Vid inskrivningen frågar ASIH-läkaren om pappa har någon särskild tro eller livsåskådning som är bra för dem att känna till. Innan har jag lagt mig i ganska mycket och gett honom stickord för att få med allt, hostan, klådan, svullen mage, svullna ben, bristande aptit, men nu håller jag tyst. Det här ska han förstås sköta själv.
Pappa (dröjande): Mja... Jag har funderat lite på om det skulle vara intressant att prata med en rabbin.
Jag (så ytterligt häpen att jag inte förmår hålla mun): En rabbin!?!
Pappa (fnissar): Ja, alltså en muhammedan går också bra..
Jag (tiger men tänker hallå, fyrtiotalet ringde och vill ha tillbaka sitt språkbruk, kläck nu inte ur dig n-ordet till råga på allt)
Pappa: Jo, jag menar alltså.. Jesus har jag ju hört nog om.
2015-10-31
2015-10-30
Fortsatt ansvar, fortsatt oro
Fredagkväll, jag sitter och försöker tända av, det vill säga skjuta undan tankarna på pappa till imorgon. Det är sista kvällen utan barn, O har lagat en god middag. Något restaurangbesök blev aldrig av, ingen av oss var up to it.
Jag lämnade pappa för några timmar sedan, han var trött och sur och ville att jag skulle gå därifrån. Han påstod att han hade ätit men jag är ganska säker på att det inte var så. Han sa att han varit vaken på natten, och ledsen när han tänkt på vad vi pratade om igår.
Men jag är inte ledsen för det, sa jag. Jamen då så, sa han och lyste upp. Nu har vi pratat färdigt om det för idag.
Oron skär fortfarande i mig. Kommunikationen mellan ASIH och hemtjänsten fungerar inte alls. Hemtjänsten hittar inte dosetten, vet inte vilka tider pappa ska ha medicin. Det vet ju inte jag heller numera eftersom jag skulle backa och lämna över ansvaret. Faktum är att hemtjänsten inte ens visste att han var inskriven på ASIH.
På måndag ska jag ringa och påpeka denna miss. Under helgen hankar vi oss fram.
Jag lämnade pappa för några timmar sedan, han var trött och sur och ville att jag skulle gå därifrån. Han påstod att han hade ätit men jag är ganska säker på att det inte var så. Han sa att han varit vaken på natten, och ledsen när han tänkt på vad vi pratade om igår.
Men jag är inte ledsen för det, sa jag. Jamen då så, sa han och lyste upp. Nu har vi pratat färdigt om det för idag.
Oron skär fortfarande i mig. Kommunikationen mellan ASIH och hemtjänsten fungerar inte alls. Hemtjänsten hittar inte dosetten, vet inte vilka tider pappa ska ha medicin. Det vet ju inte jag heller numera eftersom jag skulle backa och lämna över ansvaret. Faktum är att hemtjänsten inte ens visste att han var inskriven på ASIH.
På måndag ska jag ringa och påpeka denna miss. Under helgen hankar vi oss fram.
Bråk, vuxenblöjor och näringsdrycker
För en timme sedan hade jag fortfarande nattlinne på mig, kände mig trött och misslyckad.
Men nu har jag duschat, ätit och klarat av två jobbiga samtal till ASIH respektive hemtjänsten, om pappas eventuella behov av blöjor och definitiva behov av näringsdrycker. Passade på att gnöla lite för hemtjänsten om dålig städning också, berättigad kritik som mottogs på ett bra sätt. (Hemtjänsten är annars jättebra, funderar på att skriva lite mer om det någon gång. Om man till äventyrs tror att det är ett enkelt jobb som kan utföras av blåsta artonåringar, tänk vidare. När man ändå håller på kan man ta sig en liten funderare på hur svenska åldringar hade klarat sig utan den begåvningsreserv av kompetenta, mogna personer med invandrarbakgrund som accepterar att utföra ett emotionellt krävande jobb med låg lön.)
Och så har jag bråkat också. Imorse med O, vad grälet gällde har jag redan glömt. Jag tror att han sa något dumt som jag i vanliga fall hade låtit passera. Min fernissa är tunnare än vanligt, vilket både mamma, min syster och O får känna på. Jag fräser ifrån på ett sätt som jag inte brukar. När jag bad mamma om ursäkt häromdagen svarade hon enkelt: jag vet precis hur du har det, jag blir inte ett dugg sårad.
Värre är att jag igår... inte precis bråkade med pappa, men nära nog. Vad det handlade om orkar jag inte fördjupa mig i. Förmodligen har hans tilltagande förvirring lite med saken att göra, men inte enbart. Det är de gamla vanliga hästarna, som sagt.
Alltnog började jag gråta och sa som det var. Att jag tycker att han är orättvis som blir arg och ledsen på mig för en bagatell. Att jag har tagit ett stort ansvar för honom, inte bara nu under hans sjukdomstid. Att jag varit så fruktansvärt orolig för honom, inte bara nu på sistone, inte bara de senaste åren utan redan när jag var liten. Att det som triggar mig nu när han är sjuk och ska dö, det är att vår tid alltid varit utmätt. Vårt umgänge har alltid präglats av att det ska ta slut, svärdet har alltid hängt över våra huvuden. Värst var det under de första åren efter skilsmässan, när jag märkte att han var minst lika ledsen som jag. Det blev lite bättre senare.
Pappa satt tyst och lyssnade och klippte med sina stora bruna ögon. Jag visste aldrig att du var så ledsen, sa han. Nej. Men jag visste alltid att du var ledsen.
Så snöt jag mig, jag såg att pappa var trött. Hans syster hade ringt, han ville ringa tillbaka till henne innan han blev för trött. Han klarar inte längre att sköta telefonen, så jag ringde upp henne och gav honom luren och förberedde mig för att gå.
När jag vinkade åt honom höll han för luren. Du, jag ska ju röntgas imorgon och så är det en benknäckare som ska titta på mig. Snurr, snurr. Igen. Det känns svårt att lämna honom under sådana omständigheter, fast jag visste att hemtjänsten skulle komma inom någon timme.
Under promenaden hem storgrät jag igen.
Senare på kvällen ringde mamma och för henne berättade jag allt. Hon är den enda som förstår, som ser honom som jag gör, som tror mig när jag säger att han är virrig. Vad fint att du sa allt det där till honom, sa hon.
Mamma, ja. Vi som ofta haft så förtvivlat svårt att mötas, senast förra året när styvfar dog. Nu är hon mitt största stöd, den enda som ser och förstår och som inte skyggar.
Livet är bra märkligt ändå.
Men nu har jag duschat, ätit och klarat av två jobbiga samtal till ASIH respektive hemtjänsten, om pappas eventuella behov av blöjor och definitiva behov av näringsdrycker. Passade på att gnöla lite för hemtjänsten om dålig städning också, berättigad kritik som mottogs på ett bra sätt. (Hemtjänsten är annars jättebra, funderar på att skriva lite mer om det någon gång. Om man till äventyrs tror att det är ett enkelt jobb som kan utföras av blåsta artonåringar, tänk vidare. När man ändå håller på kan man ta sig en liten funderare på hur svenska åldringar hade klarat sig utan den begåvningsreserv av kompetenta, mogna personer med invandrarbakgrund som accepterar att utföra ett emotionellt krävande jobb med låg lön.)
Och så har jag bråkat också. Imorse med O, vad grälet gällde har jag redan glömt. Jag tror att han sa något dumt som jag i vanliga fall hade låtit passera. Min fernissa är tunnare än vanligt, vilket både mamma, min syster och O får känna på. Jag fräser ifrån på ett sätt som jag inte brukar. När jag bad mamma om ursäkt häromdagen svarade hon enkelt: jag vet precis hur du har det, jag blir inte ett dugg sårad.
Värre är att jag igår... inte precis bråkade med pappa, men nära nog. Vad det handlade om orkar jag inte fördjupa mig i. Förmodligen har hans tilltagande förvirring lite med saken att göra, men inte enbart. Det är de gamla vanliga hästarna, som sagt.
Alltnog började jag gråta och sa som det var. Att jag tycker att han är orättvis som blir arg och ledsen på mig för en bagatell. Att jag har tagit ett stort ansvar för honom, inte bara nu under hans sjukdomstid. Att jag varit så fruktansvärt orolig för honom, inte bara nu på sistone, inte bara de senaste åren utan redan när jag var liten. Att det som triggar mig nu när han är sjuk och ska dö, det är att vår tid alltid varit utmätt. Vårt umgänge har alltid präglats av att det ska ta slut, svärdet har alltid hängt över våra huvuden. Värst var det under de första åren efter skilsmässan, när jag märkte att han var minst lika ledsen som jag. Det blev lite bättre senare.
Pappa satt tyst och lyssnade och klippte med sina stora bruna ögon. Jag visste aldrig att du var så ledsen, sa han. Nej. Men jag visste alltid att du var ledsen.
Så snöt jag mig, jag såg att pappa var trött. Hans syster hade ringt, han ville ringa tillbaka till henne innan han blev för trött. Han klarar inte längre att sköta telefonen, så jag ringde upp henne och gav honom luren och förberedde mig för att gå.
När jag vinkade åt honom höll han för luren. Du, jag ska ju röntgas imorgon och så är det en benknäckare som ska titta på mig. Snurr, snurr. Igen. Det känns svårt att lämna honom under sådana omständigheter, fast jag visste att hemtjänsten skulle komma inom någon timme.
Under promenaden hem storgrät jag igen.
Senare på kvällen ringde mamma och för henne berättade jag allt. Hon är den enda som förstår, som ser honom som jag gör, som tror mig när jag säger att han är virrig. Vad fint att du sa allt det där till honom, sa hon.
Mamma, ja. Vi som ofta haft så förtvivlat svårt att mötas, senast förra året när styvfar dog. Nu är hon mitt största stöd, den enda som ser och förstår och som inte skyggar.
Livet är bra märkligt ändå.
2015-10-28
Bättre
Det känns bättre idag, mycket bättre.
