En av de allra vanligaste klyschorna man hör om småbarnstiden är att den går så fort över. Passa på att njuta, den tiden kommer aldrig tillbaka, svipp svopp så är den förbi.
Det kändes inte riktigt så hösten 2010 när vi blev väckta femton gånger per natt, kan jag säga. Då hatade jag sådana kommentarer.
Men nu, med en tre-snart-fyraåring, tänker jag precis så. Det har hänt fantastiskt mycket med Y det senaste året.
Min lilla myra, min lillpojke, som känns så väldigt mycket mindre än Q var i samma ålder. Fast det är bara i klädstorleken, inte till sinnet.
(Va, säger dagmamman. Jag som alltid tänker på Y som lite äldre än han är! Han är ju så duktig på att prata, har ett fantastiskt ordförråd, och så är han så bra med sina händer, att rita och göra halsband och sånt.)
För ett år sedan sov Y mellan oss och kunde inte somna utan välling och napp. Han vaknade på natten och begärde välling (nejji). Han hade blöjor och gick bara sporadiskt på pottan.
Nu somnar han i överslafen till våningssängen i pojkarnas gemensamma sovrum. När vi försäger oss och kallar det för Q:s rum blir vi vänligt men bestämt påminda om att det faktiskt är bådas rum. Välling, napp och blöjor är ett minne blott. Nattblöja kommer vi snart också att kunna slopa, de är alltid torra på morgonen numera.
Han säger inte längre grisburk utan spargris. Synd på ett så bra ord.
Sedan länge använder han Q:s riktiga namn och inte det smeknamn han uppfann när han var bebis, en upprepning av de två första stavelserna. Ett smeknamn som Q accepterade från Y, men inte ville att vi skulle använda.
Min stora lillpojke.
2013-01-31
2013-01-30
Ingen katt men en semla
Igår var jag och Y hos en allergiläkare och gjorde pricktest. Sedan vår senaste kattpassning har vi nämligen umgåtts lite lätt med idén att skaffa katt.
O är kallsinnig, pojkarna förtjusta. Jag har alltid velat ha husdjur (som sådana räknar jag katter och hundar, inte råttor, kaniner eller marsvin) och tror att umgänge med djur är bra för barns känslomässiga utveckling. Båda pojkarna var mycket snälla och respektfulla mot katten vi passade.
(Och katten själv kom på spontanbesök för ett par veckor sedan. Som ett streck pep han in genom ytterdörren, ställde sig där matskålen stått, gav mig en blick och jamade uppfordrande.)
Men jag ville vara förtänksam och kolla upp eventuell allergi hos Y först. Vi vet ju att han har förkylningsastma, atopiskt eksem och jordnötsallergi.
Resultatet var nedslående. Åtminstone för kattplanerna. Y testade solklart positivt för jordnöt (nu vet vi det, med säkerhet), svagt positivt för katt, negativt för hasselnöt, mandel och hund.
Alltid något. Han kan fortsätta att gå hos extradagmamman som har två väldiga hundar (som han älskar). Och vi kan skaffa hund i framtiden (inte nu, en hund är mer krävande än en katt, jag vill att barnen är lite större först).
Tills vidare får vi trösta oss med semlor. Alltid något.
Fast lite ledsamt är det.
O är kallsinnig, pojkarna förtjusta. Jag har alltid velat ha husdjur (som sådana räknar jag katter och hundar, inte råttor, kaniner eller marsvin) och tror att umgänge med djur är bra för barns känslomässiga utveckling. Båda pojkarna var mycket snälla och respektfulla mot katten vi passade.
(Och katten själv kom på spontanbesök för ett par veckor sedan. Som ett streck pep han in genom ytterdörren, ställde sig där matskålen stått, gav mig en blick och jamade uppfordrande.)
Men jag ville vara förtänksam och kolla upp eventuell allergi hos Y först. Vi vet ju att han har förkylningsastma, atopiskt eksem och jordnötsallergi.
Resultatet var nedslående. Åtminstone för kattplanerna. Y testade solklart positivt för jordnöt (nu vet vi det, med säkerhet), svagt positivt för katt, negativt för hasselnöt, mandel och hund.
Alltid något. Han kan fortsätta att gå hos extradagmamman som har två väldiga hundar (som han älskar). Och vi kan skaffa hund i framtiden (inte nu, en hund är mer krävande än en katt, jag vill att barnen är lite större först).
