Hur man kan säga något

Jag frågar mamma om styvfars äldre döttrar, särskilt den äldsta. Fast jag känt henne sedan jag var liten vet jag inte så värst mycket om henne. Men jag har en känsla av att hon fick ta stort ansvar för sina yngre syskon när deras mamma var sjuk och sedan dog. Styvfar jobbade på annan ort och veckopendlade.

Jo, så var det nog, svarar mamma. Och framför allt var det jobbigt för henne när styvfar träffade mig. Hon hade nog tänkt sig att hon skulle ta hand om sin pappa på hans ålderdom, inte att han skulle skaffa en ny ung fru och ännu mindre ett barn till.

Och så var han ju en så himla dålig morfar, han brydde sig aldrig särskilt om barnbarnen. Jag försökte kompensera så gott jag kunde men det kunde aldrig bli samma sak.

Äh, så himla dålig var han väl inte, invänder jag. Han var väl en ganska typisk morfar för sin generation. Och en morfar är ju inte en livsviktig relation på samma sätt som en förälder är det.

Är man som vuxen arg på sin förälder för att han eller hon är en dålig mor-eller farförälder till ens barn, då undrar jag om inte ilskan är äldre än så och handlar om den dåliga föräldra-barn-relationen.

Mm, säger mamma dröjande utan att titta på mig.

Och på samma sätt, fortsätter jag, kan man kompensera brister i sitt föräldraskap genom att vara engagerad i barnbarnen. Det är läkande även för det vuxna barnet.

Så är det kanske, säger mamma med liten röst.

Jag vet precis vad jag pratar om. Mamma hade en usel relation till sin komplicerade och besvärliga mamma, men hon hade en varm och kärleksfull mormor som hon älskade mycket.

Nästa morgon vaknar jag i det som varit styvfars rum. Det som väcker mig är ett ilsket knorrande från tältsängen bredvid, där Q sovit.

- Nej! Jag vill inte åka hem idag! Jag vill stanna längre hos mormor!