Där den här lilla bagaren bor

De vita mössorna lyste på långt håll emot mig när jag körde till jobbet imorse, och jag log faktiskt, in spite of myself. Annars oscillerar jag allt mer mot gnällkärringshållet i studenttider, åka flak och skräna och spruta ner varann med öl, nej fy, annat var det på min tid.

Men de här gossarna rör mitt hjärta där de går, prydliga och uppsträckta i mörka kostymer. Det hade inte pojkarna i min klass i slutet av åttiotalet, då var det vit eller möjligen beige kostym som gällde. Mörk är snyggare och framför allt mer användbar.

Jag minns mina egna kläder, på den tiden sydde jag det mesta själv. Vit linneblus med vackert arbetad spetskrage - arvegods, men minns inte från vem, farmor eller mormor? - vadlång kjol. Blusen använde jag faktiskt sedan, men aldrig kjolen.

Nästa år är det tjugofem år sedan. Undrar om någon ordnar ett jubileum. Annars kan jag faktiskt tänka mig att göra det själv. Jag trivdes oerhört bra i min gymnasieklass, hade bra kontakt med de allra flesta, och några riktigt goda och nära vänner. Konstigt nog har jag inte annat än sporadisk kontakt med någon av dem. Vi har alla drivit ut åt olika håll. De flesta bor kvar i Göteborg förstås, men inte alla. Alla från klassen utom en har högskoleexamen. Var det någon som sa något om segregering?

Medan jag väntar på att ljuset ska slå om till grönt, börjar jag sjunga studentsången. Förhoppningsvis någorlunda rent, finns det en sång som misshandlas mer än den? Men vad gäller den bisarra texten så föredrar jag numera Povels version:

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit har jag.
å' en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund.
Där den här lilla bagaren bor,
där den här lilla bagaren bor.
Hursa?

Men hörni...

.. ni som sjunger ljudbokens lov i alla tonarter, hur gör ni? Rent praktiskt? Köper ni dem för dyra pengar (ja, jag är snål! Jag lånar på bibliotek och köper pocket, endast ett fåtal noga utvalda böcker ödslar jag pengar och framför allt hemutrymme på.)? Lyssnar ni på CD-skivor i bilen? Eller laddar ni ner filerna till mobilen eller mp3-spelare? Vilka sajter och program rekommenderas då? Jag har inte Iphone utan Android.

(Tips om bra podcaster välkomnas också.)

Svar till
Tveksam bokmal

Labor of love

Q har som bekant vägrat delta i alla typer av gruppaktiviteter, från simskola till organiserade luciatåg. Vi har tagit hans vägran med knusende ro, i själva verket har det passat oss ganska bra att inte ruta in tillvaron alltför mycket med fotbollsträningar och simskolepass och liknande, som vi hör att våra vänner gör.

Faktiskt så tycker vi precis tvärtom. Flera av Q:s kompisar och klasskompisar har uppemot tre-fyra aktiviteter i veckan, vilket tycks oss fullkomligt vansinnigt. När får de barnen tillfälle att leka? Att säga mamma, jag har så tråååkigt, för att sedan hitta på något att leka med? Att rita, att pyssla? Och hur orkar föräldrarna?

(Jag minns att jag utgjutit mig om detta en gång tidigare på bloggen. Mina åsikter i frågan har tydligen inte ändrats. Värst vad istadig jag är då.)

Men. Sedan några månader tillbaka går Q på en aktivitet. På lördag förmiddag är han och bästa kompisen ute i skogen med Friluftsfrämjandet och är strövare. De täljer med kniv och håvar efter grodyngel och har enligt uppgift väldigt roligt.

Aber. Nu på lördag kröns strövarterminen med en utfärd i det gröna. Med tält och stormkök ska vi övernatta i vildmarken. O:s dåliga rygg gör att det blir jag som måste åka med.

Jag känner ända från tårna hur jag inte vill. Lördag, veckans bästa kväll, då jag prenumererar på soffhörn med stickning och TV alternativt en bra bok. Istället ska jag vara ute i SKOGEN. Räkna med att det är kallt i skogen, förkunnar instruktionerna förnumstigt. Ligga på liggunderlag eller möjligen luftmadrass, jag kommer att vara ledbruten. Eller uppäten av mygg. Eller förgiftad av myggmedel. Med stigande fasa läser jag vidare att det är läggdags klockan 21. Herregud. Jag som brukar somna tidigast 23. Vad ska jag göra i två timmar? Räkna får? Eller myggor?

Törs man ta en sömntablett? Alkohol får ej medtagas enligt Friluftsfrämjandets policy, men hur är det zopiklon?

Och hur fan funkar ett stormkök? Klarar jag av att resa ett tält?

Jesus. Blir kallsvettig av bara tanken. Men vad gör man inte för sina barn. Och sin man. Han har lovat att fixa extra god matsäck. (O:s matsäckar är förstklassiga i vanliga fall, så den här torde bli legendarisk.)

Tala om kärleksoffer. Det här ska jag leva länge på.

..ty skogen är så härlig och natten är så varm!
De veta ej, de tröga, de lärda, de rika
vad livet är om natten i vildmarkens barm!
Vad livet är om natten när födelsen och döden
gå dansande och vandrande kring gamla gråa hus,
när makterna ha rådslag och dikta våra öden
i sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus.

Jo. Så kan det förstås också bli.

Vardagsförtretligheter

(Värre bekymmer än så har jag faktiskt inte, och jag har vett att vara tacksam över det. När jag min vana trogen klickar bakåt i bloggen för att läsa om hur jag hade det och vad jag tänkte för ett, två, tre år sedan, konstaterar jag att jag mår alldeles väldigt mycket bättre nu än för ett år sedan. Jag trivs måttligt bra på mitt jobb, men gradskillnaden är stor jämfört med hur det var på det förra. Och barnomsorgsfrågan som var akut förra året - någon gång kanske jag berättar vad som hände - löste sig som genom ett trollslag. Q älskar sin skola och Y älskar sin nya dagmamma.)

(Men i alla fall.)

Förtretligheterna ifråga består av avloppsrenoveringen som igår gick in på sin andra vecka, fast det från början var sagt att det hela skulle ta bara en vecka.

Vi kryssar mellan Skylla och Karybdis. Ska vi bo i radhuset och bajsa i tunna (som nu stinker mindre sedan vi lärt oss använda ansenliga mängder toaströ) och äta på papperstallrikar? Eller ska vi bo i sommarstugan vilket förvisso är trevligt men samtidigt tröttsamt eftersom transporttiden då uppgår till nära tre timmar per dag?

