Jag minns alla mina chefer och hur de var mot mig

Mitt liv som konsult

TREDJE KAPITLET

I vilket Helga blir nostalgisk och reminiscerar, fast ordet väl inte finns på svenska.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Jag har haft en förfärlig massa chefer. Förvisso är jag inne på min femte arbetsgivare, och jag har även bytt tjänst ett antal gånger, men framför allt har jag helt utan egen förskyllan fått byta chef. Det har inte varit någon nackdel, utan snarare intressant och berikande. Följ med på en historisk exposé, som tar sin början i mitten av nittiotalet då tjugosexåriga Helga kliver ut i det riktiga arbetslivet.

Gunilla hette inte så, men hon såg ut som en, så mycket att jag ständigt sa fel. Hon var min första chef på det stora telekomföretaget där jag började efter att ha gjort mitt exjobb på samma avdelning. Jag var väl inte så oerhört upphetsad över arbetsuppgifterna, men jag tänkte pragmatiskt. De vill ha mig. Jag vet vem som blir min chef, vem som blir min handledare, var kaffemaskinen står, vad det snackas om på rasterna (Vasalopp och små, små kretsar).

I efterhand imponeras jag av det stora företagets personalavdelning och av Gunillas sätt att hantera deras information. Personal testade mig ganska utförligt och gav sedan rekommendationer angående arbetsuppgifter som skulle tänkas passa. Baserat på detta utlåtande bestämde Gunilla att jag skulle få ta över ett projekt från avdelningens duktigaste konstruktör. Han skulle bli min handledare och jag skulle få arbeta självständigt och med mycket kontakt både med kund och leverantör.

Det hela gick mycket bra och jag trivdes i ett drygt år. Att konstruera var ganska roligt, att planera var ännu roligare, att mäta var dödligt tråkigt. Den entusiasm som min handledare och alla andra kände för tekniken kunde jag inte ens föreställa mig. Det sista halvåret förgylldes betydligt av en kurs i ledarskap och personlig utveckling för kvinnor som Gunilla skickade mig på.

(Först nu slår det mig att jag inte uppskattade Gunilla efter förtjänst. Hon var ingen stark eller tydlig ledare, men hon såg mig.)

Men sedan blev tillvaron allt tristare och jag längtade bort. Avdelningen växte och Gunilla befordrades, istället blev Johan min chef. Vi var kursare från Chalmers han och jag, men han hade blivit klar något år tidigare. Det var väl inget större fel på honom som chef mer än att han var väldigt grön, men jag minns att jag var sur på honom några gånger.

På något sätt, jag har glömt hur, fick jag nys om en tjänst på en annan avdelning, inom försäljning, där man helst skulle kunna spanska. Det kunde ju jag. Så jag ringde chefen, Tommy. Han var några år äldre än jag, också ingenjör, hade jobbat som säljare ett tag och var nu chef. Han hade personligen erfarit att för att kunna jobba med spansktalande marknader måste man kunna spanska, det räcker inte med engelska. Vidare var han av åsikten att det var bättre att anställa ingenjörer som begrep tekniken, och lära dem ekonomi och försäljning, än att anställa säljare och lära dem tekniken. Så jag fick tjänsten och ansvar för en rad marknader på andra sidan jordklotet. Jag älskade jobbet från första stund. Variationerna, nerven. Att aldrig veta vad jag skulle jobba med just idag, det berodde på vad som hänt under natten. Det internationella, exotiska inslaget. Idag hade jag gått under av stress över att behöva resa så mycket, men då var det spännande.

Tommy var en ganska okej chef, men blev inte särskilt långvarig. Han flyttade till en annan avdelning och hans chef Hans trädde in som tillförordnad. Hans var gammal officer (inte så väldigt gammal, cirka fyrtio vid denna tid, själv var jag tjugoåtta) och en rutinerad och tydlig ledare. Jag tyckte bra om honom under det halvår jag jobbade för honom, men blev senare besviken.

Så kom Roger in på scenen. Roger var avdelningens stjärnsäljare, han kunde (enligt honom själv) kränga sand till kameler och prata omkull vem som helst. Nu ville han utöka sin repertoar, nu skulle han bli chef.

Till en början gick det bra. Men snart började det snackas. Säljarna var inget lättstyrt gäng, det var gamla rutinerade rävar med egna och högljudda åsikter. Roger var inte särskilt poppis. I efterhand kan jag nog tycka att en del av kritiken var orättvis, men inte då. Jag insåg inte heller till fullo hur destruktivt det kan vara att gadda ihop sig och snacka skit om jobbet och chefen. Hur trist tillvaron än är så blir det inte bättre av att älta. Idag kan jag sålla och skaka av mig sånt snack, men då absorberade jag det. Roger blev snabbt osäker och kände sig baktalad, vilket han också var. Antagligen fick han dåligt stöd av sin egen chef, Hans.