För det första är O sjukskriven. Hans jävla hosta har fortfarande inte gett med sig, den har pågått i månader nu. Och vi snackar alltså inte lite rethosta, utan hosta tills knäna viker sig och han inte kan andas och kiknar och kräks. Han är fruktansvärt trött och sliten eftersom han inte varit sjukskriven mer än fem dagar i sträck och under denna tid alltid jobbat hemifrån. Jag hann bli rejält irriterad på hans läkare som inte sjukskrev honom alternativt på O själv som har he-mansyndrom och inte tydligt säger ifrån att han behöver återhämta sig. Nu inser jag hur orolig jag har varit för honom, också.
För det andra har pappa börjat äta lite mer och blivit piggare av det. Vi pratade ordentligt om saken igår och han verkar ha insett att han måste äta lite och ofta, att han blir sämre om han inte äter, att motviljan inför mat går över om han tar en första tugga, att han piggnar till direkt om han dricker provivan som jag tjatar om. O ställde sig och fixade smörstekt potatis både igår och idag, det var precis vad pappa längtat efter.
För det tredje har jag varit hos ASIH på anhörigsamtal och dragit hela långa historien för tre knäpptyst lyssnande personer, läkare, sköterska, kurator. Du har tagit ett stort ansvar för din pappa Helga, vi kommer att försöka avlasta dig i det, sa läkaren sedan. Vi bestämde att de till att börja med besöker honom på måndagar och torsdagar, med start imorgon. Eftersom de har nyckel behöver jag inte vara där, det är rentav bättre att jag inte är där.
För det fjärde har jag fått bekräftat att mina aningar om vad som väntar är korrekt. Med tanke på att pappa blivit sämre på ganska kort tid tror jag att det handlar om veckor, kanske månader. Jag hoppas att han får fortsätta vara smärtfri. Jag tror att han kommer att bli tröttare och tröttare, lite snurrigare och mer förvirrad och till sist bli medvetslös. Läkaren satt tyst en stund och sa sedan att det var ungefär vad hon trodde också. Hon la till att det kan hända att pappa blir förvirrad och orolig, och inte kan uttrycka vad han är orolig för, det är viktigt att vara uppmärksam på. Då kanske han behöver läggas in.
Förvirringen är inte som jag hade tänkt mig, men på ett bra sätt. Även när pappa är lite snurrig är det fortfarande han. Mamma och jag pratade om något han sagt, och hon sa fundersamt: Då var nog inte alla hästarna hemma. Nä, svarade jag. Men de hästar som är kvar i stallet är de gamla vanliga. Med andra ord, pappa pratar om samma saker, oroar sig för samma saker, även när han inte är helt klar. Det är ganska lätt att följa hans tankegångar, åtminstone för mig, åtminstone än så länge.
Och imorse var jag på utvecklingssamtal, det första, för Y. Hans lärare (som ser lika ung ut men som är mycket tryggare och mognare än Q:s lärare) bekräftade det vi trott oss se: att Y trivs bra i skolan och att det går bra för honom. Han klarar med råge av det som skolan har satt som mål.
Efteråt gick jag över det frostbitna gräset med den sneda morgonsolen ögonen och tänkte ett ögonblick i sänder, och att just detta ögonblick var ganska fint.
Dessutom har jag nu tre kvällar i rad fått kvittrande telefonrapporter om Liseberg, badkarsbad, pannkaksstekning och sagoläsning. Pojkarna och mormor njuter av varandra.
För det första är O sjukskriven. Hans jävla hosta har fortfarande inte gett med sig, den har pågått i månader nu. Och vi snackar alltså inte lite rethosta, utan hosta tills knäna viker sig och han inte kan andas och kiknar och kräks. Han är fruktansvärt trött och sliten eftersom han inte varit sjukskriven mer än fem dagar i sträck och under denna tid alltid jobbat hemifrån. Jag hann bli rejält irriterad på hans läkare som inte sjukskrev honom alternativt på O själv som har he-mansyndrom och inte tydligt säger ifrån att han behöver återhämta sig. Nu inser jag hur orolig jag har varit för honom, också.
För det andra har pappa börjat äta lite mer och blivit piggare av det. Vi pratade ordentligt om saken igår och han verkar ha insett att han måste äta lite och ofta, att han blir sämre om han inte äter, att motviljan inför mat går över om han tar en första tugga, att han piggnar till direkt om han dricker provivan som jag tjatar om. O ställde sig och fixade smörstekt potatis både igår och idag, det var precis vad pappa längtat efter.
För det tredje har jag varit hos ASIH på anhörigsamtal och dragit hela långa historien för tre knäpptyst lyssnande personer, läkare, sköterska, kurator. Du har tagit ett stort ansvar för din pappa Helga, vi kommer att försöka avlasta dig i det, sa läkaren sedan. Vi bestämde att de till att börja med besöker honom på måndagar och torsdagar, med start imorgon. Eftersom de har nyckel behöver jag inte vara där, det är rentav bättre att jag inte är där.
För det fjärde har jag fått bekräftat att mina aningar om vad som väntar är korrekt. Med tanke på att pappa blivit sämre på ganska kort tid tror jag att det handlar om veckor, kanske månader. Jag hoppas att han får fortsätta vara smärtfri. Jag tror att han kommer att bli tröttare och tröttare, lite snurrigare och mer förvirrad och till sist bli medvetslös. Läkaren satt tyst en stund och sa sedan att det var ungefär vad hon trodde också. Hon la till att det kan hända att pappa blir förvirrad och orolig, och inte kan uttrycka vad han är orolig för, det är viktigt att vara uppmärksam på. Då kanske han behöver läggas in.
Förvirringen är inte som jag hade tänkt mig, men på ett bra sätt. Även när pappa är lite snurrig är det fortfarande han. Mamma och jag pratade om något han sagt, och hon sa fundersamt: Då var nog inte alla hästarna hemma. Nä, svarade jag. Men de hästar som är kvar i stallet är de gamla vanliga. Med andra ord, pappa pratar om samma saker, oroar sig för samma saker, även när han inte är helt klar. Det är ganska lätt att följa hans tankegångar, åtminstone för mig, åtminstone än så länge.
Och imorse var jag på utvecklingssamtal, det första, för Y. Hans lärare (som ser lika ung ut men som är mycket tryggare och mognare än Q:s lärare) bekräftade det vi trott oss se: att Y trivs bra i skolan och att det går bra för honom. Han klarar med råge av det som skolan har satt som mål.
Efteråt gick jag över det frostbitna gräset med den sneda morgonsolen ögonen och tänkte ett ögonblick i sänder, och att just detta ögonblick var ganska fint.
Dessutom har jag nu tre kvällar i rad fått kvittrande telefonrapporter om Liseberg, badkarsbad, pannkaksstekning och sagoläsning. Pojkarna och mormor njuter av varandra.
2015-10-27
Orolig
Det går upp och det går ner. Det är inte lika jävligt jämt, tack och lov. Häromdagen klagade jag för mamma att ingenting är roligt längre, jag kan inte komma på en enda sak som gör mig glad.
Fast det är förstås inte sant. Att titta på Homeland tillsammans med min syster igår kväll. Att upptäcka att en sjal som jag hade dåligt samvete för att jag köpte i somras, för jag egentligen inte behöver den (vem fan behöver en sjal till, liksom?) passar perfekt till den höstkappa jag också har lite dåligt samvete över. Att både O och min syster J följde med hem till pappa igår, vi drack kaffe och småpratade medan han sov. Att titta på Annie Hall i soffan mitt på blanka eftermiddagen, jag skrattade högt flera gånger. Allt detta har gjort mig glad, så är det.
Men idag är jag orolig, så orolig att jag har hjärtklappning och ibland lite svårt att andas. Det är väl det som kallas ångest, antar jag. Jag är lyckligt lottad som inte har känt det så ofta.
Tankarna snurrar. Borde jag se till att pappa läggs in? Vill han det själv? Blir det bättre då, för honom, för mig?
Det idealiska (för honom, för mig?) hade varit om jag kunde vara hos honom var fjärde timme och truga i honom något ätbart. Då skulle han må bättre och givetvis även jag. Men det går förstås inte.
Hemtjänsten klarar inte att truga i honom mat, det har jag full förståelse för. ASIH:s roll har jag ännu inte riktigt förstått. De prisas i alla tonarter av alla som har haft kontakt med dem och de gav onekligen ett mycket bra intryck igår när de besökte honom och skrev in honom. Men när kommer de nästa gång, var det fredag? Och borde jag ringa dem och säga det här om maten, igen? Vi pratade ju om det igår? Imorgon ska jag på närståendesamtal hos dem, då kan jag förstås fråga.
Igår när vi lämnade pappa sa jag till O och J att jag måste skilja på pappas behov och mina egna. Jag lämnar honom i ett litet rum, där han vet att ingen kommer till honom på hela natten. Inget finns att göra mer än att läsa och sova. Han vet att han snart ska dö. Jag kan knappt tänka mig något gräsligare. Men jag tror inte att han simulerar när han gosar ner sig i sängen med Polis, polis, potatismos! Han lyser upp när jag visar honom Guillous Vendetta, den hade han glömt att han hade, den är den bästa av Hamiltonböckerna. Vi ses imorgon, men du behöver inte komma så ofta. Jadå jag ringer om det är något.
Fast det gör han ju aldrig.
Dessutom bryter sorgen och saknaden fram allt oftare. Redan, i förtid. Jag kommer att sakna honom så fruktansvärt. Min samtalspartner, min tröstare. Han som när han fungerade som bäst - jag inser att det är några år sedan - kunde trösta och stötta mig som ingen annan.
Fast det är förstås inte sant. Att titta på Homeland tillsammans med min syster igår kväll. Att upptäcka att en sjal som jag hade dåligt samvete för att jag köpte i somras, för jag egentligen inte behöver den (vem fan behöver en sjal till, liksom?) passar perfekt till den höstkappa jag också har lite dåligt samvete över. Att både O och min syster J följde med hem till pappa igår, vi drack kaffe och småpratade medan han sov. Att titta på Annie Hall i soffan mitt på blanka eftermiddagen, jag skrattade högt flera gånger. Allt detta har gjort mig glad, så är det.
