Morfar han fastna me näbben i kläm

(Morfar dårfink alltså.)

Jesanes, jag är verkligen taggig just nu. Men ibland känns det ju som att galningarna invaderar världen.

Pappa ringde idag, och eftersom det var ovanligt (även för att vara mitt jobb) lugnt på jobbet tog jag samtalet och pratade en ganska lång stund. Vi har särskilda telefonrum på jobbet där man kan vara ostörd och inte störa.

Jag berättade om gårdagens bråk och mammas ogenomtänkta teori, och att jag blivit arg på henne.

- Det låter som om hon vägleds av sina egna fördomar, sa pappa fundersamt. Jag för min del tänker aldrig på att Q och Y har annan hudfärg. Det enda som är ovanligt med dem är formen på deras ögon, och det tycker jag bara är sött.

- Fast, säger han efter en paus, en del kineser har så breda ansikten, det tycker jag inte är så vackert.

Redan där morrar jag inombords men säger inget. Pappa fortsätter aningslöst sin monolog, han är ju lomhörd så det kan ibland vara svårt att bryta hans svada. Han berättar att optikern som betjänade honom var svart men pratade perfekt svenska. Jag för min del har absolut inga problem med det. Men man ser ju skillnad, en del som kommer från exempelvis Kongo har ju ett karakteristiskt utseende.

Jag avbryter, men eftersom han inte hör får jag till sist ryta. För helvete, pappa! Vad fasen vet du om hur folk ser ut i Kongo? Du kan väl lika lite fastslå att någon kommer från Kongo baserat på deras utseende som från Norrköping. Och varför skulle det vara viktigt?

Det är i alla fall stor skillnad på hur människor ser ut i de olika ändarna av Afrika, säger pappa emot. Ja, än sen då? Vita ser också väldigt olika ut. Nja, man kan allt se på europeer om de kommer från norra eller södra Europa. Jaha? Så om man ser dig och mig så förstår man genast att vi är nordeuropeer? Nej, det måste han ju medge att man kanske inte gör.

Pappa, du pratar så dumt utan att tänka efter. Jag vet ju att du innerst inne har humanistiska värderingar men när du bara babblar på kan man verkligen undra. Tänk dig för. Sverige är inte samma land som det var när du var barn och ung. En del av ditt språkbruk och dina fördomar är gamla och unkna och skymmer din verkliga övertygelse, som jag vet är att alla har lika värde.

Tack ska du ha, säger pappa allvarligt. Jag blir inte förolämpad, det är bra att du säger till mig. Jag lät nog munnen gå utan att tänka mig för. Men du ska veta att jag faktiskt har ändrat mig en hel del under årens gång.

Jo, jag vet ju det. Det är en sak jag verkligen uppskattar med pappa, att jag kan kritisera honom, och att han reflekterar och prövar och ändrar sig.

Du vet, säger han sedan. För inte så väldigt många år sedan, ja jo, kanske är det flera decennier sedan, så blev man ju liksom lite orolig om man såg att busschauffören var svart. Då undrade man om han skulle klara av att köra bussen ordentligt. Men idag skulle jag aldrig tänka så.

(Nä, tack och lov för det.)