Där den här lilla bagaren bor

De vita mössorna lyste på långt håll emot mig när jag körde till jobbet imorse, och jag log faktiskt, in spite of myself. Annars oscillerar jag allt mer mot gnällkärringshållet i studenttider, åka flak och skräna och spruta ner varann med öl, nej fy, annat var det på min tid.

Men de här gossarna rör mitt hjärta där de går, prydliga och uppsträckta i mörka kostymer. Det hade inte pojkarna i min klass i slutet av åttiotalet, då var det vit eller möjligen beige kostym som gällde. Mörk är snyggare och framför allt mer användbar.

Jag minns mina egna kläder, på den tiden sydde jag det mesta själv. Vit linneblus med vackert arbetad spetskrage - arvegods, men minns inte från vem, farmor eller mormor? - vadlång kjol. Blusen använde jag faktiskt sedan, men aldrig kjolen.

Nästa år är det tjugofem år sedan. Undrar om någon ordnar ett jubileum. Annars kan jag faktiskt tänka mig att göra det själv. Jag trivdes oerhört bra i min gymnasieklass, hade bra kontakt med de allra flesta, och några riktigt goda och nära vänner. Konstigt nog har jag inte annat än sporadisk kontakt med någon av dem. Vi har alla drivit ut åt olika håll. De flesta bor kvar i Göteborg förstås, men inte alla. Alla från klassen utom en har högskoleexamen. Var det någon som sa något om segregering?

Medan jag väntar på att ljuset ska slå om till grönt, börjar jag sjunga studentsången. Förhoppningsvis någorlunda rent, finns det en sång som misshandlas mer än den? Men vad gäller den bisarra texten så föredrar jag numera Povels version:

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit har jag.
å' en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund.
Där den här lilla bagaren bor,
där den här lilla bagaren bor.
Hursa?