Men idag är jag orolig, så orolig att jag har hjärtklappning och ibland lite svårt att andas. Det är väl det som kallas ångest, antar jag. Jag är lyckligt lottad som inte har känt det så ofta.
Tankarna snurrar. Borde jag se till att pappa läggs in? Vill han det själv? Blir det bättre då, för honom, för mig?
Det idealiska (för honom, för mig?) hade varit om jag kunde vara hos honom var fjärde timme och truga i honom något ätbart. Då skulle han må bättre och givetvis även jag. Men det går förstås inte.
Hemtjänsten klarar inte att truga i honom mat, det har jag full förståelse för. ASIH:s roll har jag ännu inte riktigt förstått. De prisas i alla tonarter av alla som har haft kontakt med dem och de gav onekligen ett mycket bra intryck igår när de besökte honom och skrev in honom. Men när kommer de nästa gång, var det fredag? Och borde jag ringa dem och säga det här om maten, igen? Vi pratade ju om det igår? Imorgon ska jag på närståendesamtal hos dem, då kan jag förstås fråga.
Igår när vi lämnade pappa sa jag till O och J att jag måste skilja på pappas behov och mina egna. Jag lämnar honom i ett litet rum, där han vet att ingen kommer till honom på hela natten. Inget finns att göra mer än att läsa och sova. Han vet att han snart ska dö. Jag kan knappt tänka mig något gräsligare. Men jag tror inte att han simulerar när han gosar ner sig i sängen med Polis, polis, potatismos! Han lyser upp när jag visar honom Guillous Vendetta, den hade han glömt att han hade, den är den bästa av Hamiltonböckerna. Vi ses imorgon, men du behöver inte komma så ofta. Jadå jag ringer om det är något.
Fast det gör han ju aldrig.
Dessutom bryter sorgen och saknaden fram allt oftare. Redan, i förtid. Jag kommer att sakna honom så fruktansvärt. Min samtalspartner, min tröstare. Han som när han fungerade som bäst - jag inser att det är några år sedan - kunde trösta och stötta mig som ingen annan.
2015-10-25
För sent, förstört
Inatt sov jag uselt, provade ett nytt sömnmedel som doktorn skrivit ut, långtidsverkande. Jag somnade inte riktigt, låg i en sorts halvdvala där otäcka bilder av pappa spökade för mig. Strax före ett gick jag upp och tog en insomningstablett. De är underbara, känslan när sömnigheten kommer och jag vet: nu somnar jag. Tydligen ska jag hålla mig till dem.
Idag var jag och O i pappas gamla lägenhet igen och fixade med ett par saker. Nu behöver vi inte åka dit förrän... ja, förrän den ska säljas. Och det gör vi inte medan pappa lever.
Det var för jävligt att vara där. Förra gången var det inte så farligt, då hämtade vi tavlor och en del saker, det var något konstruktivt över det.
Så inte idag. Förutom resten av tavlorna - som är fina, erkännes - och lite böcker och kanske någon enstaka grej finns inte något värt att bevara i det som var pappas hem.
Han ville ha en CD-spelare och några skivor. Skivorna hittade jag och torkade rena från damm. Spelare hittade jag också, flera stycken, men inte fan funkade de.
Efteråt var jag äcklad, arg och ledsen. Allt är för sent, förstört, borta, söndertrampat och värdelöst. Varför måste jag vara med om detta?
I bilen suckade O lättat och menade att det var ett gott dagsverke. Mitt är inte slut än, jag måste till pappa och så ska ungarnas väskor packas. Miles to go before I sleep.
Men jag bet ihop och nu efteråt känns det inte så illa ändå. Mamma gjorde mig sällskap till pappa, hon och jag packade tillsammans medan O gjorde middag. Pappa var bättre idag, och på kvällen kom min farbror och hans fru och hälsade på.
Och pappa är pappa. Jo, jag är arg och bitter ibland. Men jag älskar honom som han är, hur kan jag göra annat?
Imorgon kommer ASIH. Jag hoppas att de kan avlasta mig lite, gudarna ska veta att jag behöver det.
Idag var jag och O i pappas gamla lägenhet igen och fixade med ett par saker. Nu behöver vi inte åka dit förrän... ja, förrän den ska säljas. Och det gör vi inte medan pappa lever.
Det var för jävligt att vara där. Förra gången var det inte så farligt, då hämtade vi tavlor och en del saker, det var något konstruktivt över det.
Så inte idag. Förutom resten av tavlorna - som är fina, erkännes - och lite böcker och kanske någon enstaka grej finns inte något värt att bevara i det som var pappas hem.
Han ville ha en CD-spelare och några skivor. Skivorna hittade jag och torkade rena från damm. Spelare hittade jag också, flera stycken, men inte fan funkade de.
Efteråt var jag äcklad, arg och ledsen. Allt är för sent, förstört, borta, söndertrampat och värdelöst. Varför måste jag vara med om detta?
I bilen suckade O lättat och menade att det var ett gott dagsverke. Mitt är inte slut än, jag måste till pappa och så ska ungarnas väskor packas. Miles to go before I sleep.
Men jag bet ihop och nu efteråt känns det inte så illa ändå. Mamma gjorde mig sällskap till pappa, hon och jag packade tillsammans medan O gjorde middag. Pappa var bättre idag, och på kvällen kom min farbror och hans fru och hälsade på.
Och pappa är pappa. Jo, jag är arg och bitter ibland. Men jag älskar honom som han är, hur kan jag göra annat?
Imorgon kommer ASIH. Jag hoppas att de kan avlasta mig lite, gudarna ska veta att jag behöver det.
2015-10-24
En dag till
Idag mötte jag mamma vid tåget. Höll på att komma för sent eftersom jag var tvungen att medla i bråk mellan bindgalen storson, infernaliskt retsam lillson och högeligen irriterad make. I övermorgon reser mamma och ungarna till Göteborg.
Syrran anslöt och vi åt lunch. Sedan följde mamma med hem till pappa. Det är skönt att ha sällskap dit, numera är jag lite rädd när jag sätter nyckeln i låset.
Det var värre än vanligt. Han var så trött, så trött, och lite sur. Han hade tagit av sig tröjan och jag ville gråta när jag såg hans magra axlar och armar och stora svullna mage, med röda stora klösmärken. Hostan är något bättre men fortfarande jävlig, och så har han ont i benen, känns som träningsvärk säger han.
Tack och lov att mamma var med och tack och lov att ASIH kommer på måndag.
Men som vanligt blev allt så väldigt mycket bättre när jag fått i honom lite vätska och glass. Han blev glad för den gigantiska tekopp jag köpt åt honom på Indiska, den har en turkos elefant på. Vi pratade en stund alla tre, och skrattade faktiskt också. Till sist utspann sig följande dialog :
- Du vet att du kan ringa mig om det är något, om du känner dig ensam och ledsen.
- Jo, men det gör jag ju bara om jag tror att det hjälper.
- Det var då ett jävla svar också.
Vi skrattar, alla tre.
- Jag säger som jag sa till narkosläkaren för några veckor sedan: så ont gör det faktiskt inte.
Å pappa. Hur ska jag klara mig utan dig?
Syrran anslöt och vi åt lunch. Sedan följde mamma med hem till pappa. Det är skönt att ha sällskap dit, numera är jag lite rädd när jag sätter nyckeln i låset.
Det var värre än vanligt. Han var så trött, så trött, och lite sur. Han hade tagit av sig tröjan och jag ville gråta när jag såg hans magra axlar och armar och stora svullna mage, med röda stora klösmärken. Hostan är något bättre men fortfarande jävlig, och så har han ont i benen, känns som träningsvärk säger han.
Tack och lov att mamma var med och tack och lov att ASIH kommer på måndag.
Men som vanligt blev allt så väldigt mycket bättre när jag fått i honom lite vätska och glass. Han blev glad för den gigantiska tekopp jag köpt åt honom på Indiska, den har en turkos elefant på. Vi pratade en stund alla tre, och skrattade faktiskt också. Till sist utspann sig följande dialog :
- Du vet att du kan ringa mig om det är något, om du känner dig ensam och ledsen.
- Jo, men det gör jag ju bara om jag tror att det hjälper.
- Det var då ett jävla svar också.
Vi skrattar, alla tre.
- Jag säger som jag sa till narkosläkaren för några veckor sedan: så ont gör det faktiskt inte.
Å pappa. Hur ska jag klara mig utan dig?
2015-10-23
Dygnsrytm, diskrepans och en trogen gammal vän
Vilken berg- och dalbana detta är.
Igår hade jag ett bra samtal med pappa om hans grejer. Han sa att han trivs bättre i den här lägenheten än sin gamla, och det är ett stort erkännande som gör mig glad. Det är precis det jag har arbetat för. När jag frågade varför han inte kan berätta vilka saker han vill ha hos sig, tillstod han att det nog är för att han känslomässigt sett detta boende som tillfälligt, fast han rationellt inser att det inte är så.
Han mindes inte längre att hemtjänsten slängt matlådor mot hans vilja. Han mindes känslan men inte att det hänt.
Vi pratade om att hämta grejer från gamla lägenheten, han nämnde en del saker som han vill ha, jag lovade att försöka. Att han följer med dit är inte en bra idé, det går helt enkelt inte. Han orkar inte. Jag orkar inte.
Han åt två inlagda päronhalvor och suckade otåligt åt mig när jag frågade om han ville ha mer. Ska du tjata om mat nu igen.
Nej, det ska jag ju inte, det måste jag sluta med. Samtidigt vet jag ju att han mår bättre och blir både gladare och snällare om jag får i honom de där små munsbitarna av glass, kräm, melon eller inlagd frukt. Så länge det nu varar.
Igår hade jag ett bra samtal med pappa om hans grejer. Han sa att han trivs bättre i den här lägenheten än sin gamla, och det är ett stort erkännande som gör mig glad. Det är precis det jag har arbetat för. När jag frågade varför han inte kan berätta vilka saker han vill ha hos sig, tillstod han att det nog är för att han känslomässigt sett detta boende som tillfälligt, fast han rationellt inser att det inte är så.
