2015-10-06

Sorgen och glädjen

Ännu en arbetsam dag är till ända. Jag är för trött för att tänka efter och formulera, jag kastar ner tankarna som de kommer.

Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.

Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)

Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?

Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.

Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.

Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.

Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.

Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.

Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.

Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.

Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.

Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?

Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.

Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.

Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.

Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.

8 kommentarer:

  1. Oj, vilken lång historia. Lycka till med gardinerna!
    A.

    SvaraRadera
    Svar
    1. O-anonym --
      40 år ???!

      Radera
  2. Det är fyrtio år sedan skilsmässan, sedan dess har pappa bott ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, jag förstår.

      Radera
  3. Förstår dig mycket väl! Har också en äldre anhörig som bor i rörig, smutsig och dammig misär. Det kommer smygande, samlarmanin har ökat explosionsartat de senaste åren och hör dessutom ihop med missbruk av mediciner och allmän brist på ork. Vi har inte velat "blanda oss i" och inte anat hur stor mängden av grejor, grunkor, prylar och mojänger i en enda osalig röra är. Önskar dig krafter så att du orkar vandra den sista biten tillsammans med din pappa.

    SvaraRadera
  4. Hur mycket ansvar man har för en vuxen och myndig anhörig, var gränsen går mellan att respektera, bry sig om och lägga sig i, är svåra frågor. Jag tycker att du har handlat respektfullt. Kanske hade du kunnat avvärja en del av röran om du varit mer påstridig, kanske hade ni blivit ovänner då. Man har alltid sina anledningar att välja som man gör, och så länge de inte uteslutande är egen bekvämlighet så får man utgå från att man valt så gott man kunnat.
    Om du har boken tillgänglig så läs i The House in Pooh Corner om när Nalle Puh och Nasse tar sig an den behjärtansvärda uppgiften att bygga ett hus till stackars Ior när det är vinter och kallt och snöigt. Den historien behöver jag ofta påminna mig om.
    Men finns det någon bortslarvad tid? Som det hade varit möjligt för er att ta bättre vara på? När du var liten och bodde med din mamma fick ert umgänge inrätta sig efter geografiska omständigheter ni inte rådde över. Har det varit någon bortslarvad tid sedan? Någon som de två individer som ni är hade haft möjlighet att använda på något annat sätt?
    Jag ser familjer där vuxna barn och föräldrar lever väldigt tätt, och tänker på hur det skulle vara. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt binge-watching av Albert och Herbert (som jag älskade som barn och inte sett sedan dess) med ett snett leende och ett och annat igenkännande av hur det är när pappa och jag är tillsammans i hans hem som han envisas med också är mitt hem. Det är ju en karikatyr och menat som underhållning, men som all bra underhållning har det en kärna av verklighet också.
    Jag hoppas också att din pappa ska uppskatta dina husliga omsorger. Och han får ju möjlighet att själv stöka till det som han vill ha det, du ska ju inte flytta in hos honom!

    PS Jag har köpt alla våra gardiner på IKEA. De har alltid något hyfsat, ibland något kanonsnyggt. Man ska slå till när det finns något kanonsnyggt för de har ofta inte kvar det i sortimentet mer än något år, och så småningom blir det en klenod (i alla fall de av deras textilier som har kvalitet nog, och det känner man direkt)

    SvaraRadera
  5. Gardiner har aldrig intresserat mig, har bara några som jag aldrig byter och inte i alla fönster. Mest för att hålla värmen inne.
    Jag tycker du verkar ha en finfin relation till din pappa, bättre än många andra skulle jag våga säga.
    Min egen far bor ensam sedan över 30 år, då föräldrarna skildes, och det är pinsamt hur sällan vi träffas. En dag kommer jag väl att ångra att det inte blev mer än det blir.

    SvaraRadera
  6. Tack. Ja, jo, ni har förstås rätt. Visst har jag handlat respektfullt och visst har vi en mycket bra relation, på många sätt bättre än många andra, visst är det så.

    Jag har alltid hävdat att pappa är okonventionell och kufisk på ytan men att ju bättre man känner honom desto mer helgjuten och okomplicerad är han. Att stå honom nära har varit en lärorik övning i att se det viktiga hos en människa, att sätta sig över ytligheter och konvenans.

    Samtidigt.. har jag ju ibland kanske varit väl tolerant och försonlig mot honom. För en tid sedan frågade en läsare här vad som skulle hända om jag kunde rikta samma försonliga blick mot mamma, vilket jag inte har alls lika lätt att göra. (Fast svaret på frågan är faktiskt att mamma ställer krav på mig på ett helt annat sätt än pappa.)

    Nä, mina funderingar nu är väl ett uttryck för bearbetning. Förhoppningsvis - förmodligen - kommer jag att landa i att det inte kunnat vara på annat sätt.

    Det är fantomsmärtor också, ekon från barndomen. Som jag har längtat efter min pappa! Som jag har oroat mig för honom, redan som liten. Det kan fortfarande få mig att gråta när jag tänker på det. Mitt umgänge med pappa hade alltid en sorts domedagsstämning över sig, vi visste båda att tiden var utmätt och begränsad. Sommarlovet tar slut, jullovet också. När jag var i åtta-nioårsåldern var det så tydligt att han var lika ledsen som jag. När jag var i tonåren blev det bättre, då hade han kommit över skilsmässan och vi hade båda vant oss vid att vara ifrån varandra och lärt oss att kompensera det med långa telefonsamtal och roliga utflykter och resor när vi träffades.

    Väldigt länge brukade jag när jag skildes från honom undra om det var sista gången jag såg honom. Det började jag med redan när jag var liten och han var relativt ung, känslan var inte alls grundad i någon konkret farhåga. Riktigt fri från den oron blev jag nog när jag fick barn, inser jag nu.

    Puhs hörna ska jag definitivt läsa, har den både på svenska och engelska. Albert och Herbert är jag mer tveksam till, har alltid haft svårt för buskis och särskilt göteborgsk sådan. Det borde vara musik i mina öron men fungerar tvärtom.

    SvaraRadera