Q har sin åsikt klar. Han vill bo hemma och uttryckte igår förnöjsamhet över att få sova i sin egen säng. (Lillebror ställde till med storbråk vid nattningen, varpå han förvisades från densamma av mig, varpå hans far förbarmade sig och lät honom somna i stora sängen. Suck. Ett inlägg på temat nattningskrångel, bryta ond cirkel, vad göra med unge som måste driva minst en förälder till vansinne innan han kan somna, är under bearbetning.)

Själv är jag nog lite trött, faktiskt. Inte så konstigt när man betänker de senaste veckornas händelser, lunginflammation, springmask, avloppet, körkonsert.

Allra mest retar jag mig på att vi inte reste bort den här veckan som vi ursprungligen pratade om. Jag hade planerat en fantastisk turné med stopp både vid Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, hos vännen B i Skåne och Legoland som kulmen, men vi tänkte att hantverkarna nog håller sin ursprungliga tidplan.

Ja, ja. This too shall pass. Nytt slutdatum för renoveringen är tisdag. På onsdag reser vi mot Göteborg för att vara med på surprise party för en 45-åring. Och jag har skrikit mig till att ta en omväg via Vimmerby.

Ännu en notering

När vi körde ut till sommarstugan häromkvällen nickade jag till i passagerarsätet bredvid O. Det blev en tupplur på kanske tio minuter. Sådana som jag ofta tog, både morgon och kväll, när jag åkte buss eller tåg till jobbet. Det var väldigt skönt och jag var piggare än vanligt på kvällen.

Kanske var det därför som jag orkade uppdatera min läslista (och konstatera att jag läst flera bra böcker på sistone). En förströdd blick på historiken visade att jag läste bara tre skönlitterära böcker under hela hösten.

Varken tupplurar eller läsning. Inte konstigt att livet varit trist.

Var är det jag sover och läser mest? På buss eller tunnelbana på väg till jobbet.

Alltså. Nästa jobb eller uppdrag måste vara så placerat att jag inte behöver köra bil dit.

Måste? Måste. Om jag ska må bra alltså.

Konvaljer och koltrast, myggor och myror

Idag har jag ätit lunch i en skogsbacke, i sällskap med ovan nämnda. Tre konvaljer ligger på mitt skrivbord och doftar.

Spit spot

När jag hämtade Q på fritis i fredags berättade en av lärarna med allvarlig min att klassens bråkstake spottat Q i ansiktet och vägrat be om ursäkt. Stor uppståndelse med predikan för både syndaren och syndarens far, varpå en ursäkt till sist hade presenterats.

Jag lyssnade och hummade lite. Det var påtagligt att incidenten tagits på stort allvar, och det är ju bra, vilket jag uttryckte också.

På väg hem frågade jag Q om saken, så neutralt jag kunde - "jag hörde att B (som i Bråkstake) spottat på dig".

Jo, men han sa förlåt sedan, svarade Q. Så du är inte ledsen för det, undrade jag. Nej, vi är vänner nu.

Hm. En tanke slog mig, och jag frågade om B bråkar med alla barn i klassen, eller bara med Q. Nej, svarade Q med lätt förvåning, han bråkar inte särskilt mycket med mig, mer med de andra.

Imorse när jag lämnade Q kom klassföreståndaren och ville tala med mig, även hon med sträng uppsyn. Hon ville berätta om spottincidenten, och var fortfarande arg och upprörd över B:s beteende. Hon beskrev hur hon grälat på honom, och undrade indignerat vad detta kan leda till, om han som sjuåring spottar på någon, vad gör han sedan när han blir större.

Det hela gör mig nästan lite betänksam. Givetvis är jag glad att skolpersonalen reagerar, och såklart blir jag också arg när jag hör hur ungen betett sig mot Q. Men ilskan rann snabbt av mig när jag insåg att Q själv var oberörd, till skillnad från när samme B kallat honom ful för några veckor sedan.

Det är som när Q trillar och slår sig. Ju högre han skriker, desto mer tröstar jag. Skriker han inte, sväljer jag mitt ojande tillsammans med hjärtat som hamnat i halsgropen. Hade Q varit ledsen över spottningen hade jag tagit det på större allvar. Men när han nu inte ens upplever sig vara särskilt utsatt av B? Jag rotar inte mer i detta, det överlåter jag åt skolpersonalen att göra i den mån de tycker det behövs.

Funderar vidare på om inte vi vuxna övertolkar symboliken i att spotta på någon, för de inblandade barnen verkar det inte vara särskilt dramatiskt, och lärarens reaktion tycks mig något överdriven.

Vid cykelstället mötte jag B:s pappa, som hälsade generat, och jag hälsade glatt tillbaka. Han förefaller vid normal social kontakt vara fullkomligt vettig och vanlig. Även vanliga snälla föräldrar kan ju ha vanliga snälla barn som tidvis gör väldigt dumma saker. Antar jag.

(På jobbet googlar jag lite och bekräftar det jag misstänkt. B:s tjusiga efternamn är minsann tvättäkta adel. Ack ja. Även i de bästa familjer. Tur att man inte tror på sån där skit.)

Cirkushäst gör minnesnotering

Igår stod jag på scen och sjöng (och dansade, jo faktiskt!) i sammanlagt sex timmar. Två konserter à två timmar, samt en del repetitioner innan. På lördagen sjöng vi i säkert fyra timmar under genrepet.

Nu efteråt är jag uppfylld av två känslor. Vad bra det gick, vad roligt det var! Och vad skönt att det är över.

Vi skojade medan vi åt lunch, att man är som en gammal cirkushäst. När orkestern spelar upp och doften av sågspån fyller näsborrarna, då lever man upp och börjar trava.

Nu vill jag göra en notering till mig själv att läsa i augusti, när kören drar igång igen efter sommaruppehållet. Om hur roligt det är. Hur mycket glädje och energi det ger. Kreativiteten, leken. Med trevliga, vänliga människor dessutom. Tänk att så många skärpta, roliga, mänskliga människor dessutom kan sjunga bra!

Förra gången jag skrev om kören skrev jag att vi bara har en bra solist. Det är alldeles fel. Den här terminen har vi fått flera tillskott, varav de flesta är riktigt, riktigt duktiga. Igår rev två av altarna av solopartier i Proud Mary så att självaste Tina hade varit stolt om hon varit där. Och den nyaste basen lekte Elvis i Can't Help Falling In Love så att det gick rysningar nerför ryggen.

Ikväll repar kören mig förutan. Om några veckor reser de till Italien, också mig förutan. Det dröjer nog tre år tills vi gör en liknande storproduktion som den igår. Då kanske jag också vill, vågar och orkar sjunga solo. Kanske.

Jag tror att jag har bestämt mig. Jag vill inte alls ta paus från körsången. I lagoma doser är den en omistlig del av mitt liv.