Han mindes inte längre att hemtjänsten slängt matlådor mot hans vilja. Han mindes känslan men inte att det hänt.
Vi pratade om att hämta grejer från gamla lägenheten, han nämnde en del saker som han vill ha, jag lovade att försöka. Att han följer med dit är inte en bra idé, det går helt enkelt inte. Han orkar inte. Jag orkar inte.
Han åt två inlagda päronhalvor och suckade otåligt åt mig när jag frågade om han ville ha mer. Ska du tjata om mat nu igen.
Nej, det ska jag ju inte, det måste jag sluta med. Samtidigt vet jag ju att han mår bättre och blir både gladare och snällare om jag får i honom de där små munsbitarna av glass, kräm, melon eller inlagd frukt. Så länge det nu varar.
Själv framhärdar han i att han borde plåga i sig lagad mat. Inte för inte är han sin mors son, jämngammal med andra världskriget. Nej, ät glass istället, säger jag.
Imorse (var det väl?) grät jag förtvivlat, verkligen förtvivlat. Jag var så trött och sliten och fasade för att gå till pappa. Varje dag är jag rädd för vad som ska möta mig. Är han kvar? Är det fortfarande han? Är han ledsen eller grinig? Det måste han ju få vara men jag har så svårt att orka med det nu.
Imorse (var det väl?) grät jag förtvivlat, verkligen förtvivlat. Jag var så trött och sliten och fasade för att gå till pappa. Varje dag är jag rädd för vad som ska möta mig. Är han kvar? Är det fortfarande han? Är han ledsen eller grinig? Det måste han ju få vara men jag har så svårt att orka med det nu.
Hur länge kan det vara? Inte länge till. Jag pratade med min läkare igår, hon som sjukskrivit mig, och tänkte högt. Det är så svårt att bedöma, även de som arbetat länge med cancerpatienter vågar inte ge prognos. Förmodligen är mina egna gissningar och bedömningar, jag som känner honom så väl, som har sett honom varje dag, lika relevanta som experternas. Jo, det trodde min doktor också.
Och jag har en känsla av att det går utför jävligt snabbt. Häromdagen fick pappa en fast telefon, äntligen en telefon med ordentligt ljud. Men han klarar inte att sköta den. Han tar medicin på fel tider, fast han inte ska ta medicin på egen hand utan vänta på hemtjänsten.
Ändå känner jag mig rätt ensam om att se detta. Hans syster som är läkare besökte honom häromkvällen, ganska sent. Vi pratade kort i bilen först. Efteråt fick jag ett sms om att han pratat oavbrutet i en och en halv timme och varit pigg och fullständigt klar.
Klar, i helvete heller. Han är inte alls klar i huvudet, men det är bara jag som ser. Det jag ser och det andra ser går inte ihop, det får mig ibland att tvivla på min egen uppfattningsförmåga. När jag är borta från pappa har jag en tendens att måla upp katastrofscenarion, men herregud, han HAR ju blivit mycket sämre. Från dag till dag kan det variera, men från vecka till vecka blir han absolut sämre.
Pappas dygnsrytm tippar onekligen över åt det sena hållet och går därmed inte att förena med min. Vid fem, sextiden måste jag gå hem för att hinna se barnen och natta dem. Då börjar hans piggaste tid. Vid tvåtiden när jag kommer ligger han oftast och sover. Att träffas tidigare än så är absolut ingen idé, då sover han. Nästa vecka när barnen är borta kan jag sitta några kvällar hos honom.
(Vilket arv jag har. Mamma är jordens murmeldjur om morgnarna. Det är inte konstigt att jag är den morgontröttaste person jag känner. Det är faktiskt mina geners fel, inte mitt.)
Utöver dygnsrytmen är det förstås också så att han skärper sig och stimuleras när han får besök av andra än mig. Jag är hans närmaste, den som är där varje dag, på gott och ont.
Men idag var jag glad när jag lämnade honom. En timme tidigare hade hans äldsta vän kommit. De lärde känna varann när de kom till Uppsala, M är dessutom min gudfar. Trofastare vän kan man inte tänka sig. Sedan pappa blev sjuk har M hälsat på honom minst fyra, kanske fem gånger, fast han själv varit bortrest i flera veckor. Och idag hade han med sig fantastiska dessertostar som förning. Både pappa och jag lät oss väl smaka. När jag berömde valet av present, fyllt av både smak och kalorier, fnissade han. Det var ju jag som lärde din pappa att äta fransk ost en gång i tiden, har du inte hört den historien? Och nej, det hade jag faktiskt inte.
Klar, i helvete heller. Han är inte alls klar i huvudet, men det är bara jag som ser. Det jag ser och det andra ser går inte ihop, det får mig ibland att tvivla på min egen uppfattningsförmåga. När jag är borta från pappa har jag en tendens att måla upp katastrofscenarion, men herregud, han HAR ju blivit mycket sämre. Från dag till dag kan det variera, men från vecka till vecka blir han absolut sämre.
Pappas dygnsrytm tippar onekligen över åt det sena hållet och går därmed inte att förena med min. Vid fem, sextiden måste jag gå hem för att hinna se barnen och natta dem. Då börjar hans piggaste tid. Vid tvåtiden när jag kommer ligger han oftast och sover. Att träffas tidigare än så är absolut ingen idé, då sover han. Nästa vecka när barnen är borta kan jag sitta några kvällar hos honom.
(Vilket arv jag har. Mamma är jordens murmeldjur om morgnarna. Det är inte konstigt att jag är den morgontröttaste person jag känner. Det är faktiskt mina geners fel, inte mitt.)
Utöver dygnsrytmen är det förstås också så att han skärper sig och stimuleras när han får besök av andra än mig. Jag är hans närmaste, den som är där varje dag, på gott och ont.
Men idag var jag glad när jag lämnade honom. En timme tidigare hade hans äldsta vän kommit. De lärde känna varann när de kom till Uppsala, M är dessutom min gudfar. Trofastare vän kan man inte tänka sig. Sedan pappa blev sjuk har M hälsat på honom minst fyra, kanske fem gånger, fast han själv varit bortrest i flera veckor. Och idag hade han med sig fantastiska dessertostar som förning. Både pappa och jag lät oss väl smaka. När jag berömde valet av present, fyllt av både smak och kalorier, fnissade han. Det var ju jag som lärde din pappa att äta fransk ost en gång i tiden, har du inte hört den historien? Och nej, det hade jag faktiskt inte.
2015-10-22
Floskler
Det cirkulerar en hel del citat från en bloggare och författare vars namn jag ska låta vara osagt. Hens specialitet är kommunikation mellan barn och föräldrar. Hen tillhör den anti-auktoritära skolan.
Jag började följa bloggen för ett bra tag sedan, men fick sluta. Trots att jag i sak håller med om i stort sett allt blev jag fruktansvärt irriterad på det puttriga, självgoda, mästrande tonfallet. Nej, orden jag väljer är inte rätt. Hen är inte överlägsen, utan välmenande. Men... aningslös.
Nu ikväll efter att ha nedkämpat tvenne söner i sängen, utan blodvite men inte utan provokationer, ser jag ett nytt citat i mitt flöde. Jag får god lust att kommentera det men inser att min snälla vän som delat det skulle kunna ta illa upp.
Citatet går ut på att barn som inte samarbetar, underlåter att göra det eftersom de inte upplever relationen med den vuxne som tillräckligt meningsfull.
Jag tänker jesus jävlar kära experten, du måtte ha helt andra sorts barn än jag. Visst blir jag regelbundet tokig på mina ungar när de inte samarbetar. Men är inte det en del av barns normala utveckling?
Själv samarbetade jag oftast. Men så var jag ett ganska marginaliserat barn också, utan syskon, ensamt i en vuxenvärld som inte tog så värst stora hänsyn till mig och mina behov. Min föräldrarevolt kom långt efter att jag blivit vuxen.
End of rant, som man säger.
Jag började följa bloggen för ett bra tag sedan, men fick sluta. Trots att jag i sak håller med om i stort sett allt blev jag fruktansvärt irriterad på det puttriga, självgoda, mästrande tonfallet. Nej, orden jag väljer är inte rätt. Hen är inte överlägsen, utan välmenande. Men... aningslös.
Nu ikväll efter att ha nedkämpat tvenne söner i sängen, utan blodvite men inte utan provokationer, ser jag ett nytt citat i mitt flöde. Jag får god lust att kommentera det men inser att min snälla vän som delat det skulle kunna ta illa upp.
Citatet går ut på att barn som inte samarbetar, underlåter att göra det eftersom de inte upplever relationen med den vuxne som tillräckligt meningsfull.
Jag tänker jesus jävlar kära experten, du måtte ha helt andra sorts barn än jag. Visst blir jag regelbundet tokig på mina ungar när de inte samarbetar. Men är inte det en del av barns normala utveckling?
Själv samarbetade jag oftast. Men så var jag ett ganska marginaliserat barn också, utan syskon, ensamt i en vuxenvärld som inte tog så värst stora hänsyn till mig och mina behov. Min föräldrarevolt kom långt efter att jag blivit vuxen.
End of rant, som man säger.
2015-10-21
Det som gör mest ont
Jag är sliten nu. Jag märker det på olika sätt. Min gamla hjärtklappning har kommit tillbaka, jag blir lätt stressad, irriterad och ledsen.
Så länge det finns något att göra, att ordna med, går det oftast bra. Men när det inte gör det är jag en blöt fläck.
Idag när jag kom till pappa var han lite ledsen. Inget är mitt eget längre, sa han. En hurtig kvinna från hemtjänsten hade rensat bland matlådorna och slängt något han hade velat äta.
Det skär i hjärtat, eventuellt ska jag prata med hemtjänsten om detta och be dem vara lite mer varsamma. Samtidigt är ju pappa skör, en matförgiftning är det sista han behöver. Och han har inte riktig koll på hur gamla lådorna är.
