Att leva tillsammans

Tankar som väcktes under diverse hushållsgöromål samt läsning hos Annannan och Maja.

Även i de lyckligaste relationer och äktenskap råder olikheter. Man anpassar sig, begränsar sig, trampar varann på tårna. Jag minns hur farmor liksom levde upp efter farfars död. Hon avskydde ensamheten, men hon uppskattade friheten att göra saker hon ville. Något liknande kan jag skönja hos svärmor, änka sedan nio år tillbaka. Jag hoppas att mamma får uppleva detsamma.

Lördag förmiddag, O åker och tränar, jag äter lång frukost och läser tidningen, barnen leker fint tillsammans. Jag hör hur Q går på toa på bottenvåningen och hur Y följer med honom in för att hålla honom sällskap. Fint, så fint.

Men så snart de kommer inom en tvåmetersradie från mig blir de formidabla smådjävlar. De vill sitta vid matbordet och rita, inte mig emot, jag tänker mig en trevlig stund tillsammans. Haha. Efter en halvtimmes tjafs om att inte rita på varann, att inte svära åt varann, att inte knuffas och sparkas, flyr jag till sovrummet och läser ut DN i sängen. Så snart jag rymt verkar de bli sams igen.

O ringer och ber mig ta fram yllesockar åt barnen, de ska åka och prova ut slalompjäxor på en därför avsedd loppis. En aktivitet som jag med varm hand och utan minsta dåligt samvete överlåter åt honom. Jag har absolut inget emot att han undervisar ungarna i slalom, som han själv älskar, men efter att ha provat några gånger är jag totalt ointresserad av att delta själv.

Själv ska jag ta en långpromenad och sedan handla kalsonger och strumpor och möjligen något annat åt Q, han växer så det knakar. Ett enda par kalsonger hittar vi i lådan, och de sitter trångt. Men jag har fler, säger han, de ligger i tvätten, men någon har inte sorterat eller vikt dem. Någon, muttrar jag, det är väl jag det.

Sedan kommer O tillbaka och får emotta en skur ovett som jag samlat på hög. På sin väg ut klev han nämligen över soppåsen som sedan har legat och marinerat i golvvärmen. Redan igår orsakade denna soppåse irritation, eftersom O knölade den full med översvämning som följd, varpå jag ingrep och bytte påse. Fast jag orkade inte gå ut med den då, igår kväll.

Han är snäll och ber om förlåtelse, och jag morrar inte mer. Vi låg med varann igår kväll, vilket förmodligen avspeglar sig i dagens humör. Han somnade före mig men vaknade omedelbart när jag släckte lampan, och drog mig till sig. Det var skönt, som så många gånger förut undrade jag medan vi höll på varför man inte gör det jämt. Minnet är kort.

De åker och jag ska  hänga tvätten, fast först måste jag röja undan den torra tvätten. Medan jag gör det kommer matleveransen, O beställde mat igår. Jag packar in varorna i kylen och passar på att rensa. Ny irritation. Vi har nu inte mindre än nio limefrukter, varav två dåliga. Häromdagen slängde jag en slankig gurka och tänkte att vi måste sluta köpa gurka, ingen äter upp den. Packar upp en ny gurka ur påsen. Samt tre påsar morötter, och fyra burkar torkad svamp. Hur tänkte han här? Åtta liter mjölk, man kunde tro vi har kalvfarm, vi är ingen mjölkdrickarfamilj.

Funderar på att sms:a surt att han måste kolla i kylskåpet innan han beställer, men avstår. Det är ingen ny diskussion.

Frukten och grönsakerna har anlänt i olika sorters plastförpackningar som jag klipper upp och samlar på hög för att ta till återvinningen. Så dyker jag på ännu ett bone of contention mellan mig och O, den stora tunnan i hörnet bredvid tvättmaskinen, där han vill samla plastförpackningarna. Jag vill hellre ha dem i en liten påse stående lättillgänglig i köket, så att man tvingas gå till återvinningen flera gånger i veckan. Vi småtjafsade om saken senast förra veckan, då tunnan var överfull och han lyfte ut sopsäcken inuti för att åka till tippen med den. Fast det blev ju inte av förstås, säcken med plast ligger fortfarande i bakluckan och åker med mig till jobbet fram och tillbaka. Och inte hittade han några nya säckar heller, så nu har han (även jag, erkännes) slängt plasten rakt i tunnan.

Det här arrangemanget funkar inte, säger jag. Vadå, jag tycker det är jättebra, säger O. Jamen det är inte du som dyker ner bakom tunnan för att fiska upp plastkapsyler som hamnat fel, och slår huvudet i alla jävla rör och kranar på väggen ovanför. Typiskt dig, du ska alltid tänka ut stora aggremanger för att spara tid och jobb, men de funkar inte.

Jag tömmer ner all plast i en papperspåse och tänker att när han kommer tillbaks slår jag näven i bordet och säger att nu lägger vi av med den här jävla tunnan. Sedan rensar jag ut lite spiralsugrör och muggar med Hello Kitty och Spindelmannen, sånt som legat i nedersta lådan och regelbundet svämmat över och trillat bakom den, och lägger dem i en hemlig påse som jag förpassar till en hylla i tvättstugan, för slänga dem törs jag inte riktigt. Va, där ligger det ju sopsäckar, vad smart att någon (jag?) lagt dem just där. Jag sätter en sopsäck i den hatade tunnan ändå.

Och nu är tvätten hängd, kylskåpet fullt av fräsch mat och kalsongerna vikta. Jag ska ta med mig sex kassar till återvinningen, för nu skiner solen. Kanske skulle jag dricka kaffe med mjölk först, fast nä. Nu vill jag ut.

Innan jag hinner ut ringer mamma och förkunnar att hon vill fira jul hos oss, första gången sedan vi flyttade till Stockholm. Vare sig styvfar lever eller ej.