Tacksam

Kommer till jobbet och är rejält sur. Jag har varit ledig i nästan en vecka, en fin ledighet med familjen. Den gamla vanliga känslan, jag borde vara tankad och påfylld men är det inte.

Min irritation har goda grunder, strax innan ledigheten hände en del saker - på jobbet alltså - som jag ännu inte riktigt vet hur jag ska hantera. Fortsättning följer någon annan gång.

Efter att ha kollat igenom mejlen och konstaterat att inga akuta åtgärder behövs (jag har läst mejl under ledigheten också) går jag in på DN, och ser en länk till en krönika av Hanna Hellquist. Den har det snackats om på Facebook såg jag, men jag läste den aldrig.

Nu gör jag det.

Det är över tjugo år sedan jag var i hennes situation, men jag minns känslan starkt. Även senare har jag haft samma känsla, fast jag levt i en relation. Men för mig räckte inte det, det var livsnödvändigt med barn också.

Nu har jag dem, och nu är jag "mitt uppe i det" som det brukar heta. Sover för lite, blir ofta väckt, stressar över skolan, över bilköerna som försenar mig till hämtningen. Jag blir arg på barnen när de slår varann, när de säger fula ord till varann. Jag oroar mig för att Q ska bli retad för att han har nagellack på sig idag. Innan jag somnade igår kväll tänkte jag att det känns som om jag håller på att få magkatarr igen, måste köpa medicin.

Jag älskar inte varje sekund av det här livet, men jag skulle inte vilja byta bort en enda. Jag njuter ohämmat de gånger jag kan smita iväg och äta lunch (eller mer sällan middag) på egen hand. Men jag skulle aldrig skriva Hanna eller någon annan på näsan att de borde uppskatta sin ensamhet. För njutningen är ju direkt avhängig av att ensamheten är kortvarig, flyktig, en paus och ett andningshål. Inte en kvävande filt.