Jag förstår honom. Nej, han har inte valt det här. Han ligger i en lägenhet som jag har valt, med möbler jag har valt, i kläder jag har valt.
Jag har gjort så gott jag kunnat, jag har hämtat tavlor och saker och lite husgeråd från hans gamla lägenhet. Fast jag frågade massor av gånger sa han aldrig vilka han ville ha, så jag valde själv.
Jag skaffar precis de böcker han vill läsa, just nu lättläst, Guillou och Sjöwall-Wahlöö. Jag köper precis den mat han vill ha utöver matlådorna. Objektivt och materiellt har han inte haft det så här bra på länge. Men det är inte hans, det har han rätt i.
Han ligger vaken och oroar sig, säger han. Tysta tårar av vanmakt rinner på mig, han märker dem inte, lika bra det. Jo, han oroar sig över sina saker, sina böcker och plastmodeller, vad ska hända med dem. Jag vet inte vad jag ska svara, menar han nu eller sedan? Ska jag hämta hit en del av dem så du får se dem, blir du lugnare då? Nej, nej. Det behövs inte.
När jag skriver detta inser jag att det jag är räddast för, att se pappa ledsen och orolig, det är här nu. Det har jag aldrig stått ut med och gör det förstås inte nu heller.
Samtidigt begriper jag ju att jag har gjort och gör allt som är rimligt och mer ändå. Pappa säger inget annat heller, han uttrycker inget annat än tacksamhet och kärlek. Du behöver inte komma så ofta, säger han. Det säger min syster också.
Nej. Jag vet. Jag måste hålla ihop. Men mår jag bättre av att inte vara där, att inte suga ut det sista av vår tid tillsammans, den tid som alltid varit begränsad, den tid som nu alldeles snart ska ta slut?
Fan vad det gör ont det här.
Så länge det finns något att göra, att ordna med, går det oftast bra. Men när det inte gör det är jag en blöt fläck.
Idag när jag kom till pappa var han lite ledsen. Inget är mitt eget längre, sa han. En hurtig kvinna från hemtjänsten hade rensat bland matlådorna och slängt något han hade velat äta.
Det skär i hjärtat, eventuellt ska jag prata med hemtjänsten om detta och be dem vara lite mer varsamma. Samtidigt är ju pappa skör, en matförgiftning är det sista han behöver. Och han har inte riktig koll på hur gamla lådorna är.
Jag förstår honom. Nej, han har inte valt det här. Han ligger i en lägenhet som jag har valt, med möbler jag har valt, i kläder jag har valt.
Jag har gjort så gott jag kunnat, jag har hämtat tavlor och saker och lite husgeråd från hans gamla lägenhet. Fast jag frågade massor av gånger sa han aldrig vilka han ville ha, så jag valde själv.
Jag skaffar precis de böcker han vill läsa, just nu lättläst, Guillou och Sjöwall-Wahlöö. Jag köper precis den mat han vill ha utöver matlådorna. Objektivt och materiellt har han inte haft det så här bra på länge. Men det är inte hans, det har han rätt i.
Han ligger vaken och oroar sig, säger han. Tysta tårar av vanmakt rinner på mig, han märker dem inte, lika bra det. Jo, han oroar sig över sina saker, sina böcker och plastmodeller, vad ska hända med dem. Jag vet inte vad jag ska svara, menar han nu eller sedan? Ska jag hämta hit en del av dem så du får se dem, blir du lugnare då? Nej, nej. Det behövs inte.
När jag skriver detta inser jag att det jag är räddast för, att se pappa ledsen och orolig, det är här nu. Det har jag aldrig stått ut med och gör det förstås inte nu heller.
Samtidigt begriper jag ju att jag har gjort och gör allt som är rimligt och mer ändå. Pappa säger inget annat heller, han uttrycker inget annat än tacksamhet och kärlek. Du behöver inte komma så ofta, säger han. Det säger min syster också.
Nej. Jag vet. Jag måste hålla ihop. Men mår jag bättre av att inte vara där, att inte suga ut det sista av vår tid tillsammans, den tid som alltid varit begränsad, den tid som nu alldeles snart ska ta slut?
Fan vad det gör ont det här.
2015-10-20
Alltså, folk
Jag till sjukgymnasten arbetsterapeuten: Så pappa kan alltså få en sjuksäng akut? Vi behöver inte vänta tills ASIH kommit igång?
Sjukgymnasten arbetsterapeuten: Ja, alltså ni får ju låna den. Ni får inte behålla den och sälja den på Blocket sen.
Jag: Va? Herregud. Gör folk sånt?
Sjukgymnasten arbetsterapeuten: Du anar inte. Men du, då beställer jag den akut, den kommer imorgon. Är det säkert att det är okej?
Jag ser frågande ut, så hon förtydligar.
- Ja, alltså en del säger att vi absolut inte får komma med sjuksängen förrän de hunnit flytta undan den ordinarie sängen, och blir arga när det går för snabbt.
Herregud, igen.
Jag: Va? Herregud. Gör folk sånt?
Jag ser frågande ut, så hon förtydligar.
- Ja, alltså en del säger att vi absolut inte får komma med sjuksängen förrän de hunnit flytta undan den ordinarie sängen, och blir arga när det går för snabbt.
Herregud, igen.
2015-10-19
Dagens ärende
Jo, en sak till. På området grejer man verkligen inte har lust att göra just nu och skulle prioritera bort om man fan inte var tvungen. Idag måste jag fixa ett nytt körkortsfoto. Kan inte skjuta upp det längre, det förbannade körkortet går ut nästa vecka. Jag har inga bilder på lager som går att använda heller.
Nåja, får väl måla ögonfransarna lite i alla fall och försöka att inte se ut som sju svåra år. Inte för att jag egentligen bryr mig så himla mycket.
(En sak som jag dock har lyckats prioritera bort är en pensionsrådgivare som jagat mig via jobbet. Jag sa som det var, att min pappa är svårt sjuk och för övrigt så smäller det till i huvudet på mig så fort jag hör ordet pension och jag slutar lyssna och registrera. för det känns så fruktansvärt ointressant. Skjut mig eller förlåt mig för sådan är jag. Damen som var utsänd att boka ett möte med mig hade tydligt svårt att hålla sig för skratt.)
Nåja, får väl måla ögonfransarna lite i alla fall och försöka att inte se ut som sju svåra år. Inte för att jag egentligen bryr mig så himla mycket.
(En sak som jag dock har lyckats prioritera bort är en pensionsrådgivare som jagat mig via jobbet. Jag sa som det var, att min pappa är svårt sjuk och för övrigt så smäller det till i huvudet på mig så fort jag hör ordet pension och jag slutar lyssna och registrera. för det känns så fruktansvärt ointressant. Skjut mig eller förlåt mig för sådan är jag. Damen som var utsänd att boka ett möte med mig hade tydligt svårt att hålla sig för skratt.)
Barnen
ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.
Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.
Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.
På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.
Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.
Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.
Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).
Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.
Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.
Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.
På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.
Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.
Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.
Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).
Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.
2015-10-18
Söndag
(Sjukt ointressanta titlar på inläggen nuförtiden. Ja förutom citatet igår dårå, stilpoäng till den som spikar det.)
Jo, jag var lugn och glad igår kväll. Åt middag, bråkade förvisso med barnen, men blev sams, åt godis framför Downton Abbey, läste ut Röda Nejlikan och en gammal Lottabok.
Men imorse vaknade jag och ville bara dö. Känner igen känslan från andra tunga perioder, morgnarna är värst. Dessutom hade jag lyckats boka in mig på ett jävla Body balance-pass som jag egentligen inte ville gå på.
Träningen just nu är ett eget kapitel. Jag längtar efter att träna igen, jag saknar avkopplingen och kicken det ger. Gudarna ska veta att jag skulle behöva båda delarna just nu. Men jag varken hinner eller orkar. Dessutom är jag fortfarande smått förkyld.
Kanske är det helt idiotiskt att ens tänka på träning i nuläget. Men hur som helst har jag framhärdat i att försöka pussla in en eller ett par lugna pass i veckan. Pilates och yoga eller sånt, sånt som jag hittills har tyckt var ganska värdelöst, men som så många andra tycker är bra så det måste det ju vara det är väl bara jag som inte fattar.
(Kören och sången brukar också ge mig avkoppling och kickar, men den har jag helt strukit från listan just nu. Det funkar inte, jag orkar inte, jag vill inte.)
I fredags yogade jag och det var faktiskt rätt okej. Igår kväll satte jag som sagt upp mig på Body balance, det har jag provat förr och aldrig riktigt gillat, det är ett flummigt konglomerat av allt möjligt... flum. Men jag hamnade på plats 32 och tänkte att det är riskfritt.
I helvete heller. Jag vaknade 58 minuter före passet det vill säga två minuter för sent att avboka till ett meddelande att jag fått plats. Då orkade jag inte pallra mig iväg och mådde istället dåligt över det.
Ja, den här utläggningen visar bara hur fånig jag är just nu. Varför bli ledsen över detta när jag annars forcerar både telefonskojare och biståndsapor?
Men resten av dagen blev okej. Vid tvåtiden kom jag till pappa, han var oerhört trött men piggnade till sedan jag kört upp honom ur sängen och gett honom glass, mazarin och en kopp te. Sedan pratade vi mer om hans barndom och ungdom, jag antecknade på datorn. Till middag fick han aprikoskräm och hönökaka med smör.
Jag vet inte om det är rätt, men just nu känns det vettigare att han får i sig något även om det är socker, fett och tomma kalorier. Riktig mat får det att vända sig i magen på honom, men han försöker tappert tvinga i sig i alla fall. Gör inte det, bad jag.
Noterade också att han börjar få svårt att ta sig ur sängen. Dags för en riktig sjuksäng kanske.
När jag lämnade honom pratade han i telefon med sin syster, det kändes bra.
Imorgon ska jag ägna förmiddagen åt att ringa läkare, både hepatologen och läkaren på vårdcentralen. Jag vill ha ett läkarintyg för närståendepeng eller åtminstone kontaktuppgifter så att jag kan få ett snabbt när det behövs. Jag vill ha remiss till ASIH redan nu, som en klok läsare påpekade är det bara en tidsfråga innan det behövs.
