Smärtpunkten

Jag hade inte alls tänkt blogga nu. Make och ena sonen är på simskola, andre sonen är hos grannen. Jag har yrt runt och hängt tvätt och plockat undan - städerskan kommer i övermorgon, dags att röja redan ikväll - och hade tänkt unna mig en halvtimme med stickning och Netflix för att tanka energi. Helgerna är så korta nuförtiden.

Hade jag till äventyrs tänkt blogga har jag flera oskrivna ämnen på lager, sånt som jag tänker mycket på men som inte riktigt vill komma ut, till exempel mina tankar om läxor för sjuåringar, flumskolans existens samt lämplig grund för skolpolitiska åtgärder. Eller funderingar om hur jag ska skaffa och upprätthålla ett nätverk av kloka personer som ger mig den påfyllning jag behöver.

Om det ska jag skriva, men inte nu. Nu ska jag skriva om mamma och mig. Igen.

Efter att ha skrivit det förra inlägget och kommit fram till vad det hela handlar om, skorrandet mellan oss (oärlighet) och var smärtpunkten sitter, hade jag tänkt skriva mer. Jag hade tänkt borra lite mer i min känsla av övergivenhet. På rak arm kan jag komma på flera avgörande tillfällen då hon.. övergivit mig. Jag väljer att kalla det så.

När jag var tretton år skulle jag opereras för skolios, en stor och smärtsam operation av ryggen. Kvällen före ingreppet följde mamma mig till sjukhuset, jag skulle sova där och opereras tidigt nästa morgon. Hon var stirrig och nervös, jag förstod inte då att hon hade ångest men det förstår jag nu. Med darrande röst förklarade hon att hon tyckte det hela var så hemskt, kunde jag låta henne få gå och spela tennis en stund istället för att stanna hos mig tills jag somnat? Så att hon kunde slappna av och tänka på något annat? Jag sa förstås ja. Sköterskorna var snälla och klappade om mig och sa att jag kunde få något att sova på. Jag sa nej, det ska nog gå bra ändå, men efter att ha legat och vridit mig en stund ringde jag och sa att jag ändrat mig. Jag minns skuggorna i taket, jag minns att jag tänkte på om jag skulle överleva operationen. Nästa morgon väcktes jag av en sköterska och kördes till operation. När jag vaknade (med förfärliga smärtor) stod mamma över mig och grät.

Var fanns pappa, undrar vän av ordning? I Stockholm, han anlände med tåget på operationsdagens förmiddag. Han möttes av mamma som storgrät och nästan skrämde slag på honom. När vi talat om saken efteråt, för det har vi gjort, många gånger, har han förbannat sig själv att han var så korkad att han inte såg till att resa tidigare så att han kunnat vara hos mig kvällen innan.

Jag kan inte minnas att jag tyckte det hela var särskilt konstigt då. Jag visste mycket väl att mamma legat mycket på sjukhus när hon var barn och att hon hade förfärliga minnen av det. Hon brukade alltid säga att hon allra helst velat bli barnläkare, men att hon inte klarar av att se barn på sjukhus. Så jag sa förstås ja när hon frågade om hon fick lämna mig. Möjligen kände jag mig övergiven, men det kan jag inte minnas. Förmodligen var jag ensam och rädd där på kvällen, men det minns jag inte heller.

Reaktionen har kommit långt efteråt. Idag blir jag så upprörd att jag darrar när jag tänker på händelsen. Hon satte sin egen ångest före mig. Så mycket för alla vackra ord.

För orden är hon bra på. Ofta har hon sagt att hon älskar mig, att jag är viktig. Hon gör det än idag, håller de där små talen som får mig att skruva på mig.

(Kanske är det inte en slump att jag har valt att leva med en man som inte fäster så stor vikt vid orden, utan mycket mer vid gärningarna. Följaktligen kommer inte han och mamma särskilt bra överens.)

Något år senare, jag var väl fjorton, började mamma veckopendla till Stockholm för att vidareutbilda sig. Hon var borta i veckorna och hemma på helgerna. Styvfar tog hand om oss, min tvååriga syster och jag. Jag minns den tiden som tom och torftig. Fiskpinnar till middag, ingen att prata med. Styvfar gjorde nog så gott han kunde, men jag längtade intensivt efter mamma och kände mig väldigt ensam.

En liten tröst var att hon såg och förstod. Bekanta ojade sig, hur klarar lilla flickan det? Den lilla klarar sig bra, svarade mamma med en blick på mig. Den som tycker det är svårast är nog den stora.

Då var det en tröst som sagt, men nu när jag är vuxen gör det mig mest arg. Hon såg, men gjorde det ändå.

