2014-11-05

Ska vi byta?

Om jag får läsa en till jävla krönika om att den svenska skolans kris huvudsakligen beror på slappa föräldrar till ouppfostrade ungar så blir jag tokig.

Jag lovar att utbilda om du uppfostrar, skriver en lärare.

Så skolan har inte uppfostringsansvar? Nu kan jag inte läroplanen exakt (men jag kan läsa på) men nog fan har skolan ett ansvar att se till att barn inte far illa, att de inte gör illa varann, att de inte mobbar varann, att de undervisas om värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Om inte det är en delmängd av uppfostran så vet inte jag.

För mig är det självklart att det är jag som förälder som bär det huvudsakliga ansvaret för "uppfostran". Och jag vågar påstå att de föräldrar som tycker att det är okej att deras barn ritar snoppar på väggen är ungefär lika lätt räknade som de föräldrar som har förmågan att fjärrstyra sina ungar så att de sköter sig.

Men visst finns det bättre och sämre föräldrar, mer eller mindre engagerade. Jag hade nog stått ut med att bli ihopklumpad med alla föräldrar och kollektivt utskälld, kanske rentav nickat gillande om det inte varit för en annan detalj.

Kära lärare, som det känns idag bär jag ett minst lika stort ansvar för min sons utbildning som ni. Tidvis dignar jag under det ansvaret. Jag är högutbildad och resursstark, jag lever i en jämställd relation, jag behöver inte oroa mig för min ekonomi. Om jag ibland känner mig trött och less och knappt ens orkar försöka, hur många andra gör det då inte?

Jag och min man har hittills tagit ledigt från jobbet minst en dag per termin för att vara med vår son i klassrummet. (Det gjorde aldrig mina föräldrar.) Varje söndagkväll sitter vi med våra almanackor och synkar för att saxa våra scheman så gott det går för att kunna hämta tidigt från fritids. (Det gjorde aldrig mina föräldrar.) Jag läser högt för mina söner nästan varje kväll, säkert uppemot en halvtimme varje gång, förmodligen mer. Plikttroget gör vi läxorna med sonen, men ärligt talat så har vi svårt att hinna med och att lyckas motivera honom till att högläsa för oss fyra gånger tjugo minuter varje vecka. Det låter lite, men är ett helsike att passa in i vardagen. (Direkt efter hemkomst, före middagen? Hell hour. Direkt efter middagen? Leksugen unge vill leka, trötta föräldrar vill inte men måste städa köket. Precis före läggdags? Trött unge orkar inte.)

Å andra sidan pratar vi mycket med honom, frågar om skolan och hur han har det. Det vi själva ser och det han berättar gör oss betänksamma. Vi ser och hör om ett klassrum där ljudnivån är hög och där barnen själva åläggs ansvaret för sin koncentration. Raster där de vuxna är någon annanstans. Där barn med diagnoser, som har rätt till stöd under skoltid, lämnas ensamma att klara ut konflikter med sina kamrater.

Vi hör om ständiga förflyttningar av extralärare och speciallärare, insatserna är alltid tillfälliga. Terminen ut, så får vi se hur det går sedan. Ja, det fungerade ju bra den här terminen, så nästa termin tar vi bort stödet.

Det förtroende och den entusiasm vi ursprungligen hyste för din, lärarens, kompetens har så sakteliga falnat. Ändå skulle vi inte drömma om att baktala dig inför honom. Vi läser dina felstavade och särskrivna mejl och har inte så sällan svårt att förstå vad det är du vill. Vilka krav du ställer på oss och på vårt barn.

Men vi hyser stor sympati för dig, för vi ser ditt engagemang i vårt barn, och vi är tacksamma för att du valt att engagera dig i just honom.

Så kära lärare, kära skolledning. Ska ni ta över matlagningen, nattningen med högläsning, manövreringen av speldagar och lördagsgodis? Så kör vi föräldrar lite rättstavning, meningsbyggnad och inte minst schemaläggning och arbetsledning?

Inte? Nej såklart inte. Att vara förälder är långt mer komplext än så. För att inte tala om att vara lärare, speciallärare, rektor.

Och skolans problem är långt mer komplexa än att handla om att föräldrar är slappa (fast det finns de som är det), barn är ouppfostrade (fast det finns de som är det) och lärare och rektorer inkompetenta (fast det finns de som är det).

