Fredagkväll, jag sitter och försöker tända av, det vill säga skjuta undan tankarna på pappa till imorgon. Det är sista kvällen utan barn, O har lagat en god middag. Något restaurangbesök blev aldrig av, ingen av oss var up to it.
Jag lämnade pappa för några timmar sedan, han var trött och sur och ville att jag skulle gå därifrån. Han påstod att han hade ätit men jag är ganska säker på att det inte var så. Han sa att han varit vaken på natten, och ledsen när han tänkt på vad vi pratade om igår.
Men jag är inte ledsen för det, sa jag. Jamen då så, sa han och lyste upp. Nu har vi pratat färdigt om det för idag.
Oron skär fortfarande i mig. Kommunikationen mellan ASIH och hemtjänsten fungerar inte alls. Hemtjänsten hittar inte dosetten, vet inte vilka tider pappa ska ha medicin. Det vet ju inte jag heller numera eftersom jag skulle backa och lämna över ansvaret. Faktum är att hemtjänsten inte ens visste att han var inskriven på ASIH.
På måndag ska jag ringa och påpeka denna miss. Under helgen hankar vi oss fram.
Usch, oron. Det är så svårt att släppa när man märker att de inte har de koll man själv har :-(. Hoppas att det bättrar sig!
SvaraRadera