Sjukvinter som inte vill ta slut

(Den långa versionen. Återigen, för den verkligt intresserade läsaren.)

Det har varit en jävla vinter ur sjukdomssynpunkt. Jag vet inte hur många förkylningar jag har haft, sju? istället för de gängse två. Y fick diagnosen förkylningsastma i december. Båda pojkarna hade influensa i februari. Därutöver en hel del beskedliga hostor och snuvor.

(Magsjuka? Nej, gudskelov. Peppar, peppar, vi tycks alla ha rätt genuppsättning för att klara oss ganska bra. Y har aldrig kräkts av magsjuka, Q har haft det blott två gånger.)

En sådan vinter vet att göra dramatisk sorti, för det hoppas jag att den har gjort i och med den senaste veckan.

På måndagen hostade båda pojkarna, så jag var hemma med dem. Därefter tog O över och var hemma, men Q piggnade snabbt till och fick återgå till skolan. Y var inte värre däran än att vi på Kristi himmelfärdsdag åkte på utflykt och umgicks med goda vänner. Febern var borta, liksom snuvan, lite kvardröjande hosta.

Men natten till fredag blev Y sämre, och så ännu sämre natten till lördag. Han hostade och rosslade rejält i luftrören. När lördagsmorgonen grydde ringde jag närakuten och fick tid någon timme senare.

I dagsljus och på utflykt med mamma var Y nästan helt återställd, pigg och glad konverserade han doktorn och presterade knappt en enda hostning. Doktorn skrev ut hostmedicinen Cocillana och tyckte inte att det var nödvändigt med någon extra inhalation, fortsätt ni med Airomir som ni redan har. Lungorna lät klara och fina.

Vi hämtade ut medicinen på apoteket och åt lunch på McDonald´s. Jag var lättad över att Y var bättre men noterade surt att både läkare och receptarie pratat med mig som om jag vore idiot. Man kan bli lite sömnig av medicinen, så det är viktigt att inte överdosera den. (Ett tänkbart svar vore: jo, jag förstår det, eftersom den innehåller morfin. Men jag teg.)

Nästa natt var sådär. Fortsatta hostningar, ingen större förbättring.

På söndag förmiddag hade Y hunnit få tre doser Cocillana, varpå han vek sig dubbel och gallskrek rakt ut. Det gör så ont i magen! Och så kräktes han, vilket han visserligen redan gjort av hostningarna flera gånger.

Jag messade min syster, som gav det lakoniska svaret: klassiska morfinbiverkningar. Ge honom inte mer Cocillana. Hon kom på middag på kvällen och tyckte att Y verkade pigg, förutom den sabla hostan som inte ville släppa.

På söndagkvällen var jag trött och uppgiven, och fräste åt O att han behövde engagera sig mer och inte vara så jäkla avslappnad, jag tyckte att allt ansvar för mediciner och beslut låg på mig, och jag orkade inte mer.

Den natten sov jag med Q i hans säng, fram till klockan fyra då jag väcktes av hostningar. O, en orolig och inte alls avslappnad O, satt med Y i famnen, en Y som hostat utan uppehåll i en halvtimme. Hostat tills han kräkts. När han satt på toaletten, skakande i feberfrossa, gråtande, hostande, ropande efter en skål att kräkas i, då grät jag också, av förtvivlan och vanmakt.

Nå. Vi tog en taxi till akuten och kom dit vid femtiden. Y blev lite bättre, och jag också. Från och med att vi fattat beslutet var jag lugn, och mitt lugn måtte ha fortplantat sig till honom. Vi fick vänta en halvtimme i receptionen, Y la sig helt sonika med huvudet i mitt knä och somnade. När vi fick ett eget rum lyckades vi med konststycket att sova en stund bägge två på den smala galonbritsen.

Efter drygt två timmar kom en doktor, en riktigt bra en. Hon bad om ursäkt för att vi fått vänta, det hade kommit ovanligt många larm. Så undersökte hon Y, som ju var bättre men ändå presterade några imponerande hostanfall. Han skulle få inhalera, och så ville hon ta en snabbsänka för att utesluta lunginflammation, men lungorna lät även nu klara. Hon förklarade precis hur hon resonerade, och nej hon pratade inte till mig som vore jag idiot. Söndagens magont var troligen gallkramp, biverkning av Cocillana, inte ovanligt. (Det hade ju förra doktorn kunnat nämna, tycker man.)

Ännu några timmar förflöt. Inhalera, vänta, inhalera igen. Äta glass. Blodprov. Kortisontabletter. Var femte minut frågade Y när vi skulle få åka hem, jag svarade att vi måste vänta på doktorn. Efter femtio gånger tröttnade jag, och började istället svara att vi väntade på lejonet. Eller kanske apan? Eller elefanten? Eller tigern? Varpå Y fick himla med ögonen och säga vi väntar ju på doktorn, mamma.

(Apropå väntan. Jag är indoktrinerad eftersom jag har en syster som jobbar som akutläkare. Visst fan var det drygt att tillbringa totalt sju timmar på akuten. Visst fan var jag tidvis otålig och irriterad. Men redan i väntrummet läste jag på den affisch som beskrev hur de klassificerar akutfallen, och insåg att Y med en rejäl portion god vilja hamnade i grupp tre av fem, kanske rentav i grupp fyra. Då fattar man. Strax efter oss kom en kruppande bebis in, och ljudet när den ungen försökte andas, det var inte roligt att höra. Jag var tacksam att det inte var mitt barn, och lät så gärna den mamman gå före.)

Till sist kom doktorn tillbaka, och förklarade att sänkan var halvhög, bäst att göra en lungröntgen. Och si, när bilderna kom så visade de på lunginflammation. Antibiotika och kortisonspray till inhalatorn, kom tillbaka om han inte är bättre efter två-tre dagar.

Y var redan bättre, han var rent infernaliskt pigg och glad över att slippa från sjukhuset. Och hungrig! Vi tog bussen till McDonald´s (igen) och apoteket, jag tänkte att han kroknar väl snart.

Inte. Hem kom vi, jag var helt slut och ville bara sova. Y var hög som ett hus av kortisonet och ville gå till kompisen och leka, alternativt cykla, och var förgrymmad på mig för att han inte fick någondera.

Dagen därpå var han ledsen och trött, ytterligare en dag senare i stort sett sitt gamla jag. Han hostar men mindre än förr, han andas helt normalt och han sover på nätterna. Klang och jubel. Är vintern slut nu?