2009-09-30

Aktivera mera?

Skriet från kärnfamiljen-Rebecka, vars åsikter jag hyser stor respekt för håller med Linda Skugge - som inte står särskilt högt i min aktning - ifråga om aktiviteter för barn.

Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.

Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.

Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.

För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.

Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?

Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.

Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.

Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.

Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!

7 kommentarer:

  1. Nu har du fått mig att läsa Linda Skugge, något jag aldrig har gjort förut - jag har irritationsmoment nog i mitt liv utan att aktivt söka upp dem.

    Tänk vad bra det skulle vara för världen och oss alla om barn tidigt fick lära sig att HA ROLIGT TILLSAMMANS i musik och rörelse. Och därmed få det bagage av grundläggande färdigheter som Rebecka skriver om. Tyvärr tror jag inte alls att det är vad Linda Skugge tänker på.

    Själv började jag med yoga vid 35 och ser fram emot att vid 40 kunna göra rörelser jag vid 18 inte hade kunnat drömma om. Det är faktiskt också häftigt!

    I den senaste yoga-tidningen jag köpte fastnade jag för något som det du skriver också rör vid: Practice enjoying the process rather than trying to acheive an end goal.

    SvaraRadera
  2. Men å andra sidan ligger det också mycket i det jag hörde en dansk pedagog säga på DR för några år sedan, att om föräldrar vill att deras barn ska komma någonstans i livet så finns det en sak som är viktigare än någon annan att lära dem: att anstränga sig och hålla ut. Också när det tar emot.

    Men det är kanske egentligen det som ligger i djupet på meningen "practice enjoying the process".

    SvaraRadera
  3. Annannan, du trogna kommentererska! Som alltid skriver med substans också.

    Målet är inget vägen är allt är ju en vacker devis som jag tycker är viktig att efterleva. Risken att man skulle börja efterleva den i för hög grad tror jag inte är särskilt överhängande, i alla fall inte så som mitt liv ter sig nu.

    Den danske pedagogen har såklart rätt, någon sorts uthållighet måste man försöka ingjuta i sina barn. Fast till vilket pris? Viktigt att fundera över tycker jag. (Här börjar jag genast grubbla över varför jag alltid var duktig i skolan fast mina föräldrar aldrig pressade mig - eller gjorde de det, på ett subtilt sätt? Och hur ska jag agera med Q?)

    Och så tycker jag också att det finns en poäng i att skilja på skoltid och fritid. Likaväl som att jag behöver koppla av efter jobbet behöver ett barn ha sina frizoner och möjligheter att göra precis vad det vill.

    Skugge är knappast något ideal för mig men tyvärr tror jag att många lever som hon. Och jag är förmäten nog att tycka uppriktigt synd om deras barn.

    SvaraRadera
  4. Det där höga tempot kan också gå över i motsatsen. Jag var med på en massa aktiviteter under min skoltid (tog mig överallt själv), och var ständigt aktiv och hoppade på olika grejer. Det var roligt, men samtidigt var jag i smyg oerhört avundsjuk på min lättjefulla kompis som efter skolan gick hem och la sig på soffan, kanske gjorde en sockerkaka eller vad som föll henne in. Det hann aldrig jag. När jag blev vuxen kom till sist reaktionen hos mig, och nu vill jag inte vara med på någonting. Hem ,hem, hem, det är dit jag vill! För att ta det lugnt.

    SvaraRadera
  5. Efter en dags begrundan och ett yogapass inser jag att man dessutom kan lägga en intressant politisk aspekt på det här.

    Att Skugge tolkar sin förment försenade insikt om skrivförmåga och fysisk spänst som en konsekvens av att hennes föräldrar inte engagerade henne i alla de aktiviteter hon kör sina barn till.

    Skolan, då?

    Och så känner jag naturligtvis igen mig i "varför jag alltid var duktig i skolan fast mina föräldrar aldrig pressade mig - eller gjorde de det, på ett subtilt sätt? ". Det har jag funderat mycket på själv. Men nog har man alldeles säkert det i sig till en del, drivkraften att bli bra på det som man 1) på något sätt finner tillfredsställelse i att vara bra på och 2) faktiskt har förmåga att bli bra på. Och även våra icke-pådrivande föräldrar har förstås belönat framgång i skolan med uppmärksamhet och beröm. Man kommer långt med bara morötter, utan piska, säger inlärningsexperterna. Ännu längre när hungern finns inombords, säger jag.

    SvaraRadera
  6. Huvudet på spiken, annannan. 70-talets flumskola borde sannerligen ha upptäckt både skrivförmåga och spänst. Skandal.

    Jag som gick i friskola - en av få i landet - lärde mig att skriva men på spänsten gick jag bet. Legacy of Birgit.

    SvaraRadera
  7. Att anstränga sig och hålla ut gick på något vis förlorat i generationsskiftet mellan mig och mina systrar (=början av 60-talet). Jag knogade på grannes potatisåker och fyllde 30-kgs lådor en efter en för en ringa betalning, medan grannen/bonden ständigt skällde på att jag antingen plockade allt småskräp eller lämnade kvar de mindre potatisar som enligt honom borde plockats. Höll ut, dag efter dag, tills allt var klart. Syrrorna gav upp efter en halv dag.

    Att acceptera att livet ibland är tråkigt, tungt och monotont, innan det kan glimta till?

    Ett visst mått av tvång är säkert nödvändigt för musik, idrott, eller vad det nu kan vara. Sedan får man väl tänka till lite innan; det är kanske för svårt att både bli violinvirtuos och elitidrottare?

    Kompromissen att pröva på några olika idrotter för att se vad som passar (själv är jag mycket för orientering eftersom det ger nyttiga kartkunskaper & fina uteupplevelser), samt att spela något instrument är vad jag personligen tror på och har försökt tillämpa med ungarna.

    Trots Suzuki-metoden på fiol för de tre äldsta blev ingen av dem lika duktig som de kompisar som hade föräldrar som drev dem till timtals daglig övning. Men det var heller aldrig meningen. De fortsatte att spela, upp genom grundskola/gymnasium, och har idag stor glädje av såväl notkunskap som att kunna spela ett instrument.

    Ingen av dem är heller elitorienterare eller håller ens på särskilt mycket längre, men grundkonditonen sitter. Och att ha lokalsinne är inte fel om man t.ex. sysslar med geocaching heller.

    Detta blir långt, men avslutar med en kommentar som ansluter till den avslappnade sockerkaksbakerskan: vi bodde när barnen var i 5-12 årsåldern i en av Sveriges större städer, det var ständiga aktiviteter och det plingade alltid på dörren på eftermiddagarna: "kan Mellansyster komma ut och leka?" Så flyttade vi till glesbygden, bosatte oss så att barnen åkte skolskjuts. Och Mellansyster fann just det där lugnet i att bara komma hem, utan krav på att göra så väldigt mycket. Hon kommenterade det faktiskt själv; att detta var så skönt, fast hon bara var 9 år då.

    SvaraRadera