Försommartrött

Är hemma i radhuset och passar på att kolla mejlen. Herregud vad mejl vi får. Jaha, picknick med Q:s klass nästa onsdag. Men herregud, vi hade ju grillkväll förra onsdagen? Kan inte det räcka?

O var på sommarfest med jobbet häromdagen. Jag är bjuden på två jobbsommarfester, en hos min arbetsgivare konsultföretaget och en på företaget där jag sitter i uppdrag. Herregud igen. Jag blir galen på att allt ska ske samtidigt.

O messar att de har enhetsdag med påföljande kvällsaktivitet om några veckor. Hurra! Samma dag som en av mina sommarfester. Då har jag giltigt skäl att utebli. Ibland är det bra att allt ska ske samtidigt.

Maj och juni, min absoluta favorittid på året, det är så hjärtskärande vackert ute. Det spelar ingen roll att det är kyligt och mulet, det är nästan bättre för då hinner man se och uppleva.

Maj och juni, den tid på året då jag ofta är som mest stressad. Både av allt som ska ske under några korta veckor, och av känslan att jag egentligen borde göra något viktigare. Som att spela kort med Q, läsa för Y, sniffa på deras hår, titta på blommande syrener, skola om lejongapsplantor.

Ikväll (ännu mer än alla andra kvällar) måste jag lägga mig tidigt, för helgen blir intensiv. Precis hela lördagen går åt till genrep och precis hela söndagen går åt till två konserter med kören. Det ska bli roligt, det kommer att bli roligt, jag vet ju det. Jag minns hur det var senast det begav sig.

Det blir nog bra. Bara jag får sova lite först.

Låtsas så

Morgonfärden från stuga till dagmamma, skola och jobb tar ännu lite längre tid än förutsett. Den vanliga avfarten från motorvägen är avspärrad, polis och blinkande blåljus. Olycka står det på skyltarna men jag undrar jag.

Istället får vi ta en lång omväg, vilket alla andra förstås också gör, så vi står still i köer i bortåt femton minuter. För att inte Q ska bli alltför sen till skolan gör jag det jag aldrig gjort förut, kör så nära skolan det bara går och parkerar halvvägs upp på trottoaren. Bereder mig att rusa ut med honom och förklara för lärarna vad som hänt.

Men Q spanar in en klasskompis som också är på språng, försenad även han. Mamma, jag vill gå själv! Jag vill, jag vet precis hur jag ska göra!

Jag ser honom sprinta iväg, ser hans gröna mössa försvinna i grönskan. Hjärtat sväller av kärlek och stolthet. Min stora lilla pojke, på väg ut i världen.

Nästan en timme senare är jag på plats på jobbet och får nu mina misstankar bekräftade av informerade kollegor som kört samma väg. Ånej, det var ingen olycka, det var något högst planerat. Kravaller, upplopp, oroligheter, vilket ord man nu väljer att använda.

Jag har följt de senaste dagarnas rapporter med stigande olust. Höger, vänster, nedmontering, invandring, huliganism, segregering. Det är bara beklämmande att läsa käbblet. Ingen har några svar.

På lunchen unnar jag mig en rejäl långpromenad. Den går genom burgna villakvarter, så välskötta och nyputsade att man kan bli revolutionär för mindre. Om det inte vore så vackert förstås. Syrener, äppelträd och hägg blommar, det är så fagert och ljuvligt att det nästan gör ont.

Jag går förbi en skylt och måste förstås stanna och läsa.

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts till döds för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: vi kan låtsas så.

Ännu en interiör

Igår konstaterade vi att det inte går att bo hemma under pågående avloppsrenoveringsarbete. Vi flyr fältet, tur att vi varit förtänksamma och köpt en sommarstuga på pendelavstånd. En sommarstuga där det (såhär års) finns rinnande vatten båd varmt och kallt samt en mulltoa värd namnet.

Middag intas en route, på Ikea. På rekordfart sätter Q i sig tolv köttbullar och Y åtta. De äter upp nästan allt potatismos samt varsin efterrätt. Glass orkar de inte, men framme i sommarstugan klagar de på att de är hungriga och äter varsin banan.

(Vad gör de av all mat? Båda ungarna är smala som streck. De måste ha en formidabel ämnesomsättning, konstaterar jag avundsjukt.)

Vid nattningen spårar Y ur direkt. Han börjar omedelbart klaga över att inte kunna sova, innan lampan ens är släckt. Snabbt trappar han upp krånglet till en oacceptabel nivå, Q i slafen över kan omöjligt sova. O lyfter bort Y från sängen trots hans skrikande protester. Y hugger sina små tänder i pappas axel.

Kaos utbryter förstås. O hojtar av ilska och smärta, Y skriker än värre, troligen nu också av viss förfäran över vad han ställt till med. Jag tar över och försöker låta bli att gräla, först måste han lugnas. Det tar en bra stund, men sedan får han beskåda bitmärket på O:s axel och blir serverad en rejäl predikan. Bitas får man inte.

Säga vad man vill om mina ungar, de stormar högt och vilt men snabbt. Y hackar och snörvlar och far upp i famnen på pappa med en bön om förlåtelse. Sedan låter han sig bäras i säng utan vidare protester.

Vi har precis installerat oss, jag ligger bredvid en stund för att lugna ytterligare, när han frågar med klar, pigg och alldeles opåverkad röst:

Kan sniglar bajsa?

Jag ska ta reda på det, lovar jag. Sov nu. Då hörs en nästan lika klar röst från överslafen, jag trodde Q hade somnat men visst inte.

Det kan väl alla! Kan man inte bajsa dör man ju.

Draw something wet

För några månader sedan började en ny pojke i Q:s klass. Han kommer från ett asiatiskt land, dock inte Korea. Hans föräldrar är ganska nyanlända i Sverige, ingen i familjen kan svenska.

Apropå detta fick jag i empatifostran för mig att delge Q några anekdoter från min första tid i USA som sjuåring. Jag tänkte att det kunde vara bra för honom att försöka sätta sig in i hur denna pojke kanske har det, omgiven av människor som pratar ett språk han inte förstår.

Som väntat blev Q intresserad av historien om när jag var hemma hos en klasskompis och lekte och blev bajsnödig, och till min desperation och förtvivlan inte lyckades göra mig förstådd. Mitt minne säger att jag faktiskt gjorde på mig, men kanske spelar det mig ett spratt? Mamma minns inte den här incidenten alls. Kanske var jag så rädd för att det skulle hända att jag minns det så, fast det inte hände, en omvänd förträngning?

