Omedvetet berörd

Jag tycker själv att jag är oberörd av styvfars död. Jag har inte gråtit, jag känner mig inte ledsen. Men jag är... något. Tröttare än vanligt, retligare än vanligt. Jag överreagerade på besöket på barnkliniken. Idag har Q tappat bort sina glasögon (igen!) och det fick mig först att tappa fotfästet.

Jag hade tänkt lunchträna men glömde kläderna, hade tänkt kvällsträna men orkade inte. Efter middagen la jag mig och läste medan barnen spelade Nintendo och O jobbade. Sedan nattade jag dem och läste Emil i Lönneberga, på Y:s begäran. Kanske var det vila och litteratur jag behövde, inte träning.

Det var en bra helg hos mamma. Möjligen håller hon ihop sig inför mig, men hon verkade faktiskt må ganska bra. Spänd inför begravningen och bouppteckningen och allt det där. Men också lugnare än vanligt, mindre speedad.

Jag och Q sov i det som förr var styvfars rum. Q frågade varför det bara fanns bilder på min syster J där, mamma svarade hastigt titta i mitt rum, där finns det bilder på din mamma! Och det gör det ju.

Utöver fotona på J och ett par ungdomsporträtt av mamma - Q såg inte skillnaden - låg där också ett urgammalt körkort, från USA-tiden. På det såg styvfar ut som jag minns honom, fast inte fullt så stilig, bilden var osmickrande.

Jag mötte den ljusblå blicken och väntade på några känslor, men de kom inte. I alla fall inte de jag förväntade mig. Där är du. Ja. Inte mer, ingen ilska, inga anklagelser.

Hela mitt liv har jag haft dåligt samvete för att jag inte tyckte om honom. För redan när jag var fem år var jag starkt skeptisk till honom. Det är vad jag minns när jag ser körkortsbilden.

Men det dåliga samvetet är faktiskt borta. Istället känner jag en viss beundran och respekt för femåringen. Intuition och instinkt minsann. Integritet också, tror jag bestämt.

Jag hade ju faktiskt rätt, säger jag imponerat till mig själv, både fem år och fyrtiofyra år.