Ska vi byta?

Om jag får läsa en till jävla krönika om att den svenska skolans kris huvudsakligen beror på slappa föräldrar till ouppfostrade ungar så blir jag tokig.

Jag lovar att utbilda om du uppfostrar, skriver en lärare.

Så skolan har inte uppfostringsansvar? Nu kan jag inte läroplanen exakt (men jag kan läsa på) men nog fan har skolan ett ansvar att se till att barn inte far illa, att de inte gör illa varann, att de inte mobbar varann, att de undervisas om värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Om inte det är en delmängd av uppfostran så vet inte jag.

För mig är det självklart att det är jag som förälder som bär det huvudsakliga ansvaret för "uppfostran". Och jag vågar påstå att de föräldrar som tycker att det är okej att deras barn ritar snoppar på väggen är ungefär lika lätt räknade som de föräldrar som har förmågan att fjärrstyra sina ungar så att de sköter sig.

Men visst finns det bättre och sämre föräldrar, mer eller mindre engagerade. Jag hade nog stått ut med att bli ihopklumpad med alla föräldrar och kollektivt utskälld, kanske rentav nickat gillande om det inte varit för en annan detalj.

Kära lärare, som det känns idag bär jag ett minst lika stort ansvar för min sons utbildning som ni. Tidvis dignar jag under det ansvaret. Jag är högutbildad och resursstark, jag lever i en jämställd relation, jag behöver inte oroa mig för min ekonomi. Om jag ibland känner mig trött och less och knappt ens orkar försöka, hur många andra gör det då inte?

Jag och min man har hittills tagit ledigt från jobbet minst en dag per termin för att vara med vår son i klassrummet. (Det gjorde aldrig mina föräldrar.) Varje söndagkväll sitter vi med våra almanackor och synkar för att saxa våra scheman så gott det går för att kunna hämta tidigt från fritids. (Det gjorde aldrig mina föräldrar.) Jag läser högt för mina söner nästan varje kväll, säkert uppemot en halvtimme varje gång, förmodligen mer. Plikttroget gör vi läxorna med sonen, men ärligt talat så har vi svårt att hinna med och att lyckas motivera honom till att högläsa för oss fyra gånger tjugo minuter varje vecka. Det låter lite, men är ett helsike att passa in i vardagen. (Direkt efter hemkomst, före middagen? Hell hour. Direkt efter middagen? Leksugen unge vill leka, trötta föräldrar vill inte men måste städa köket. Precis före läggdags? Trött unge orkar inte.)

Å andra sidan pratar vi mycket med honom, frågar om skolan och hur han har det. Det vi själva ser och det han berättar gör oss betänksamma. Vi ser och hör om ett klassrum där ljudnivån är hög och där barnen själva åläggs ansvaret för sin koncentration. Raster där de vuxna är någon annanstans. Där barn med diagnoser, som har rätt till stöd under skoltid, lämnas ensamma att klara ut konflikter med sina kamrater.

Vi hör om ständiga förflyttningar av extralärare och speciallärare, insatserna är alltid tillfälliga. Terminen ut, så får vi se hur det går sedan. Ja, det fungerade ju bra den här terminen, så nästa termin tar vi bort stödet.

Det förtroende och den entusiasm vi ursprungligen hyste för din, lärarens, kompetens har så sakteliga falnat. Ändå skulle vi inte drömma om att baktala dig inför honom. Vi läser dina felstavade och särskrivna mejl och har inte så sällan svårt att förstå vad det är du vill. Vilka krav du ställer på oss och på vårt barn.

Men vi hyser stor sympati för dig, för vi ser ditt engagemang i vårt barn, och vi är tacksamma för att du valt att engagera dig i just honom.

Så kära lärare, kära skolledning. Ska ni ta över matlagningen, nattningen med högläsning, manövreringen av speldagar och lördagsgodis? Så kör vi föräldrar lite rättstavning, meningsbyggnad och inte minst schemaläggning och arbetsledning?

Inte? Nej såklart inte. Att vara förälder är långt mer komplext än så. För att inte tala om att vara lärare, speciallärare, rektor.

Och skolans problem är långt mer komplexa än att handla om att föräldrar är slappa (fast det finns de som är det), barn är ouppfostrade (fast det finns de som är det) och lärare och rektorer inkompetenta (fast det finns de som är det).

Kan vi inte sluta med pajkastningen nu?