Men en ännu bättre historia är den här:

Min fröken i första klass hette Mrs Taylor och var en amper dam. Jag noterade tidigt att fast hon kallade oss elever för sweetheart och honey var hennes röst barsk och hennes ögon kalla. I efterhand undrar jag om hon någonsin begrep att jag inte kunde ett jävla ord engelska när jag började hos henne.

Några månader in på terminen, då jag börjat förstå en del av vad som sades, skrev Mrs Taylor en uppmaning på svarta tavlan: DRAW SOMETHING WET.

Jag funderade frenetiskt. Draw visste jag vad det betydde, jag älskade ju att rita och gjorde det varje ledig stund. Wet visste jag också. Walt Disney's glada ordbok hade lärt mig allehanda bra ord som varm, kall, blöt, torr, hungrig, röd och blå. (Men tyvärr inte toalett och bajsa!)

Men det där långa, konstiga ordet i mitten? Att fråga Mrs Taylor var inte att tänka på, antagligen var jag rädd för att inte kunna förklara vad jag menade.

Till sist kom jag på lösningen. Jag skrev omsorgsfullt SOMETHING med stora blockbokstäver, och ritade vattendroppar som rann från ordet.

Mrs Taylor blev vansinnig. Hon måste ha trott att jag var obstinat och ville jävlas.

Lite senare råkade pappa hitta teckningen, och frågade vad det var. Jag trilskades först och ville inte berätta, skämdes. Men till slut kröp det fram, också hur arg Mrs Taylor blivit.

Pappa blev inte ett dugg arg, tvärtom. Han berömde mig istället. Fast jag förstod inte riktigt varför, jag tyckte att jag var en fuskis som hittat ett kryphål, han tyckte att jag varit påhittig.

Som vuxen är jag böjd att hålla med honom.

Lillebror lejonhjärta

Det var cirkus hemma imorse. Själv var jag på dåligt humör över den (inte oväntat) stinkande skittunnan i badrummet, den förtjänar inte att kallas mulltoa, skittunna är vad den är, samt det allmänna böket i att sakna dusch, tvätt-, disk- och blaskmöjligheter.

Efter en ganska stökig frukost blev Q och Y plötsligt jätteduktiga. De tittade ut, konstaterade att det regnade och började klä på sig regnkläder och stövlar. Snart stod två galonfigurer i hallen, redo att fronta ruskvädret. Själv var jag fortfarande vid tandborstningen.

Denna idylliska situation vändes snabbt i kaos då Q tittade ut ännu en gång och såg att det slutat regna. Då ville han - helt logiskt - inte ha regnkläder längre utan började plocka av sig dem. Våra vädjanden/uppmaningar/barska order om att behålla dem på hörsammades inte.

Jo förresten, de hörsammades visst. På så vis att Q blev arg och började kasta stövlar omkring sig. Sedan tror jag O blev arg varpå Q blev ännu galnare och skrek ännu mer. Grannfamiljen som ansvarade för dagens lämning kom och ställde sig och begapade skådespelet. (Deras barn blir aldrig galet arga, de surar i timmar istället.)

Medan det skreks och brottades i hallen försökte jag göra mig klar för att kunna komma ut ur huset med skrikaren fortast möjligt. I kakofonin urskilde jag plötsligt också Y:s röst, och vände mig om. Vanudå, varför lägger han sig i bråket?

Jo, modige lillebror uppfattar att hans älskade storebror är angripen. Visserligen är angriparen den älskade pappan, men lillebror tvekar inte i att välja sida. Han bankar och slår på pappas ben och ropar åt honom att släppa, ömsom ropar han på mig: "Mamma, Q vill ha dig! Mamma, kom till Q!".

Cirkus, som sagt. Det lugnade sig så småningom. Jag lovade att följa Q till skolan fast det inte var tänkt så. O morrade först om att nu lär han sig ju att han kan skrika sig till saker.

Fast det kändes inte riktigt så. Extra tid med en förälder kan man faktiskt få skrika sig till, särskilt som vi inte sågs alls igår kväll, jag var borta och sjöng. Q nickade med emfas när jag frågade om han känt sig missförstådd. Men vi drar faktiskt in speldagen idag, fortsatte jag, det är inte okej att skrika och kasta saker. Q nickade igen och verkade tycka att det var en rimlig konsekvens.

Såg du hur Y ville försvara dig? Han stod verkligen på din sida. Q nickar för tredje gången.

Lillebror Lejonhjärta kikar upp på oss under cykelhjälmen och ler förtjust.

Lite smått sliten

Måndag, tillbaka på jobbet. Blev stoppad av polisen på vägen hit. De konstaterade att jag var nykter och innehavare av giltigt körkort. Alltid något.

Barnen är friska igen, det varken hostas eller klias någonstans. Ytterligare något.

På minussidan dock: vårt vatten och avlopp är sedan imorse avstängt på grund av renovering i åtminstone en vecka framåt. Å andra sidan, milt sagt tur att detta inte sammaföll med bakterie- och parasitbesök.

Jag har nog inte en helt pessimistisk läggning ändå.

Jamen varför inte

Det räckte visst inte med lunginflammation. Nu har han springmask också.

(Ironi att jag yvdes över avsaknaden av magsjuka i förra inlägget.)

Love to chat, must dash.

Ska hänga tvätt, och tvätta tvätt. Lakan. Kalsonger. Pyjamasar. Gosedjur?

Oh the joys of motherhood.

Sjukvinter som inte vill ta slut

(Den långa versionen. Återigen, för den verkligt intresserade läsaren.)

Det har varit en jävla vinter ur sjukdomssynpunkt. Jag vet inte hur många förkylningar jag har haft, sju? istället för de gängse två. Y fick diagnosen förkylningsastma i december. Båda pojkarna hade influensa i februari. Därutöver en hel del beskedliga hostor och snuvor.

(Magsjuka? Nej, gudskelov. Peppar, peppar, vi tycks alla ha rätt genuppsättning för att klara oss ganska bra. Y har aldrig kräkts av magsjuka, Q har haft det blott två gånger.)

En sådan vinter vet att göra dramatisk sorti, för det hoppas jag att den har gjort i och med den senaste veckan.

På måndagen hostade båda pojkarna, så jag var hemma med dem. Därefter tog O över och var hemma, men Q piggnade snabbt till och fick återgå till skolan. Y var inte värre däran än att vi på Kristi himmelfärdsdag åkte på utflykt och umgicks med goda vänner. Febern var borta, liksom snuvan, lite kvardröjande hosta.

Men natten till fredag blev Y sämre, och så ännu sämre natten till lördag. Han hostade och rosslade rejält i luftrören. När lördagsmorgonen grydde ringde jag närakuten och fick tid någon timme senare.