På eftermiddagen ska jag hälsa på pappa. Han tycker att det är roligt att berätta om sitt liv och blir inte alls trött av det. Hoppas vi hinner färdigt.
Jo, jag var lugn och glad igår kväll. Åt middag, bråkade förvisso med barnen, men blev sams, åt godis framför Downton Abbey, läste ut Röda Nejlikan och en gammal Lottabok.
Men imorse vaknade jag och ville bara dö. Känner igen känslan från andra tunga perioder, morgnarna är värst. Dessutom hade jag lyckats boka in mig på ett jävla Body balance-pass som jag egentligen inte ville gå på.
Träningen just nu är ett eget kapitel. Jag längtar efter att träna igen, jag saknar avkopplingen och kicken det ger. Gudarna ska veta att jag skulle behöva båda delarna just nu. Men jag varken hinner eller orkar. Dessutom är jag fortfarande smått förkyld.
Kanske är det helt idiotiskt att ens tänka på träning i nuläget. Men hur som helst har jag framhärdat i att försöka pussla in en eller ett par lugna pass i veckan. Pilates och yoga eller sånt, sånt som jag hittills har tyckt var ganska värdelöst, men som så många andra tycker är bra så det måste det ju vara det är väl bara jag som inte fattar.
(Kören och sången brukar också ge mig avkoppling och kickar, men den har jag helt strukit från listan just nu. Det funkar inte, jag orkar inte, jag vill inte.)
I fredags yogade jag och det var faktiskt rätt okej. Igår kväll satte jag som sagt upp mig på Body balance, det har jag provat förr och aldrig riktigt gillat, det är ett flummigt konglomerat av allt möjligt... flum. Men jag hamnade på plats 32 och tänkte att det är riskfritt.
I helvete heller. Jag vaknade 58 minuter före passet det vill säga två minuter för sent att avboka till ett meddelande att jag fått plats. Då orkade jag inte pallra mig iväg och mådde istället dåligt över det.
Ja, den här utläggningen visar bara hur fånig jag är just nu. Varför bli ledsen över detta när jag annars forcerar både telefonskojare och biståndsapor?
Men resten av dagen blev okej. Vid tvåtiden kom jag till pappa, han var oerhört trött men piggnade till sedan jag kört upp honom ur sängen och gett honom glass, mazarin och en kopp te. Sedan pratade vi mer om hans barndom och ungdom, jag antecknade på datorn. Till middag fick han aprikoskräm och hönökaka med smör.
Jag vet inte om det är rätt, men just nu känns det vettigare att han får i sig något även om det är socker, fett och tomma kalorier. Riktig mat får det att vända sig i magen på honom, men han försöker tappert tvinga i sig i alla fall. Gör inte det, bad jag.
Noterade också att han börjar få svårt att ta sig ur sängen. Dags för en riktig sjuksäng kanske.
När jag lämnade honom pratade han i telefon med sin syster, det kändes bra.
Imorgon ska jag ägna förmiddagen åt att ringa läkare, både hepatologen och läkaren på vårdcentralen. Jag vill ha ett läkarintyg för närståendepeng eller åtminstone kontaktuppgifter så att jag kan få ett snabbt när det behövs. Jag vill ha remiss till ASIH redan nu, som en klok läsare påpekade är det bara en tidsfråga innan det behövs.
På eftermiddagen ska jag hälsa på pappa. Han tycker att det är roligt att berätta om sitt liv och blir inte alls trött av det. Hoppas vi hinner färdigt.
2015-10-17
A soft October night
Jag är lugn och glad ikväll efter att ha hälsat på pappa. Han hade fått hjälp att duscha och byta kläder och lakan, och han hade ätit. Kräkningarna har inte återkommit.
Virrigheten från imorse var borta, han hade läst fel i almanackan.
Vi drack te och åt mazarin, han medgav att det var bra att jag körde upp honom ur sängen. Sedan återvände han till den och jag satt på en stol bredvid och bad honom berätta om sitt liv medan jag antecknade på datorn. Vi kom till studenten och avfärden till college innan jag tröttnade, före honom faktiskt. Sedan småpratade vi en stund och bestämde att imorgon tar jag med pojkarna så får de snaska mazariner.
Det var ännu ljust när jag gick hem, ett vackert milt ljus. En mjuk dimma tycktes runda av alla kanter och dämpa alla ljud men framhäva trädens och buskarnas röda och gula toner.
Det kommer att vara ungefär så här, det förstår jag. Han kommer att stadigt bli sämre men ha bättre dagar. Idag var en sådan, och jag hämtar kraft i det.
Virrigheten från imorse var borta, han hade läst fel i almanackan.
Vi drack te och åt mazarin, han medgav att det var bra att jag körde upp honom ur sängen. Sedan återvände han till den och jag satt på en stol bredvid och bad honom berätta om sitt liv medan jag antecknade på datorn. Vi kom till studenten och avfärden till college innan jag tröttnade, före honom faktiskt. Sedan småpratade vi en stund och bestämde att imorgon tar jag med pojkarna så får de snaska mazariner.
Det var ännu ljust när jag gick hem, ett vackert milt ljus. En mjuk dimma tycktes runda av alla kanter och dämpa alla ljud men framhäva trädens och buskarnas röda och gula toner.
Det kommer att vara ungefär så här, det förstår jag. Han kommer att stadigt bli sämre men ha bättre dagar. Idag var en sådan, och jag hämtar kraft i det.
Lördag
(Den som inte vill läsa om sjukdom, annalkande död eller för den delen tjatiga dagboksinlägg varnas härmed.)
Jag behöver anteckna och skriva dagbok, bloggen får tjänstgöra ett tag framöver. Senast jag skrev riktig dagbok var när vi hämtade barnen i Korea. Numera är jag förresten så dålig på att skriva för hand, det går väldigt mycket fortare på datorn.
Veckan som gick var ansträngande för både pappa och mig. Vi har haft något inbokat varje dag. Åker man dessutom sjuktaxi, går med svårighet endast korta sträckor, då går en halv eller hel dag även om själva läkarkonsultationen bara tar tjugo minuter.
Igår fredag var det någorlunda lugnt, enda bokningen var att det skulle komma en kille och installera trygghetslarm. Jag gick på yoga på morgonen, hämtade Q i skolan och tog honom till tandläkaren, fixade ett bankärende åt pappa och gick sedan hem till honom.
Klockan var strax före två, han var vaken men mycket trött. När hemtjänsten kom och serverade lunch steg han med möda upp och tvingade i sig två tuggor mat. Sedan kräktes han, oj vad han kräktes. Jag hjälpte honom i säng och han sov några timmar och mådde sedan bättre.
Efter att ha konfererat med hemsjukvården (gav ingenting), min syster och mamma (gav mera) och tänkt själv drog jag slutsatsen att kräkningarna kan ha berott på hosta i kombination med för mycket mjölk. Pappa gillar mjölk och hade tryckt i sig en hel del under förmiddagen. Men fortsätter de under helgen ska jag så klart söka vård.
Han var vaken en stund vid femtiden och åt då lite glass som smakade honom. Vi är överens om att han ska ta det lugnt med mjölkdrickandet och framför allt inte tvinga i sig mat, bara äta det han är sugen på. När jag lämnade honom klockan sex var han relativt pigg och vid gott mod, det kändes bra att se honom sådan.
O hämtade mig och lämnade samtidigt ett par kassar med sådant vi tror pappa ska tycka om, yoghurt, kräm, mera glass, fruktkonserver.
Hemma läste jag Cancerfondens information till närstående om vård i livets slutskede, vad som händer i kroppen inför döden, att man som närstående måste tänka på sig själv. Grät.
Jag har känt mig lugnare sedan han flyttade in i lägenheten. Nu har han ett permanent, fungerande boende. Hemtjänsten har funkat bra, inte felfritt men det kan man knappast begära.
Men igår flammade oron upp igen. Han har snabbt blivit sämre den senaste veckan, de senaste dagarna. Det har han väl? Eller är han bara trött efter en jobbig vecka? Så kan det också vara.
Hemsjukvården imponerade stort på mig vid det första besöket för en vecka sedan men inte längre. Näringsdrycker som vi pratade om redan då har inte kommit ännu. Det tar en vecka eller mer, jaa de är beställda, jaa de kommer när de kommer. Hepatologen och hemsjukvården behöver komma i kontakt med varandra, det har de uppenbarligen inte lyckats med på fyra dagar.
Kontentan är att ingen tar fullt ansvar för pappa mer än jag. Det är fortfarande jag som hastar dit varje dag för att kolla att han verkligen får sitt Questran, klåddämpande medel tre gånger per dag. All annan medicin ligger i en dosett men pulverpåsar får inte plats i en sådan. Hemsjukvården pratar om något som heter Apodos, varje dags läkemedel förpackade i en påse. Fantastiskt. Men det tar också några veckor att komma igång med.
Jag förstår att det tar lite tid för alla rutiner att sätta sig, få allt att funka. Men frågan är om vi har den tiden. När är det dags för ASIH, avancerad sjukvård i hemmet? Ingen finns som kan svara på mina frågor. Den unga sjuksköterskan på hemsjukvården blev tydligt stressad.
Och så är det pappas tilltagande förvirring. Den som utomstående har svårt att uppfatta, dels eftersom han skärper sig, dels för att pappa även med reducerad mental kapacitet är skarpare än de flesta.
Imorse väcktes vi av telefonen halv åtta. Pappa lät klar och redig. Helga, vi har missat en sak. Jag ligger och tittar i dagboken, jag ska till tandläkaren idag! Ja, jag vet att det är lördag men de tar emot pensionärer på lördagar förstår du. Kan du ringa till dem och avboka tror du?
Det tar en lång stund innan jag fattar att han är snurrig. Det är kallelsen till ortopeden han har hittat och läser ifrån, så övertygande att han lurar även mig.