Kan vi inte sluta med pajkastningen nu?

10 kommentarer:

  1. Alldeles lysande, Helga! Jag jublar inombords efter också ha gått igång på den senaste krönikan som jag ser du refererar till.

    Skolan idag ställer extremt stora krav på förmågor som koncentration, socialt samspel, reflektion, förmåga att arbeta självständigt, att arbeta i miljöer som gör mig trött på en halvtimme. att navigera otydliga instruktioner - you name it! Att alla elever inte funkar i dagens skolsammanhang kan väl inte bara bero på att eleven är ouppfostrad?! Vart tog förskolans förmåga att se det enskilda barnet vägen (som jag upplevde som god) när tonåringarna som kollektiv stämplas som ouppfostrade 8-10 år senare?

    Detta blogginlägg delas på FB!

    Maria

    SvaraRadera
  2. Skolans problem är inte bara skolans. Det är ett samhällsproblem.

    SvaraRadera
  3. Snärtigt och komplett, så bra att det förtjänar att hamna på en ledarsida någonstans.

    SvaraRadera
  4. Tack. Sitter just nu och gnisslar tänder över veckomejlet som bl a innehåller ordet hembyggds gård. Sic. I rest my case.

    SvaraRadera
  5. Fast det innehåller också en vädjan om att prata med kidsen om att inte tjafsa om regnbyxor när det ösregnar.

    Jag: Vem bestämmer över dig när du är i skolan?
    Q: Fröken!
    Jag: Just det. Bra.

    Har nu tackat henne för ett trevligt och informativt veckomejl samt önskat trevlig helg.

    SvaraRadera
  6. Så jävla bra Helga!!!

    Jag har funderat en del runt detta men inte lyckats få ner någonting vettigt. Det tycks mig som att barnen idag kallas ouppfostrade för att de inte lyder på samma vis som barn gjorde för X antal år sedan. Men samhället ser inte ut som för X antal år sedan. Och vi vuxna uppför oss inte heller som vuxna gjorde för X antal år sedan (då det fanns, får jag för mig, en helt annan respekt för auktoriteter som Direktören, Chefen, Doktorn osv). Arbetslivet har förändrats men vi förväntar oss att barnen, som uppfostras i en annan era, ska infogas i samma skolmall?

    Skolan har inte hängt med. Den har försökt hänga med, men det har inte gjorts på rätt sätt. Och jag vet inte vad rätt sätt är.

    SvaraRadera
  7. Mycket bra. Det du tar upp belyser indirekt det faktum att både föräldrar och skolpersonal behöver ökade möjligheter att leva upp till kraven samhället ställer - alternativt sänkta krav. Eller helst en kombination. Som det är nu går vi raka vägen in i väggen med de trubbiga åtgärdsförslag som politiker på högsta nivå lägger fram för att komma tillrätta med den katastrof som kallas skolan. Mer psykologi och insikter om människors förmågor och begränsningar under varierande betingelser, och mindre hot och piska och pajkastning, ja.

    SvaraRadera
  8. Nej, skolan har verkligen inte hängt med. Den har överlevt sig själv, tror jag. Samtidigt fungerar förskolan uppenbarligen bra. Vi har ju världens duktigaste sexåringar, enligt någon undersökning. Som några år senare tydligen är helt inkompetenta skolbarn.

    Det finns mycket att säga om detta. Jag köper inte hysterin kring Pisa-resultaten. De länder som ligger högst där har en helt annan syn på demokrati, självständigt tänkande, yttrandefrihet och individ kontra kollektiv än vad vi har. Korea beklagar t ex att de har så få nobelpristagare, trots de utmärkta skolresultaten.

    Och trubbiga åtgärdsförslag, ja jesanes. Jag vet inte vad som är värst, Fp:s krav på betyg frå fyran (exakt vad skulle det lösa?) eller de rödgrönas på obligatoriskt gymnasium (exakt vad skulle det lösa?).

    Skolan har ju ALDRIG funkat för alla, det är också lätt att glömma bort. Men idag kräver vi att den ska göra det.

    Puffar gärna ännu en gång för denna intervju, tycker det är kloka synpunkter:

    http://www.dn.se/insidan/skolan-har-overlevt-sig-sjalv/

    SvaraRadera