En dag exploderade det. Roger och jag blev enormt osams vilket är en alldeles egen historia som jag kanske drar någon gång. Det var och är min hittills största jobbkris. Han drog undan mattan under mina fötter och jag föll handlöst. Jag sökte stöd hos Hans, som avvisade mig. Förmodligen kunde han inte göra annat. Jag sökte stöd hos andra kollegor och fick stor förståelse. Det som indirekt utlöste explosionen var att jag skulle byta jobb internt, och nu såg jag förstås till att göra det så snabbt som möjligt.

(Länge hatade jag Roger, jag såg honom framför mig när jag behövde ta i lite extra på träningen. Fortfarande tycker jag att han hanterade situationen fruktansvärt illa, fortfarande tycker jag att jag var ett oskyldigt offer. Men jag kan se hur han hamnade där, och delvis också förstå honom.)

Nu innehade jag min första riktiga projektledarroll, och min chef hette Marie-Sofie. (Gjorde hon ju inte, lika lite som Roger eller Tommy hette så. Jag roar mig med att hitta på pseudonymer med samma smak som de riktiga namnen.) Vi kände varann från den ovan nämnda ledarskapskursen och funkade bra ihop. Hon visste hela historien om Roger.

Men det första jag gjort efter att ha rest mig efter Rogers käftsmäll var förstås att söka ett annat jobb, ett jobb som utlystes medelst helsidesannonser i Göteborgs-Posten. Det handlade om marknadsföring och var i en helt annan bransch. Rekryteringsprocessen var noggrann, en extern konsult intervjuade och personlighetstestade. Jag blev smickrad av hans positiva utlåtande, och själaglad när han rekommenderade mig.

Nu skulle jag ut i världen! Vi var flera unga projektledare som anställts, vi skulle sjösätta ett större förändrings- och förbättringsprojekt. På alla marknader! Samtidigt! Hej och hå!

Vi var fem personer i gruppen. Två killar var lika bright-eyed and bushy-tailed som jag. Men två var betydligt äldre och tröttare. Och chefen Fredrik var nyanställd, konstigt nog. Han verkade glad och trevlig och driftig men hörde liksom aldrig riktigt på vad man sa. Att han var nyanställd precis som jag var extremt opraktiskt eftersom det gjorde att han inte visste någonting, eller kunde fixa någonting, eller alls hade någon plattform eller tyngd i organisationen.

Så småningom klarnade bilden. Något färdigt projekt att implementera och sjösätta fanns inte. Det som fanns var en löst sammanhållen vision i några chefers huvuden. De trötta kollegorna hade hamnat i vår grupp eftersom man inte visste var man annars skulle sätta dem. Den ene hade rejäla alkoholproblem, den andre väntade på pension och försökte tjata till sig så hög sådan som möjligt. Chefen? Ja, han hade ju blivit lovad ett VD-jobb utomlands, att vara vår chef var bara en mellanstation.

Men utomlands kom vi i alla fall, vi tre gröngölingar. Jag till Italien, en till Tyskland och en till England. Vi mejlade och pratade i telefon ibland och beklagade oss.

Jag jobbade på det italienska dotterbolaget i sex månader, och i praktiken fick jag då en ny chef, Per. Han var duktig på sitt jobb, men kanske inte fullt så duktig som han själv och alla andra tyckte. Dessutom var han arbetsnarkoman, och försummade aldrig en chans att framhålla detta. Som chef var han sådär.

(Men Italien var underbart! O kom ner efter ett par månader och var hemmaman. På helgerna fräste vi runt i min tjänstebil och betade av sevärdheterna.)

Sötebrödsdagarna tog förstås slut, efter ett halvår började någon ansvarskännande chef hemma i Sverige ifrågasätta varför vi tre skulle vara ute på kontrakt för dyra pengar. Det hade de alldeles rätt i. Vi fick komma hem till Göteborg igen, och efter några månaders förvirring blev jag kallad till storchefen och ombedd att ta en speciell tjänst på prognosavdelningen. Jag var inte särskilt road men vågade inte säga nej.

Jag hatade jobbet från första stund. Min chef hette Magnus och hade gått min parallellklass i högstadiet och gymnasiet. Han uppvisade obefintliga ledaregenskaper. Till hans försvar ska sägas att hans arbetsbörda var omänsklig, liksom min.

Efter några nattsvarta månader (som var tunga även privat) lättade det något. Magnus skulle sluta, Per skulle komma hem från Italien och efterträda honom, gruppen skulle utökas, en mellanchef skulle plockas in från en annan avdelning: Annika. Duktiga Annika, javisst. I ordets mest positiva bemärkelse.