Efteråt gråter jag på toaletten. Barnen hör mina snyftningar och reagerar helt olika. Y tittar på mig med klara ögon och konstaterar att han vet varför jag är ledsen. Han kryper upp i mitt knä och tröstar. Q blir rädd och ledsen och gömmer sig i min säng under täcket. Jag kryper ner jag också och vi ligger där en stund tills han är lugn igen.
Pappa får hemtjänst ungefär nu, de ringer mig om något är fel, dessutom har han larm nu. Klockan två ska jag hälsa på honom. Barnen och O är ute i skogen med Friluftsfrämjandet, de är väl påbyltade och har renskav och marshmallows och varm choklad och jag vet inte vad med sig.
Punkt tre på min lista är jag själv. Nu har jag skrivit av mig, jag har avbokat dagens träning för jag har varken ork eller lust. Nu ska jag lägga mig med tidning och tekopp. Kanske är sängen uppvärmd av en katt.
Jag behöver anteckna och skriva dagbok, bloggen får tjänstgöra ett tag framöver. Senast jag skrev riktig dagbok var när vi hämtade barnen i Korea. Numera är jag förresten så dålig på att skriva för hand, det går väldigt mycket fortare på datorn.
Veckan som gick var ansträngande för både pappa och mig. Vi har haft något inbokat varje dag. Åker man dessutom sjuktaxi, går med svårighet endast korta sträckor, då går en halv eller hel dag även om själva läkarkonsultationen bara tar tjugo minuter.
Igår fredag var det någorlunda lugnt, enda bokningen var att det skulle komma en kille och installera trygghetslarm. Jag gick på yoga på morgonen, hämtade Q i skolan och tog honom till tandläkaren, fixade ett bankärende åt pappa och gick sedan hem till honom.
Klockan var strax före två, han var vaken men mycket trött. När hemtjänsten kom och serverade lunch steg han med möda upp och tvingade i sig två tuggor mat. Sedan kräktes han, oj vad han kräktes. Jag hjälpte honom i säng och han sov några timmar och mådde sedan bättre.
Efter att ha konfererat med hemsjukvården (gav ingenting), min syster och mamma (gav mera) och tänkt själv drog jag slutsatsen att kräkningarna kan ha berott på hosta i kombination med för mycket mjölk. Pappa gillar mjölk och hade tryckt i sig en hel del under förmiddagen. Men fortsätter de under helgen ska jag så klart söka vård.
Han var vaken en stund vid femtiden och åt då lite glass som smakade honom. Vi är överens om att han ska ta det lugnt med mjölkdrickandet och framför allt inte tvinga i sig mat, bara äta det han är sugen på. När jag lämnade honom klockan sex var han relativt pigg och vid gott mod, det kändes bra att se honom sådan.
O hämtade mig och lämnade samtidigt ett par kassar med sådant vi tror pappa ska tycka om, yoghurt, kräm, mera glass, fruktkonserver.
Hemma läste jag Cancerfondens information till närstående om vård i livets slutskede, vad som händer i kroppen inför döden, att man som närstående måste tänka på sig själv. Grät.
Jag har känt mig lugnare sedan han flyttade in i lägenheten. Nu har han ett permanent, fungerande boende. Hemtjänsten har funkat bra, inte felfritt men det kan man knappast begära.
Men igår flammade oron upp igen. Han har snabbt blivit sämre den senaste veckan, de senaste dagarna. Det har han väl? Eller är han bara trött efter en jobbig vecka? Så kan det också vara.
Hemsjukvården imponerade stort på mig vid det första besöket för en vecka sedan men inte längre. Näringsdrycker som vi pratade om redan då har inte kommit ännu. Det tar en vecka eller mer, jaa de är beställda, jaa de kommer när de kommer. Hepatologen och hemsjukvården behöver komma i kontakt med varandra, det har de uppenbarligen inte lyckats med på fyra dagar.
Kontentan är att ingen tar fullt ansvar för pappa mer än jag. Det är fortfarande jag som hastar dit varje dag för att kolla att han verkligen får sitt Questran, klåddämpande medel tre gånger per dag. All annan medicin ligger i en dosett men pulverpåsar får inte plats i en sådan. Hemsjukvården pratar om något som heter Apodos, varje dags läkemedel förpackade i en påse. Fantastiskt. Men det tar också några veckor att komma igång med.
Jag förstår att det tar lite tid för alla rutiner att sätta sig, få allt att funka. Men frågan är om vi har den tiden. När är det dags för ASIH, avancerad sjukvård i hemmet? Ingen finns som kan svara på mina frågor. Den unga sjuksköterskan på hemsjukvården blev tydligt stressad.
Och så är det pappas tilltagande förvirring. Den som utomstående har svårt att uppfatta, dels eftersom han skärper sig, dels för att pappa även med reducerad mental kapacitet är skarpare än de flesta.
Imorse väcktes vi av telefonen halv åtta. Pappa lät klar och redig. Helga, vi har missat en sak. Jag ligger och tittar i dagboken, jag ska till tandläkaren idag! Ja, jag vet att det är lördag men de tar emot pensionärer på lördagar förstår du. Kan du ringa till dem och avboka tror du?
Det tar en lång stund innan jag fattar att han är snurrig. Det är kallelsen till ortopeden han har hittat och läser ifrån, så övertygande att han lurar även mig.
Efteråt gråter jag på toaletten. Barnen hör mina snyftningar och reagerar helt olika. Y tittar på mig med klara ögon och konstaterar att han vet varför jag är ledsen. Han kryper upp i mitt knä och tröstar. Q blir rädd och ledsen och gömmer sig i min säng under täcket. Jag kryper ner jag också och vi ligger där en stund tills han är lugn igen.
Pappa får hemtjänst ungefär nu, de ringer mig om något är fel, dessutom har han larm nu. Klockan två ska jag hälsa på honom. Barnen och O är ute i skogen med Friluftsfrämjandet, de är väl påbyltade och har renskav och marshmallows och varm choklad och jag vet inte vad med sig.
Punkt tre på min lista är jag själv. Nu har jag skrivit av mig, jag har avbokat dagens träning för jag har varken ork eller lust. Nu ska jag lägga mig med tidning och tekopp. Kanske är sängen uppvärmd av en katt.
Karakteristika
Pappa är fortfarande sig själv, ibland så mycket sig själv att jag häpnar.
Förra veckan efter en osedvanligt otäck hostattack, han blir lila i ansiktet, hostar och fräser och rapar och kräks och morrar och ryter för att få loss slemmet i halsen. Så tittar han upp från spypåsen:
- Ja, jag undrar vad jag just sa. På ryska alltså.
Innan vi åker iväg till hepatologen eller om det var ortopeden, går pappa på toa.
(Han tar laxerande medel som geriatriken skrivit ut, magen ska hållas igång för att avlasta levern. Men pappa har aldrig någonsin haft förstoppning, och nu är problemet snarare det motsatta. Turligt nog minns jag att fråga hepatologen, hon sätter omedelbart ut laxermedlet, ta endast vid behov.)
- Jösses. Mina pruttar skulle man kunna sälja på Buttericks, det skulle göra succé.
Förra veckan efter en osedvanligt otäck hostattack, han blir lila i ansiktet, hostar och fräser och rapar och kräks och morrar och ryter för att få loss slemmet i halsen. Så tittar han upp från spypåsen:
- Ja, jag undrar vad jag just sa. På ryska alltså.
Innan vi åker iväg till hepatologen eller om det var ortopeden, går pappa på toa.
(Han tar laxerande medel som geriatriken skrivit ut, magen ska hållas igång för att avlasta levern. Men pappa har aldrig någonsin haft förstoppning, och nu är problemet snarare det motsatta. Turligt nog minns jag att fråga hepatologen, hon sätter omedelbart ut laxermedlet, ta endast vid behov.)
- Jösses. Mina pruttar skulle man kunna sälja på Buttericks, det skulle göra succé.
2015-10-16
Prioriteringar
Reflektion efter morgongräl med maken.
Mina prioriteringar just nu:
1 Pappa
2 Barnen
3 Hålla ihop mig själv, annars går 1 och 2 åt helvete
4 Maken och vår relation
5 Allt annat
Jobbet? Försvann från listan när jag fick veta att pappa var sjuk. Har gjort en liknande bortprio tidigare, närmare bestämt 2003.
Makens prio kan inte jag veta, men nog kommer hans jobb före mycket annat, exempelvis hans egen hälsa.
Mina prioriteringar just nu:
1 Pappa
2 Barnen
3 Hålla ihop mig själv, annars går 1 och 2 åt helvete
4 Maken och vår relation
5 Allt annat
Jobbet? Försvann från listan när jag fick veta att pappa var sjuk. Har gjort en liknande bortprio tidigare, närmare bestämt 2003.
Makens prio kan inte jag veta, men nog kommer hans jobb före mycket annat, exempelvis hans egen hälsa.
2015-10-15
Systrarna katt
Blyga mjuka S är plötsligt ingetdera. Plötsligt ligger hon på min säng som hon aldrig gjort annat. Alltid på min sida, högt upp nära kudden. När jag lägger mig makar hon nådigt på sig och buffar med huvudet för att klappas och klias.
Tuffa M kommer sin vana trogen upphoppande på sängen utan förvarning. S smälter väl in i de nya lakanen, så M ser henne inte genast. Men när hon gör det fräser hon och delar ut några råsopar med tassen. Sedan flyr hon ner till badrummet i bottenvåningen, dit S - hittills - aldrig går. Där rullar hon ihop sig på mattan på värmegolvet och surar.
S rullar ihop sig hon också, och blundar.
Tuffa M kommer sin vana trogen upphoppande på sängen utan förvarning. S smälter väl in i de nya lakanen, så M ser henne inte genast. Men när hon gör det fräser hon och delar ut några råsopar med tassen. Sedan flyr hon ner till badrummet i bottenvåningen, dit S - hittills - aldrig går. Där rullar hon ihop sig på mattan på värmegolvet och surar.
S rullar ihop sig hon också, och blundar.
Torsdag
Har just skjutsat mamma till tunnelbanan och sedan gråtit en skvätt i bilen. Känner mig övergiven utan henne, samtidigt lättad. Vi går varann på nerverna efter en vecka, för att inte tala om vad hon och O gör.