I dagsljus och på utflykt med mamma var Y nästan helt återställd, pigg och glad konverserade han doktorn och presterade knappt en enda hostning. Doktorn skrev ut hostmedicinen Cocillana och tyckte inte att det var nödvändigt med någon extra inhalation, fortsätt ni med Airomir som ni redan har. Lungorna lät klara och fina.

Vi hämtade ut medicinen på apoteket och åt lunch på McDonald´s. Jag var lättad över att Y var bättre men noterade surt att både läkare och receptarie pratat med mig som om jag vore idiot. Man kan bli lite sömnig av medicinen, så det är viktigt att inte överdosera den. (Ett tänkbart svar vore: jo, jag förstår det, eftersom den innehåller morfin. Men jag teg.)

Nästa natt var sådär. Fortsatta hostningar, ingen större förbättring.

På söndag förmiddag hade Y hunnit få tre doser Cocillana, varpå han vek sig dubbel och gallskrek rakt ut. Det gör så ont i magen! Och så kräktes han, vilket han visserligen redan gjort av hostningarna flera gånger.

Jag messade min syster, som gav det lakoniska svaret: klassiska morfinbiverkningar. Ge honom inte mer Cocillana. Hon kom på middag på kvällen och tyckte att Y verkade pigg, förutom den sabla hostan som inte ville släppa.

På söndagkvällen var jag trött och uppgiven, och fräste åt O att han behövde engagera sig mer och inte vara så jäkla avslappnad, jag tyckte att allt ansvar för mediciner och beslut låg på mig, och jag orkade inte mer.

Den natten sov jag med Q i hans säng, fram till klockan fyra då jag väcktes av hostningar. O, en orolig och inte alls avslappnad O, satt med Y i famnen, en Y som hostat utan uppehåll i en halvtimme. Hostat tills han kräkts. När han satt på toaletten, skakande i feberfrossa, gråtande, hostande, ropande efter en skål att kräkas i, då grät jag också, av förtvivlan och vanmakt.

Nå. Vi tog en taxi till akuten och kom dit vid femtiden. Y blev lite bättre, och jag också. Från och med att vi fattat beslutet var jag lugn, och mitt lugn måtte ha fortplantat sig till honom. Vi fick vänta en halvtimme i receptionen, Y la sig helt sonika med huvudet i mitt knä och somnade. När vi fick ett eget rum lyckades vi med konststycket att sova en stund bägge två på den smala galonbritsen.

Efter drygt två timmar kom en doktor, en riktigt bra en. Hon bad om ursäkt för att vi fått vänta, det hade kommit ovanligt många larm. Så undersökte hon Y, som ju var bättre men ändå presterade några imponerande hostanfall. Han skulle få inhalera, och så ville hon ta en snabbsänka för att utesluta lunginflammation, men lungorna lät även nu klara. Hon förklarade precis hur hon resonerade, och nej hon pratade inte till mig som vore jag idiot. Söndagens magont var troligen gallkramp, biverkning av Cocillana, inte ovanligt. (Det hade ju förra doktorn kunnat nämna, tycker man.)

Ännu några timmar förflöt. Inhalera, vänta, inhalera igen. Äta glass. Blodprov. Kortisontabletter. Var femte minut frågade Y när vi skulle få åka hem, jag svarade att vi måste vänta på doktorn. Efter femtio gånger tröttnade jag, och började istället svara att vi väntade på lejonet. Eller kanske apan? Eller elefanten? Eller tigern? Varpå Y fick himla med ögonen och säga vi väntar ju på doktorn, mamma.

(Apropå väntan. Jag är indoktrinerad eftersom jag har en syster som jobbar som akutläkare. Visst fan var det drygt att tillbringa totalt sju timmar på akuten. Visst fan var jag tidvis otålig och irriterad. Men redan i väntrummet läste jag på den affisch som beskrev hur de klassificerar akutfallen, och insåg att Y med en rejäl portion god vilja hamnade i grupp tre av fem, kanske rentav i grupp fyra. Då fattar man. Strax efter oss kom en kruppande bebis in, och ljudet när den ungen försökte andas, det var inte roligt att höra. Jag var tacksam att det inte var mitt barn, och lät så gärna den mamman gå före.)

Till sist kom doktorn tillbaka, och förklarade att sänkan var halvhög, bäst att göra en lungröntgen. Och si, när bilderna kom så visade de på lunginflammation. Antibiotika och kortisonspray till inhalatorn, kom tillbaka om han inte är bättre efter två-tre dagar.

Y var redan bättre, han var rent infernaliskt pigg och glad över att slippa från sjukhuset. Och hungrig! Vi tog bussen till McDonald´s (igen) och apoteket, jag tänkte att han kroknar väl snart.

Inte. Hem kom vi, jag var helt slut och ville bara sova. Y var hög som ett hus av kortisonet och ville gå till kompisen och leka, alternativt cykla, och var förgrymmad på mig för att han inte fick någondera.

Dagen därpå var han ledsen och trött, ytterligare en dag senare i stort sett sitt gamla jag. Han hostar men mindre än förr, han andas helt normalt och han sover på nätterna. Klang och jubel. Är vintern slut nu?

För den verkligt intresserade läsaren

Voilà.



(Skratta inte! Minns att detta är en del av en, ährm, scenkostym!)

Lunginflammation

Det var tydligen dags för lite vardagsdramatik i Helgahushållet. Y har lunginflammation.

Mer ingående skildring följer.

Gud vad jag längtar efter att få sova.

Ändå - fan vad det är vackert ute just nu.

Garanterad effekt

Första natten i sommarstugan konstaterar vi att i år verkar bli första året vi faktiskt får sova ostörda i stora sängen. Förra året flyttade Y ut från vår säng till våningssäng som delas med Q, men han gillade inte arrangemanget riktigt. Men under vintern har han vant sig, numera delar han rum med Q.

Det är först andra natten vi får tillfälle att utnyttja vår ostördhet.

Morgonen därpå skjutsar O mig till gymmet, medan jag tränar åker han och handlar med barnen. När de hämtar mig är ljudnivån hög i baksätet, särskilt Q sjunger, pratar och väsnas hela tiden.

-Så där har han hållit på hela morgonen, säger O. Konstigt nog har jag inte skällt på honom så mycket, jag måste vara på bra humör idag. Undrar just varför.

Han sneglar på mig, och vi skrattar.

- Du är en enkel själ, svarar jag.

Tillägg

Klämdag

Sunksommarstugan visar sig från sin allra bästa sida. Solen skiner, fåglarna kvittrar, gullvivor och pärlhyacinter blommar. Träningskläderna hänger på tork, kroppen är skönt trött.