Annika är den bästa chef jag har haft. Jag jobbade för henne i lite mer än ett år men tänker fortfarande på henne och det hon lärde mig. Hon var så helgjuten och stabil. Hon satte tydliga gränser för vad jobbet fick kräva av henne. Men när hon var på jobbet gav hon allt, och hennes engagemang och arbetsglädje smittade av sig.

(För lite mer än ett år sedan fick jag den stora glädjen att hjälpa Annika genom att vara referent när hon sökte ett nytt jobb, som hon fick.)

Arbetsuppgifterna var fortsatt dödtråkiga, det kunde inte ens Annika ändra på. Hon gjorde den korrekta observationen att jag var understimulerad, men samtidigt överbelastad. Det hade jag väl klarat av om privatlivet fungerat någorlunda, men det var vid den här tiden som sorgen över barnlösheten hotade svälja mig.

Samtidigt var företaget krisdrabbat och behövde säga upp en stor del av personalstyrkan. Efter förvånansvärt liten vånda bestämde jag mig för att be om att bli uppsagd. Annika förstod mig, men inte Per. Han var ledsen och plågad när vi skrev på papprena.

Därefter dröjde det ett och ett halvt år innan jag hade ett nytt jobb, nu i Stockholm. Tillbaka i telekombranschen, tillbaka bland ingenjörerna, på hemmaplan men ändå inte. Min chef hette Birger (jo faktiskt, ungefär) och var oerhört teknisk men också en mjuk och snäll person. Detta var hans första chefstjänst, och han var också den första chef jag haft som var yngre än jag. Vi kom bra överens, men jag kände mig rätt bortkommen ibland eftersom det var meningslöst att fråga honom om något annat än tekniken.

Något halvår senare stuvades den tämligen obegripliga organisationen om och blev något tydligare. Tyvärr blev Robert min chef. Han finns med på fem-i-botten-listan tillsammans med Roger och Jane. Robert var korkad, prestigefull, okänslig och totalt ointresserad av mänskliga relationer. Att han befordrats var en gåta för alla. Men dusterna med Roger hade lärt mig ett och annat, bland annat att man inte behöver utmana en dum chef, man kan strunta i honom också. Så mycket man vågar. Man drar en gräns och visar: hit men inte längre. Man väljer sina strider. Kanske får man stå ut med hopplösa uttalanden som du är mer lojal med projektgruppen än med ledningen eller jag brukar välja att fokusera på mina medarbetares svagheter, men man överlever.

Särskilt om man ser ljuset i tunneln i form av ett mandelöga gullebarn, en välsignad skatt från Korea. Äntligen.

Jag var mammaledig i fjorton månader och njöt i fulla drag, och grät kvällen innan jag skulle börja jobba igen. Hur skulle det gå?

Det gick bra. Halvåret då jag jobbade och O var pappaledig med Q ser jag tillbaka på med glädje. Det var en fin tid. Även chefsmässigt. Visserligen hade Robert (fortfarande helt obegripligt!) blivit upphöjd till VD, men mina två närmaste chefer Lars och Karl var före detta projektledarkollegor. Lars var en snäll person utan tydliga ledaregenskaper, men en erfaren projektledare och bra att rådfråga. Karl var lite vassare, lite spetsigare i sitt sätt men också bra. Efter något år började det gå dåligt även för detta företag, folk sades upp och organisationen plattades ut. Lars fick bli projektledare igen och Karl blev min närmaste chef. Det var med honom jag hade en sammandrabbning som jag beskrivit tidigare. En dust som jag gick starkare ur, och jag tror att även han lärde sig något. Vi har sporadisk kontakt numera, no hard feelings. Faktiskt så tycker jag nu i efterhand att Karl hör till de bättre chefer jag har haft.

Efter mammaledighet nummer två var det så dags för ett nytt jobb, på ett litet företag. VD:n som anställde mig går under pseudonymen You-Know-Who här på bloggen. Han var gudskelov aldrig min närmaste chef, det räckte så bra att ha honom sniffande i hasorna ideligen. Han är utan konkurrens den märkligaste person jag har arbetat med.

Min chef var Anette, tiotalet år äldre än jag, med lång chefserfarenhet. En förebild och mentor. Tyvärr blev sagan kort, efter bara ett halvår blev konflikten mellan henne och YKW ohållbar och hon lämnade företaget. Ny chef blev istället en kille som jag tidigare döpt till Skrytmånsen, eftersom han inte kunde låta bli att småskryta om sina betyg på högskolan eller sina talanger på trummor (WTF?) sådär ibland i en bisats. Som chef var han inte oväntat fullständigt usel, fast det ska erkännas att förutsättningarna var dåliga, han bodde och arbetade i en annan stad.

Så jag ringde Jane, och nu är hon min chef, min sjuttonde. Fler lär de bli, mina chefer.

(Och de är betydligt fler än mina älskare, om nu någon undrar. Men något sådant referat blir det inte.)