Out, out, brief candle!

I mitten av september ringde min syster. Pappa har sagt att han tänker dö inatt. Ähum, vad svarar man på det?

(Pappa, det är alltså hennes pappa, min styvfar, nyss fyllda nittiosju. Bor på ett hem, är sådär tämligen klar i huvudet men svag i benen. Hans och min relation är komplicerad. Och det är snart sex år sedan jag skrev det här.)

Jo, han var ju så trött, orkade knappt andas. Nu ville han dö, redan inatt. Jag ringde mamma, som verkade samlad och lugn. Hon skulle sova där, i hans rum på hemmet.

Han dog inte. När morgonen grydde, ska han ha plirat och sagt att han kände sig snuvad på konfekten.

Sedan har veckorna gått. Mamma har sovit hos honom, avlöst endast några nätter i månaden av min syster eller en av de äldre döttrarna i styvfars första barnkull.

Han äter inte längre, inte några mängder åtminstone. Vin och nyponsoppa och näringsdrycker. Men han har ända till för några dagar sedan velat komma ut varje dag, i rullstol, lyftas fram till pianot varje dag, lösa Nian i SvD varje dag.

Ungefär varannan gång jag har pratat med mamma har hon varit orolig för att han är "sämre". Och varannan gång prisar hon honom, idag löste han nian, han är verkligen fantastisk.

Jag har mer och mer undrat vad fan det är de håller på med egentligen, hon och han. Det är en variant av deras gamla spel, det som jag varit åskådare till så länge. Det när man talar om för varann att man älskar varann så oerhört mycket. Man håller små improviserade högtidstal. För det man säger är viktigast.

(Samtidigt super man och knaprar tabletter så att man trillar nerför trappan om nätterna. Man gömmer spritflaskor i sin lilla dotters säng. Man säger åt henne att inte berätta för mamma, för då blir mamma så arg att hon skiljer sig från mig.)

Det är ytterst få gånger som jag har talat med mamma de senaste åren utan att hon har försäkrat mig att hon Ångrar Ingenting. Att han Har Gett Henne Så Mycket. Att hon har Levt Sina Lyckligaste Ögonblick Med Honom.

Jävla tjatande, jag är inte intresserad, och jag hummar alltid till svar utan att se henne i ögonen. Antagligen är det därför hon fortsätter tjata. Antagligen är det inte så ofta hon tjatar om detta, det bara känns så.

Vi har inte setts sedan i juli. Då skulle hon ha hälsat på oss på Sommarön, men eftersom styvfar fick lunginflammation vågade hon inte åka. Sedan blev han bättre. Men sedan i september har han alltså haft sällskap av henne eller av någon av sina döttrar i princip dygnet runt.

De första veckorna kom också hans brors- och systerbarn och hälsade på. De sjöng och spelade gitarr för honom. Han är verkligen omhuldad och uppvaktad. (Undra på att han inte dör.) Och det är givetvis inte en slump, han är och har varit en snäll och glad person.

Utom mot mig, har jag alltid tänkt. Jag är hans blinda fläck. Jag är den enda som inte faller handlöst för honom. Det gjorde jag inte när jag var fem år, och inte sedan heller.

Stillsamt har jag ifrågasatt att mamma ska vara hos honom hela tiden. Orkar du? Hennes svar har varit ungefär detsamma. Han förtjänar inte att vara ensam.

Sådär är det jämt. Hon blandar bort korten genom att besvara en annan fråga än den jag ställer. Jag frågade inte vad han förtjänar eller vad du eventuellt är skyldig honom (vilka jävla termer att resonera i, förresten), jag frågade om du orkar, om du håller ihop.

Jag når henne inte.

Det gör däremot min syster. Min starka tuffa lillasyster som rest till Göteborg så snart hennes arbete tillåtit, för att avlasta mamma. Men i förra veckan skickade hon mig ett sms när hon satt på hemmet, där hon skrev att hon var arg. Att hon blev orimligt provocerad av den tunna lilla gestalten i sjuksängen, att hon kände sig trängd och manipulerad. Jag svarade att det är en helt rimlig och viktig känsla. Agera på den. Det kanske är dags för dig att ta en paus i resandet.

Hon gjorde mer än så, hon konfronterade mamma. Lägg ner den här farsen nu, du kan inte vaka hos honom dygnet runt, det går inte.

Det tycks ha varit precis vad mamma behövde höra.

Min syster och jag sitter i bilen när hon återger deras samtal, och hon berättar mer, om styvfars missbruk och hans svartsjuka. Saker min syster inte vetat tidigare. När jag hör dem inser jag att jag nog vetat alltihop men inte riktigt förstått. Hans missbruk var som värst åren efter att jag flyttat hemifrån, så jag såg det inte. Men nog minns jag hur lättad jag var över att flytta. Jag hade ofta svårt att sova på nätterna efter att ha hört honom ramla i trappan några gånger. Pratade vi om det? Minns inte. Försökte jag hantera det på något annat sätt än att fly? Nej.

Och svartsjukan. Herregud. Den var ju det allra mest påtagliga. Men först dröjde det länge innan jag begrep att det var svartsjuk han var när han på olika sätt (Hur? Minns inte, vet bara att han var det.) var dum mot mig. Men nu går vidden upp för mig, givetvis var han svartsjuk på andra också. Alla andra, utom möjligen min syster. Mamma och syster åkte ofta på semester tillsammans, utan styvfar. (Detta var jag avundsjuk på, jag fick aldrig ha mamma för mig själv på det viset.) Han var alltid plakat när de kom hem.

Hur i hela helvete kunde hon stanna, frågar jag. Den fråga mamma antagligen försöker hindra mig från att ens ställa genom sina försäkringar.

Om jag försöker skala de blommiga formuleringarna, så kan jag se att styvfar har gett henne något hon inte fick av någon annan. Han blev handlöst, ohjälpligt förälskad i henne. Hon har - antar jag - kunnat, vågat visa alla sina sidor för honom, inklusive de svartaste, och blivit accepterad.

Men priset har varit förbannat högt. Inte bara för henne.

Men nu måste det väl ta slut snart. (Fast styvfar har förstås önskat sig en almanacka för 2015.)