Värst av allt, tyckte jag då i alla fall, var nog när jag var nitton år gammal och pluggade i USA. Vi hade ett monstruöst långt jullov, hela sju veckor. Min kompis E reste helt sonika hem, men jag ackorderades ut till olika vänner och bekanta, en vecka i taget. Några dagar före jul stod jag inte ut längre utan ringde hem till mamma och frågade om jag fick komma hem och tillbringa de sista två eller tre veckorna av jullovet hemma. Jag hade plågats svårt att hemlängtan under den första terminen. Den jag saknade mest var min lillasyster, men jag hade också ganska svårt att finna mig tillrätta i det sociala livet på college.

Mamma var kallsinnig. Hon mer eller mindre förbjöd mig att komma hem. Ingen väntar sig att du kommer, ingen har köpt julklappar, sa hon. Jag svarade upprört att jag ger väl fan i julklappar, jag vill HEM! Hem till min lillasyster och min katt som jag saknar så att det värker i kroppen.

Då väcktes en ilska jag inte tidigare känt eller låtit mig känna. Den gjorde att jag senare vågade konfrontera henne och fråga vad i helvete hon menade med att avvisa mig. Hennes svar var att allt var för min skull. Hon var övertygad att jag inte skulle resa tillbaka om hon lät mig komma hem. Jag fräste till svar att det visste hon inget om, det hade jag visst gjort, och att hon skulle ge fan i att spela bättre vetande och översittare.

Men konfrontationerna har blivit ganska få. Det är nog därför som ilskan fortfarande ligger och pyr, den får aldrig komma ut. Egentligen är jag lika hetlevrad som mamma, men det var en upptäckt jag gjorde först i vuxen ålder. Numera blir jag förbannad och svär så det osar när något går mig emot.

(Vad var det du var så arg över, frågade O för någon timme sedan. Jag var tvungen att tänka efter, jovisst ja, det var pojkarnas leksaksspis som föll sönder i sina beståndsdelar när jag skulle flytta den, och sedan lyckades jag inte montera ihop den, och blev arg. Så betedde jag mig aldrig som barn och ung. Men mamma, hon var precis sån.)

Det är minerad mark, sjukhusvistelsen, eller mina föräldrars skilsmässa, eller för den delen hur hon bemötte mig då jag var ledsen över vår barnlöshet. När mamma får dåligt samvete och känner skuldkänslor - vilket hon har stor benägenhet att göra - då går hon i försvarsställning och har mycket svårt att ta till sig det jag vill säga. Kanske är det därför jag inte kan släppa de här gamla händelserna. Kanske behöver jag inte konfrontera henne. Kanske kan jag bli fri genom att älta lite till, bara lite lite till, för att till sist kunna lägga det bakom mig.

Att jag behövde skriva detta precis nu kommer sig av att jag förutom tvättbestyren och plockandet också har gjort i ordning ett paket. Mamma kommer hem om några dagar, och min förhoppning är att paketet då ska ligga och vänta på henne. Det innehåller en mössa som jag stickat. Den liknar en av mina egna, som hon uttryckte sin beundran för. Vidare innehåller det ett par teckningar som Q gjort, med textade födelsedagshälsningar, och foton av båda barnen.

Jag vill göra henne glad, det kan jag uppriktigt säga. Jag vill främja hennes och barnens relation, för som mormor är hon fantastisk. Men bredvid dessa ädla känslor finns också viss bitterhet och ilska. Skulle hon någonsin göra något liknande för mig, jag menar då göra den ansträngning det faktiskt innebär att tänka ut en passande present, att tillverka den (nå, mamma är usel på alla former av handarbete så det må vara henne förlåtet), att posta den.

Kanske. Men det sitter i så fall långt inne. Oftast erbjuder hon sig som sagt att sätta in pengar på mitt konto så att jag ska köpa mig något fint. Inför min fyrtioårsdag för några år sedan ringde hon och frågade om jag skulle bli glad för en briljantring, någon av hennes ärvda. Jag svarade nej, faktiskt inte. Dels för att jag har många fina smycken (varav jag fått flera av henne) men också möjligen av en småaktig vilja att inte göra det lätt för henne. Efter lite funderande berättade jag för henne att jag skulle vilja ha ett konstverk, en drake i papier maché som jag spanat in på några andra bloggar. Jag hade inte stort hopp om att hon skulle ta min önskan på allvar, men det gjorde hon faktiskt. Lagom till fyrtioårsdagen kom ett stort paket. Hon berättade efteråt att det varit roligt att kontakta konstnären och bestämma färg och utformning på draken. Den hänger idag i vårt vardagsrum, och jag blir fortfarande glad varje gång jag ser den.

Drakhistorien visar, tror jag, att det finns goda förutsättningar för förbättrad kommunikation mellan oss. Men alldeles lätt är det inte.