Draw something wet

För några månader sedan började en ny pojke i Q:s klass. Han kommer från ett asiatiskt land, dock inte Korea. Hans föräldrar är ganska nyanlända i Sverige, ingen i familjen kan svenska.

Apropå detta fick jag i empatifostran för mig att delge Q några anekdoter från min första tid i USA som sjuåring. Jag tänkte att det kunde vara bra för honom att försöka sätta sig in i hur denna pojke kanske har det, omgiven av människor som pratar ett språk han inte förstår.

Som väntat blev Q intresserad av historien om när jag var hemma hos en klasskompis och lekte och blev bajsnödig, och till min desperation och förtvivlan inte lyckades göra mig förstådd. Mitt minne säger att jag faktiskt gjorde på mig, men kanske spelar det mig ett spratt? Mamma minns inte den här incidenten alls. Kanske var jag så rädd för att det skulle hända att jag minns det så, fast det inte hände, en omvänd förträngning?

Men en ännu bättre historia är den här:

Min fröken i första klass hette Mrs Taylor och var en amper dam. Jag noterade tidigt att fast hon kallade oss elever för sweetheart och honey var hennes röst barsk och hennes ögon kalla. I efterhand undrar jag om hon någonsin begrep att jag inte kunde ett jävla ord engelska när jag började hos henne.

Några månader in på terminen, då jag börjat förstå en del av vad som sades, skrev Mrs Taylor en uppmaning på svarta tavlan: DRAW SOMETHING WET.

Jag funderade frenetiskt. Draw visste jag vad det betydde, jag älskade ju att rita och gjorde det varje ledig stund. Wet visste jag också. Walt Disney's glada ordbok hade lärt mig allehanda bra ord som varm, kall, blöt, torr, hungrig, röd och blå. (Men tyvärr inte toalett och bajsa!)

Men det där långa, konstiga ordet i mitten? Att fråga Mrs Taylor var inte att tänka på, antagligen var jag rädd för att inte kunna förklara vad jag menade.

Till sist kom jag på lösningen. Jag skrev omsorgsfullt SOMETHING med stora blockbokstäver, och ritade vattendroppar som rann från ordet.

Mrs Taylor blev vansinnig. Hon måste ha trott att jag var obstinat och ville jävlas.

Lite senare råkade pappa hitta teckningen, och frågade vad det var. Jag trilskades först och ville inte berätta, skämdes. Men till slut kröp det fram, också hur arg Mrs Taylor blivit.

Pappa blev inte ett dugg arg, tvärtom. Han berömde mig istället. Fast jag förstod inte riktigt varför, jag tyckte att jag var en fuskis som hittat ett kryphål, han tyckte att jag varit påhittig.

Som vuxen är jag böjd att hålla med honom.