla bråkar, d.v.s högst varierande. Arg (gärna på någon annan än den som blir måltavlan), sur, besviken, ledsen men vill inte visa det, skamsen men vill inte erkänna det, hungrig, trött, less på lillebrorsan/fröken/föräldrarna/kompisarna osv. Och lite tydligare än vad vi mer städade och passiv-aggressiva vuxna gör för att ... tja, han är ett barn och barn inte har så himla bra effekt(och affekt-)reglering?
Jag tror på Tolkias teorier om varför barn (och vuxna, men inte lika tydligt, vi brukar mest tjura och smälla lite extra i dörrar) bråkar.
SvaraRaderaKoreanieriet är liksom bara en liten del i identitessökandet för honom. Däremot kanske en större del för din mamma? (Och med det inte sagt att hon inte älskar dina barn, utan mer att adoption är en större grej för henne än för er)
JsN
Fan vad kloka ni är!
SvaraRadera< Jag förstår inte problemet med tecknet?
SvaraRaderaTestar tipset: <
Fattar ej.
Svårt att veta det där med hur mycket dom egentligen funderar. Min koreafödda son som är jämngammal med din, pratar aldrig om det som handlar om hans ursprung i Korea. Men idag, när han och storasyster hade ett av sina vanliga syskongnabb, så fick jag omvärdera. Jodå barn och framförallt syskon vet hur man ska såra men jag får erkänna att jag häpnade när storasyster klämmer ur sig att "nu förstår jag att han blev lämnad på ett barnhem". Då bröt lillebror fullständigt samman och gick till fysisk attack som förvånade mig i sin aggressivitet. Uppenbarligen mer under ytan än vad jag anat hos min lilla kille som verkligen är mammas pojke.
SvaraRaderaOch oj hur tänkte storasyster för hon har ju också bott på barnhem. Var det en bearbetning från henne också och i så fall hur närmar jag mig ämnet....
Min 8-åring är född i Sverige och lika blek som mig men bråkar ändå en hel del, jag tror inte alls Q's koreanska ursprung har något med saken att göra, men det är ju en enkel förklaring att ta till. Jag tror vi människor gärna tar fasta på sådana enkla synliga förklaringar. Jag häpnar t.ex.när mina annars fördomsfria, äldre släktingar tror att min adopterade vän är singel för att den har mörkare hudfärg. Jag kan tänka ut många anledningar till att hen lever ensam, men ingen av dem har något att göra med hens utländska utseende, det är jag hundra på, men att få dem att greppa det är uppenbarligen inte lätt, tyvärr.
SvaraRaderaHälsningar Johanna
Jo, jag tror att ni har rätt allihop. Ibland gör man sig och andra en otjänst genom att vara för psykologiserande.
SvaraRaderaSjälvklart vill jag ha ett öppet sinne för Q:s och Y:s funderingar kring att se annorlunda ut, kring att ha blivit övergivna eller åtminstone bortlämnade. Men helst vill jag ju att initiativet ska komma från dem. Samtidigt som jag ju förstås vill vara observant och välkomnande, jag är medveten om att barn gärna skyddar sina föräldrar och kanske inte alltid berättar allt.
För någon vecka sedan frågade jag Q lite mer direkt om någon kommenterat hans utseende någon gång. Det verkade inte så.
Han är inte ensam i klassen om att ha ett tydligt utländskt utseende, de är tre-fyra pojkar i klassen som har det, liksom fröken själv. Och han har en lillebror från samma land, plus en hel del adopterade kompisar.
Ullah, av någon anledning som jag inte fattar så resulterade ett mindre än-tecken < i helt annan text än jag avsett. Vilken den anonyme läsaren ovan hjälpte mig med.