(Naturligt, jag vet. Men också jobbigt.)
Jag ska dricka upp mitt kaffe och hasta iväg till pappa. Det tar ungefär en kvart att gå dit. Det är så vackert ute nu med alla höstfärger, solen skiner. På vägen måste jag nog köpa mjölk, han dricker mycket mjölk. Hemtjänsten ska sköta inköp åt honom men det görs bara en gång i veckan, den rutinen har inte satt sig ännu.
Jag har med mig lite papper som han ska skriva på, inkomstuppgifter för att fastställa avgift för hemtjänst och sånt. Igår kväll började jag skriva en överklagan av beslutet som biståndsapan fattade för tre veckor sedan, att inte bevilja ett korttidsboende. När jag var färdig var det inte längre en överklagan, jag ger fan i att försöka riva upp beslutet, det är ju inte intressant längre, pappa har det bra nu tack vare mig och O, no fucking thanks to stadsdelsnämnden. Men jag ville i alla fall beskriva vad vi varit med om och det har jag gjort nu.
Jag var färdig först klockan elva och hade sedan svårt att varva ner och somna.
(Och förresten. Jag är faktiskt normalbegåvad och jag har läst de där papprena flera gånger och jag fattar FORTFARANDE inte hur lång tid jag har/hade på mig att överklaga. Tre veckor efter beslutet, två veckor efter att andra brevet skickats, yada yada. Förenklad delgivning kallas det visst. Vilket skämt. Förenklad? Undrar hur många som ger fan i att överklaga helt enkelt för att de inte fattar och inte orkar. Praktiskt.)
Sedan ska vi åka till ortopeden och kolla hans ben och fot. När vi är hemma igen ska jag ringa hans telefonoperatör (den vanliga, inte lurendrejarna) och bråka om att det tar sådan förbannad tid att flytta över abonnemanget. Han ska få ett trygghetslarm som är kopplat till telefonen, och porttelefonen är det också. Hur jävla svårt kan det vara, fixa!
Igår var vi på röntgen, det tog halva dagen. I tisdags hepatologen på precis andra sidan stan, det tog hela dagen. I måndags kom sjukgymnast och arbetsterapeut och lärde honom gå med rullator och inspekterade hans lägenhet och möblemang (betyg: högsta möjliga).
Imorgon har vi inget särskilt inbokat. Förutom att jag tänkte hinna gå på yoga, och så ska Q till tandläkaren och så måste jag till banken och så behöver jag handla lite mera mat till pappa. Han har fått klartecken från alla läkare att bara äta det som är gott och kaloririkt, så han har beställt jordgubbskräm och glass och kaffebröd och burkpersikor. Och så vill jag sitta en stund hos honom också.
Nu måste jag gå.
(Naturligt, jag vet. Men också jobbigt.)
Jag ska dricka upp mitt kaffe och hasta iväg till pappa. Det tar ungefär en kvart att gå dit. Det är så vackert ute nu med alla höstfärger, solen skiner. På vägen måste jag nog köpa mjölk, han dricker mycket mjölk. Hemtjänsten ska sköta inköp åt honom men det görs bara en gång i veckan, den rutinen har inte satt sig ännu.
Jag har med mig lite papper som han ska skriva på, inkomstuppgifter för att fastställa avgift för hemtjänst och sånt. Igår kväll började jag skriva en överklagan av beslutet som biståndsapan fattade för tre veckor sedan, att inte bevilja ett korttidsboende. När jag var färdig var det inte längre en överklagan, jag ger fan i att försöka riva upp beslutet, det är ju inte intressant längre, pappa har det bra nu tack vare mig och O, no fucking thanks to stadsdelsnämnden. Men jag ville i alla fall beskriva vad vi varit med om och det har jag gjort nu.
Jag var färdig först klockan elva och hade sedan svårt att varva ner och somna.
(Och förresten. Jag är faktiskt normalbegåvad och jag har läst de där papprena flera gånger och jag fattar FORTFARANDE inte hur lång tid jag har/hade på mig att överklaga. Tre veckor efter beslutet, två veckor efter att andra brevet skickats, yada yada. Förenklad delgivning kallas det visst. Vilket skämt. Förenklad? Undrar hur många som ger fan i att överklaga helt enkelt för att de inte fattar och inte orkar. Praktiskt.)
Sedan ska vi åka till ortopeden och kolla hans ben och fot. När vi är hemma igen ska jag ringa hans telefonoperatör (den vanliga, inte lurendrejarna) och bråka om att det tar sådan förbannad tid att flytta över abonnemanget. Han ska få ett trygghetslarm som är kopplat till telefonen, och porttelefonen är det också. Hur jävla svårt kan det vara, fixa!
Igår var vi på röntgen, det tog halva dagen. I tisdags hepatologen på precis andra sidan stan, det tog hela dagen. I måndags kom sjukgymnast och arbetsterapeut och lärde honom gå med rullator och inspekterade hans lägenhet och möblemang (betyg: högsta möjliga).
Imorgon har vi inget särskilt inbokat. Förutom att jag tänkte hinna gå på yoga, och så ska Q till tandläkaren och så måste jag till banken och så behöver jag handla lite mera mat till pappa. Han har fått klartecken från alla läkare att bara äta det som är gott och kaloririkt, så han har beställt jordgubbskräm och glass och kaffebröd och burkpersikor. Och så vill jag sitta en stund hos honom också.
Nu måste jag gå.
2015-10-14
Filifjonka
Igår träffade vi hepatologen igen. Pappas levervärden är för dåliga för att inleda någon behandling. Vi ska vänta några veckor och ta nya prover, men det är inte sannolikt att de ändras till det bättre.
Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.
Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.
Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.
Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.
Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.
Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.
Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.
Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.
Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.
Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.
Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.
Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.
Bara det, inte värre.
Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.
Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.
Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.
Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.
Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.
Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.
Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.
Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.
Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.
Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.
Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.
Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.
Bara det, inte värre.
2015-10-11
Pappas födelsedag
Idag fyllde pappa sjuttiosex år. Vi var där hela familjen, barnen och O och jag och mamma. Pappa satt uppe en stund och åt både tårta och glass och drack en kopp te.
Sedan la han sig igen och somnade. Han sover mer och mer. Han läser allt långsammare. Mamma tycker att han är mycket tröttare nu än när hon sist såg honom.
En kall hand kramar mitt hjärta när jag tänker på det.
Å andra sidan var pappa förvånansvärt pigg igår när min farbror var på besök, de pratade i säkert en timme.
Flytten har gått bra, förresten. Pappas omdöme om lägenheten är att inget kunde vara bättre. Hemtjänstpersonalen verkar mycket rar och kompetent, hemsjukvården var fantastiska. Imorgon får han en rullator. På tisdag ska vi till hepatologen, på onsdag röntgen, på torsdag ortopeden.
Jag har varit sjukt stressad och trött de senaste dagarna, men kanske kan jag landa snart.
Igår grät jag en stund i mammas famn. Hon höll om mig och strök mig över håret som jag knappt minns att någon gjort någonsin ens när jag var liten. Det hjälpte lite, faktiskt.
Sedan la han sig igen och somnade. Han sover mer och mer. Han läser allt långsammare. Mamma tycker att han är mycket tröttare nu än när hon sist såg honom.
En kall hand kramar mitt hjärta när jag tänker på det.
Å andra sidan var pappa förvånansvärt pigg igår när min farbror var på besök, de pratade i säkert en timme.
Flytten har gått bra, förresten. Pappas omdöme om lägenheten är att inget kunde vara bättre. Hemtjänstpersonalen verkar mycket rar och kompetent, hemsjukvården var fantastiska. Imorgon får han en rullator. På tisdag ska vi till hepatologen, på onsdag röntgen, på torsdag ortopeden.
Jag har varit sjukt stressad och trött de senaste dagarna, men kanske kan jag landa snart.
Igår grät jag en stund i mammas famn. Hon höll om mig och strök mig över håret som jag knappt minns att någon gjort någonsin ens när jag var liten. Det hjälpte lite, faktiskt.
2015-10-08
Fattar inte
Sedan insikten för några dagar sedan att Y helt enkelt är trött och därför jävlig på kvällarna, har vi jobbat på att försöka få honom i säng tidigare.
(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)
(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)
Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.
(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)
Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.
Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.
Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.
Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.
*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.
(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)
(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)
Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.
(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)
Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.
Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.
Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.
Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.
*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.
2015-10-07
Hostan från helvetet
Imorse vaknade först O och sedan jag av att han hostade tills han inte kunde andas. Jag antar att det blir tomt på luft i lungorna eller något. Alla försäkrar att det inte är farligt, jag vet det rationellt men ibland är det svårt att vara rationell.
Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.
Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.
Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.
Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.
Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.
Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.
Höjden av bortskämdhet
Vi kommer hem sent och hämtar barnen hos grannarna. Y är trött och synnerligen grälsjuk :
- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)
Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.
- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)
Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.
2015-10-06
Sorgen och glädjen
Ännu en arbetsam dag är till ända. Jag är för trött för att tänka efter och formulera, jag kastar ner tankarna som de kommer.
Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.
Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)
Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?
Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.
Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.
Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.
Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.
Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.
Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.
Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.
Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.
Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?
Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.
Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.
Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.
Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.
Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.
Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)
Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?
Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.
Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.
Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.
Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.
Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.
Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.
Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.
Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.
Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?
Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.
Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.
Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.
Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.
Förnöjsam
- Det är så trevligt att ha snygga kläder! Mina är mycket finare än de andra spökenas här på hemmet.
(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)
(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)
2015-10-04
Snällmedicin
1
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.
Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.
Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.
Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.
2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.
Men så var vi snälla resten av dagen också.
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.
Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.
Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.
Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.
2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.
Men så var vi snälla resten av dagen också.
2015-10-02
2015-10-01
Plötsligt händer det
Efter några kvällar med total cirkus, bråk och skrik, bestämmer vi oss för att dela på barnen. Y har alltid varit kvällspigg men på sistone har han verkat trött. Kanske beror bråkandet helt enkelt på trötthet?
Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.
(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)
Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.
Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.
Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.
(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)
Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.
Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)