O la nytt golv i hallen igår, det gungiga och fula brädgolvet är ersatt av ett varmrött klickgolv, nyansen har det trevliga namnet Bleeker Street.




Hostig liten son har somnat på trädgårdssoffan, munter stor son sjunger och drillar ikapp med fåglarna.

Själv försöker jag lära mig virka.

They call me Mr. Fahrenheit

En motig morgon på tunnelbanan med illamående och huvudvärk (fan, inte bli sjuk igen) transformeras helt med Freddie Mercury i lurarna. Jag har svårt att sitta stilla och känner hur ett leende brer ut sig över mitt ansikte. (Vilket fascinerande levnadsöde, för övrigt. En annorlunda och vacker kärlekssaga beskrivs här.)

Glädje är ett val, visst är det så. Tack jsylvin för påminnelsen!

Jag har haft flera anledningar på sistone att fundera över valet mellan glädje och bitterhet, acceptans och upprorsanda.

Igår till exempel, på kvällsmötet med Jane och mina kollegor. (Jo, jag lyckades stuva om i kalendern och avsätta tid till mötet. Lyckades även avsätta tid före mötet till en halvtimmes promenad i ljuvlig majgrönska.)

Det är uppenbart att det finns två läger bland mina kollegor. Alla tycker ungefär samma sak om Jane, men en del har överseende, andra har det inte.

På väg ner i garaget pratade jag med en kille jag känner lite bättre än de övriga. Vi började samma dag och delade rum i en vecka. Han ogillar Jane starkt och närmast avskyr en annan kvinna i gruppen, Pollyanna. Bruntunga, fräser han.

Jo, jag har också noterat hennes soliga syster Duktig-inställning. Men vad som ligger bakom den vet jag inte. Kanske är hon, till skillnad från mig, färdig med vägningen för och emot. Kanske har hon konstaterat att detta jobb och denna chef har både för- och nackdelar, men att fördelarna överväger. Och så länge detta är resultatet, så gör man det bästa av det.

För bara några år sedan hade jag inte tänkt så, inte stannat upp, inte analyserat, utan dragits med och ner i en negativ spiral.

Pollyanna har sina poänger. Fast någon Pollyanna blir jag aldrig. Jag kunde förstås inte avhålla mig från en måttfullt bitsk kommentar på mötet.

Måttfull bitch kanske ska bli min nya devis.

En gång var det vi

Inför körens konsert med sjuttiotalstema har vi ombetts rota i gömmorna efter foton av oss själva från tiden, att pryda programblad och annat med. Det är väldigt roligt att botanisera bland de inskickade fotona och försöka identifiera trettio-trettiofem år yngre upplagor av körkompisarna (ett fåtal stackare föddes först på åttiotalet, men de är i minoritet).

De flesta foton från min barndom finns hos mamma, men några album har jag själv.

Den här bilden ger mig fortfarande lite ont i hjärtat.

Bajsa dass

Söndag kväll, O duschar ungarna medan jag röjer i köket till musik. Ett band med en av världens främsta sångare, som jag omedelbart gillade när jag först hörde honom i tonåren. Först Y, sedan Q kommer tassande uppför trappen. De ansluter sig till mig och vi diggar och dansar till det inledande riffet i en av de mest kända låtarna. Så kommer refrängen och Y lyssnar storögt, och blir sedan som tokig. Han hoppar upp och ner och sjunger förtjust: Bajs! Bajs!

Q skuttar också och frågar andfått: Mamma, sjunger de verkligen bajsa dass?

Vilken låt det var? Den här.

Hur kunde du bli allt för den du intet var?

På valborgsmässoaftons förmiddag sitter jag vid mitt skrivbord på jobbet och låter tankarna löpa. Jag har precis svarat på ett SMS från en kompis som ska återgå till jobbet efter sin första mammaledighet, hon oroar sig, jag berättar om mina erfarenheter. Att det gick bra, att det var skönt att börja jobba. Att jag uppskattade tiden med barnet desto mer när vi var ifrån varandra ibland.

Jag minns den tiden, övergången från ett liv till ett annat. Tänker på en annan vän, som var föräldraledig samtidigt, och som började jobba före mig. Det blir lite enformigt ibland, sa han. Hans barn är ett år äldre än Q, börjar bli stort nu. Det är skillnad på två barn och ett, det blir kortare småbarnstid, mer vuxentillvaro. Av olika anledningar blev det bara ett barn för dem.

Jag tänker på det valet, den situationen, och tänker också på ytterligare ett par goda vänner som nog är på väg att hamna där. Att det "bara" blir ett barn.

Fast det är ju inte så bara. Genom att få mitt första barn fick jag allt det jag ville ha. Ett andra barn var en bonus, något extra, något jag aldrig hade räknat med.

Så ser jag Y för min inre syn, som han såg ut på morgonen. Han vacklade upp ur sängen, sömnrufsig, i alldeles för stor pyjamas från Polarn & Pyret, en sådan med knäppning i grenen, som är tänkt för blöjbarn. Stora, bastanta, svenskfödda blöjbarn. Men Y är liten och nätt och behöver inte längre ha nattblöja, vilket han är mycket stolt över. Sömnrufsig som sagt, och blinkande. Så får han syn på mormor som är på besök, ett strålande leende bryter genom all sömnighet och han kastar sig i hennes famn.

Vadå bonus, något man blir glad för men kan klara sig utan? Jag kan inte leva utan honom.

Tankarna löper, som sagt, associationerna vindlar och där ungefär landar just den här snurran.

Anledningen till att jag minns detta? Någon timme senare ringer mobilen och det är den tredje vännen, de som förmodligen inte skulle hinna få ett andra barn. Vi har fått barnbesked.

Nu börjar jag gråta, säger jag. Och gör det också.

(Titeln? Runeberg.)

Jag minns alla mina chefer och hur de var mot mig

Mitt liv som konsult

TREDJE KAPITLET

I vilket Helga blir nostalgisk och reminiscerar, fast ordet väl inte finns på svenska.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Jag har haft en förfärlig massa chefer. Förvisso är jag inne på min femte arbetsgivare, och jag har även bytt tjänst ett antal gånger, men framför allt har jag helt utan egen förskyllan fått byta chef. Det har inte varit någon nackdel, utan snarare intressant och berikande. Följ med på en historisk exposé, som tar sin början i mitten av nittiotalet då tjugosexåriga Helga kliver ut i det riktiga arbetslivet.

Gunilla hette inte så, men hon såg ut som en, så mycket att jag ständigt sa fel. Hon var min första chef på det stora telekomföretaget där jag började efter att ha gjort mitt exjobb på samma avdelning. Jag var väl inte så oerhört upphetsad över arbetsuppgifterna, men jag tänkte pragmatiskt. De vill ha mig. Jag vet vem som blir min chef, vem som blir min handledare, var kaffemaskinen står, vad det snackas om på rasterna (Vasalopp och små, små kretsar).

