Låtsas så

Morgonfärden från stuga till dagmamma, skola och jobb tar ännu lite längre tid än förutsett. Den vanliga avfarten från motorvägen är avspärrad, polis och blinkande blåljus. Olycka står det på skyltarna men jag undrar jag.

Istället får vi ta en lång omväg, vilket alla andra förstås också gör, så vi står still i köer i bortåt femton minuter. För att inte Q ska bli alltför sen till skolan gör jag det jag aldrig gjort förut, kör så nära skolan det bara går och parkerar halvvägs upp på trottoaren. Bereder mig att rusa ut med honom och förklara för lärarna vad som hänt.

Men Q spanar in en klasskompis som också är på språng, försenad även han. Mamma, jag vill gå själv! Jag vill, jag vet precis hur jag ska göra!

Jag ser honom sprinta iväg, ser hans gröna mössa försvinna i grönskan. Hjärtat sväller av kärlek och stolthet. Min stora lilla pojke, på väg ut i världen.

Nästan en timme senare är jag på plats på jobbet och får nu mina misstankar bekräftade av informerade kollegor som kört samma väg. Ånej, det var ingen olycka, det var något högst planerat. Kravaller, upplopp, oroligheter, vilket ord man nu väljer att använda.

Jag har följt de senaste dagarnas rapporter med stigande olust. Höger, vänster, nedmontering, invandring, huliganism, segregering. Det är bara beklämmande att läsa käbblet. Ingen har några svar.

På lunchen unnar jag mig en rejäl långpromenad. Den går genom burgna villakvarter, så välskötta och nyputsade att man kan bli revolutionär för mindre. Om det inte vore så vackert förstås. Syrener, äppelträd och hägg blommar, det är så fagert och ljuvligt att det nästan gör ont.

Jag går förbi en skylt och måste förstås stanna och läsa.

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts till döds för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: vi kan låtsas så.