I efterhand imponeras jag av det stora företagets personalavdelning och av Gunillas sätt att hantera deras information. Personal testade mig ganska utförligt och gav sedan rekommendationer angående arbetsuppgifter som skulle tänkas passa. Baserat på detta utlåtande bestämde Gunilla att jag skulle få ta över ett projekt från avdelningens duktigaste konstruktör. Han skulle bli min handledare och jag skulle få arbeta självständigt och med mycket kontakt både med kund och leverantör.

Det hela gick mycket bra och jag trivdes i ett drygt år. Att konstruera var ganska roligt, att planera var ännu roligare, att mäta var dödligt tråkigt. Den entusiasm som min handledare och alla andra kände för tekniken kunde jag inte ens föreställa mig. Det sista halvåret förgylldes betydligt av en kurs i ledarskap och personlig utveckling för kvinnor som Gunilla skickade mig på.

(Först nu slår det mig att jag inte uppskattade Gunilla efter förtjänst. Hon var ingen stark eller tydlig ledare, men hon såg mig.)

Men sedan blev tillvaron allt tristare och jag längtade bort. Avdelningen växte och Gunilla befordrades, istället blev Johan min chef. Vi var kursare från Chalmers han och jag, men han hade blivit klar något år tidigare. Det var väl inget större fel på honom som chef mer än att han var väldigt grön, men jag minns att jag var sur på honom några gånger.

På något sätt, jag har glömt hur, fick jag nys om en tjänst på en annan avdelning, inom försäljning, där man helst skulle kunna spanska. Det kunde ju jag. Så jag ringde chefen, Tommy. Han var några år äldre än jag, också ingenjör, hade jobbat som säljare ett tag och var nu chef. Han hade personligen erfarit att för att kunna jobba med spansktalande marknader måste man kunna spanska, det räcker inte med engelska. Vidare var han av åsikten att det var bättre att anställa ingenjörer som begrep tekniken, och lära dem ekonomi och försäljning, än att anställa säljare och lära dem tekniken. Så jag fick tjänsten och ansvar för en rad marknader på andra sidan jordklotet. Jag älskade jobbet från första stund. Variationerna, nerven. Att aldrig veta vad jag skulle jobba med just idag, det berodde på vad som hänt under natten. Det internationella, exotiska inslaget. Idag hade jag gått under av stress över att behöva resa så mycket, men då var det spännande.

Tommy var en ganska okej chef, men blev inte särskilt långvarig. Han flyttade till en annan avdelning och hans chef Hans trädde in som tillförordnad. Hans var gammal officer (inte så väldigt gammal, cirka fyrtio vid denna tid, själv var jag tjugoåtta) och en rutinerad och tydlig ledare. Jag tyckte bra om honom under det halvår jag jobbade för honom, men blev senare besviken.

Så kom Roger in på scenen. Roger var avdelningens stjärnsäljare, han kunde (enligt honom själv) kränga sand till kameler och prata omkull vem som helst. Nu ville han utöka sin repertoar, nu skulle han bli chef.

Till en början gick det bra. Men snart började det snackas. Säljarna var inget lättstyrt gäng, det var gamla rutinerade rävar med egna och högljudda åsikter. Roger var inte särskilt poppis. I efterhand kan jag nog tycka att en del av kritiken var orättvis, men inte då. Jag insåg inte heller till fullo hur destruktivt det kan vara att gadda ihop sig och snacka skit om jobbet och chefen. Hur trist tillvaron än är så blir det inte bättre av att älta. Idag kan jag sålla och skaka av mig sånt snack, men då absorberade jag det. Roger blev snabbt osäker och kände sig baktalad, vilket han också var. Antagligen fick han dåligt stöd av sin egen chef, Hans.

En dag exploderade det. Roger och jag blev enormt osams vilket är en alldeles egen historia som jag kanske drar någon gång. Det var och är min hittills största jobbkris. Han drog undan mattan under mina fötter och jag föll handlöst. Jag sökte stöd hos Hans, som avvisade mig. Förmodligen kunde han inte göra annat. Jag sökte stöd hos andra kollegor och fick stor förståelse. Det som indirekt utlöste explosionen var att jag skulle byta jobb internt, och nu såg jag förstås till att göra det så snabbt som möjligt.

(Länge hatade jag Roger, jag såg honom framför mig när jag behövde ta i lite extra på träningen. Fortfarande tycker jag att han hanterade situationen fruktansvärt illa, fortfarande tycker jag att jag var ett oskyldigt offer. Men jag kan se hur han hamnade där, och delvis också förstå honom.)

Nu innehade jag min första riktiga projektledarroll, och min chef hette Marie-Sofie. (Gjorde hon ju inte, lika lite som Roger eller Tommy hette så. Jag roar mig med att hitta på pseudonymer med samma smak som de riktiga namnen.) Vi kände varann från den ovan nämnda ledarskapskursen och funkade bra ihop. Hon visste hela historien om Roger.

Men det första jag gjort efter att ha rest mig efter Rogers käftsmäll var förstås att söka ett annat jobb, ett jobb som utlystes medelst helsidesannonser i Göteborgs-Posten. Det handlade om marknadsföring och var i en helt annan bransch. Rekryteringsprocessen var noggrann, en extern konsult intervjuade och personlighetstestade. Jag blev smickrad av hans positiva utlåtande, och själaglad när han rekommenderade mig.

Nu skulle jag ut i världen! Vi var flera unga projektledare som anställts, vi skulle sjösätta ett större förändrings- och förbättringsprojekt. På alla marknader! Samtidigt! Hej och hå!

Vi var fem personer i gruppen. Två killar var lika bright-eyed and bushy-tailed som jag. Men två var betydligt äldre och tröttare. Och chefen Fredrik var nyanställd, konstigt nog. Han verkade glad och trevlig och driftig men hörde liksom aldrig riktigt på vad man sa. Att han var nyanställd precis som jag var extremt opraktiskt eftersom det gjorde att han inte visste någonting, eller kunde fixa någonting, eller alls hade någon plattform eller tyngd i organisationen.

Så småningom klarnade bilden. Något färdigt projekt att implementera och sjösätta fanns inte. Det som fanns var en löst sammanhållen vision i några chefers huvuden. De trötta kollegorna hade hamnat i vår grupp eftersom man inte visste var man annars skulle sätta dem. Den ene hade rejäla alkoholproblem, den andre väntade på pension och försökte tjata till sig så hög sådan som möjligt. Chefen? Ja, han hade ju blivit lovad ett VD-jobb utomlands, att vara vår chef var bara en mellanstation.

Men utomlands kom vi i alla fall, vi tre gröngölingar. Jag till Italien, en till Tyskland och en till England. Vi mejlade och pratade i telefon ibland och beklagade oss.

Jag jobbade på det italienska dotterbolaget i sex månader, och i praktiken fick jag då en ny chef, Per. Han var duktig på sitt jobb, men kanske inte fullt så duktig som han själv och alla andra tyckte. Dessutom var han arbetsnarkoman, och försummade aldrig en chans att framhålla detta. Som chef var han sådär.

(Men Italien var underbart! O kom ner efter ett par månader och var hemmaman. På helgerna fräste vi runt i min tjänstebil och betade av sevärdheterna.)

Sötebrödsdagarna tog förstås slut, efter ett halvår började någon ansvarskännande chef hemma i Sverige ifrågasätta varför vi tre skulle vara ute på kontrakt för dyra pengar. Det hade de alldeles rätt i. Vi fick komma hem till Göteborg igen, och efter några månaders förvirring blev jag kallad till storchefen och ombedd att ta en speciell tjänst på prognosavdelningen. Jag var inte särskilt road men vågade inte säga nej.

Jag hatade jobbet från första stund. Min chef hette Magnus och hade gått min parallellklass i högstadiet och gymnasiet. Han uppvisade obefintliga ledaregenskaper. Till hans försvar ska sägas att hans arbetsbörda var omänsklig, liksom min.

Efter några nattsvarta månader (som var tunga även privat) lättade det något. Magnus skulle sluta, Per skulle komma hem från Italien och efterträda honom, gruppen skulle utökas, en mellanchef skulle plockas in från en annan avdelning: Annika. Duktiga Annika, javisst. I ordets mest positiva bemärkelse.

Annika är den bästa chef jag har haft. Jag jobbade för henne i lite mer än ett år men tänker fortfarande på henne och det hon lärde mig. Hon var så helgjuten och stabil. Hon satte tydliga gränser för vad jobbet fick kräva av henne. Men när hon var på jobbet gav hon allt, och hennes engagemang och arbetsglädje smittade av sig.

(För lite mer än ett år sedan fick jag den stora glädjen att hjälpa Annika genom att vara referent när hon sökte ett nytt jobb, som hon fick.)

Arbetsuppgifterna var fortsatt dödtråkiga, det kunde inte ens Annika ändra på. Hon gjorde den korrekta observationen att jag var understimulerad, men samtidigt överbelastad. Det hade jag väl klarat av om privatlivet fungerat någorlunda, men det var vid den här tiden som sorgen över barnlösheten hotade svälja mig.

Samtidigt var företaget krisdrabbat och behövde säga upp en stor del av personalstyrkan. Efter förvånansvärt liten vånda bestämde jag mig för att be om att bli uppsagd. Annika förstod mig, men inte Per. Han var ledsen och plågad när vi skrev på papprena.

Därefter dröjde det ett och ett halvt år innan jag hade ett nytt jobb, nu i Stockholm. Tillbaka i telekombranschen, tillbaka bland ingenjörerna, på hemmaplan men ändå inte. Min chef hette Birger (jo faktiskt, ungefär) och var oerhört teknisk men också en mjuk och snäll person. Detta var hans första chefstjänst, och han var också den första chef jag haft som var yngre än jag. Vi kom bra överens, men jag kände mig rätt bortkommen ibland eftersom det var meningslöst att fråga honom om något annat än tekniken.

Något halvår senare stuvades den tämligen obegripliga organisationen om och blev något tydligare. Tyvärr blev Robert min chef. Han finns med på fem-i-botten-listan tillsammans med Roger och Jane. Robert var korkad, prestigefull, okänslig och totalt ointresserad av mänskliga relationer. Att han befordrats var en gåta för alla. Men dusterna med Roger hade lärt mig ett och annat, bland annat att man inte behöver utmana en dum chef, man kan strunta i honom också. Så mycket man vågar. Man drar en gräns och visar: hit men inte längre. Man väljer sina strider. Kanske får man stå ut med hopplösa uttalanden som du är mer lojal med projektgruppen än med ledningen eller jag brukar välja att fokusera på mina medarbetares svagheter, men man överlever.

Särskilt om man ser ljuset i tunneln i form av ett mandelöga gullebarn, en välsignad skatt från Korea. Äntligen.

Jag var mammaledig i fjorton månader och njöt i fulla drag, och grät kvällen innan jag skulle börja jobba igen. Hur skulle det gå?

Det gick bra. Halvåret då jag jobbade och O var pappaledig med Q ser jag tillbaka på med glädje. Det var en fin tid. Även chefsmässigt. Visserligen hade Robert (fortfarande helt obegripligt!) blivit upphöjd till VD, men mina två närmaste chefer Lars och Karl var före detta projektledarkollegor. Lars var en snäll person utan tydliga ledaregenskaper, men en erfaren projektledare och bra att rådfråga. Karl var lite vassare, lite spetsigare i sitt sätt men också bra. Efter något år började det gå dåligt även för detta företag, folk sades upp och organisationen plattades ut. Lars fick bli projektledare igen och Karl blev min närmaste chef. Det var med honom jag hade en sammandrabbning som jag beskrivit tidigare. En dust som jag gick starkare ur, och jag tror att även han lärde sig något. Vi har sporadisk kontakt numera, no hard feelings. Faktiskt så tycker jag nu i efterhand att Karl hör till de bättre chefer jag har haft.

Efter mammaledighet nummer två var det så dags för ett nytt jobb, på ett litet företag. VD:n som anställde mig går under pseudonymen You-Know-Who här på bloggen. Han var gudskelov aldrig min närmaste chef, det räckte så bra att ha honom sniffande i hasorna ideligen. Han är utan konkurrens den märkligaste person jag har arbetat med.

Min chef var Anette, tiotalet år äldre än jag, med lång chefserfarenhet. En förebild och mentor. Tyvärr blev sagan kort, efter bara ett halvår blev konflikten mellan henne och YKW ohållbar och hon lämnade företaget. Ny chef blev istället en kille som jag tidigare döpt till Skrytmånsen, eftersom han inte kunde låta bli att småskryta om sina betyg på högskolan eller sina talanger på trummor (WTF?) sådär ibland i en bisats. Som chef var han inte oväntat fullständigt usel, fast det ska erkännas att förutsättningarna var dåliga, han bodde och arbetade i en annan stad.

Så jag ringde Jane, och nu är hon min chef, min sjuttonde. Fler lär de bli, mina chefer.

(Och de är betydligt fler än mina älskare, om nu någon undrar. Men något sådant referat blir det inte.)