Tills vidare får vi trösta oss med semlor. Alltid något.
Fast lite ledsamt är det.
2013-01-29
Nä nu
Nu är januari snart slut, det var ljust ute när jag gick hemifrån, himlen kan med lite god vilja kallas blekblå (as opposed to raggsocksgrå). Jag hörde fåglar sjunga.
Jag anser foten vara så frisk att jag kan ha skor med lite klack, jag har kjol och strumpbyxor på mig (samt underkläder, tröja och sjal också förstås). Jag har till och med sminkat mig, för första gången på veckor.
Nu jävlar får det vara slut med håglösheten.
Jag anser foten vara så frisk att jag kan ha skor med lite klack, jag har kjol och strumpbyxor på mig (samt underkläder, tröja och sjal också förstås). Jag har till och med sminkat mig, för första gången på veckor.
Nu jävlar får det vara slut med håglösheten.
2013-01-28
Sexårsdag i Sälen
Jag får för mig att läsa gamla utkast till inlägg. Ibland består de bara av en titel och jag kan bara gissa vad det var jag hade tänkt skriva. Inlägget Så gör vi, med etiketterna Dubbelmamma och Feminism, vad skulle det handla om, månne? (Det som heter Liten men tuff där texten endast består av två ord - aggressiv älva - är lättare. Jag minns ett maskeradkalas där Y var utklädd till älva och använde trollspöt som yxa.)
Den här ofärdiga texten påminner mig om hur mycket bloggen fungerar som en vanlig dagbok. Att dessutom få respons på anteckningarna är en osannolik bonus.
Jag läser och ler. Vad fort det går. Snart fyller han sju, men då kommer vi inte att vara i Sälen, utan hemma. Tyvärr minns jag inte riktigt hur dagen slutade, men att den var fin, det minns jag.
"Q vaknar som vanligt strax före sju, som vanligt är de första orden: "Mamma, får jag gå upp nu?" men han kommer snabbt ihåg vilken dag det är. Sedan är han mycket duktig, närmast heroisk, och ligger kvar i sängen medan vi andra fixar ute i köket.
Vi går i gåsmarsch och sjunger Jag modellerar i varierande tonarter, Y visste på förfrågan att det var Jaleva, jaleva som skulle sjungas för storebror idag. Frukost på sängen är kladdigt och riskabelt, Q får promenera ut i köket. Han är mycket snäll och låter lillebror assistera vid paketöppningen. Han blir lika glad för pyjamasar och tröjor som för böcker, ett sympatiskt drag hos Q är att han gillar mjuka paket, men allra gladast blir han för Star Wars-legot. Det byggs genast.
Några mackor förmår vi pojkarna att trycka ner också. Sedan åker vi till äventyrsbadet. Gårdagens strålande väder har förbytts i dis, vi hoppas på uppklarning senare.
Men nu badar vi av hjärtans lust. Q hoppar från kanten och paddlar sig fram helt självständigt med simdyna. Han är i alla fall inte rädd för vatten. O och han åker vattenrutschkana gång på gång. Men det hela familjen gillar allra mest är den varma utomhusjacuzzin.
I entrépriset ingår lunch. Q äter en vuxenportion torsk med potatis och hackat ägg. Y äter några tuggor pyttipanna och nästan ett helt stekt ägg. Sedan leker de i soffhörnan medan vi dricker kaffe."
Den här ofärdiga texten påminner mig om hur mycket bloggen fungerar som en vanlig dagbok. Att dessutom få respons på anteckningarna är en osannolik bonus.
Jag läser och ler. Vad fort det går. Snart fyller han sju, men då kommer vi inte att vara i Sälen, utan hemma. Tyvärr minns jag inte riktigt hur dagen slutade, men att den var fin, det minns jag.
"Q vaknar som vanligt strax före sju, som vanligt är de första orden: "Mamma, får jag gå upp nu?" men han kommer snabbt ihåg vilken dag det är. Sedan är han mycket duktig, närmast heroisk, och ligger kvar i sängen medan vi andra fixar ute i köket.
Vi går i gåsmarsch och sjunger Jag modellerar i varierande tonarter, Y visste på förfrågan att det var Jaleva, jaleva som skulle sjungas för storebror idag. Frukost på sängen är kladdigt och riskabelt, Q får promenera ut i köket. Han är mycket snäll och låter lillebror assistera vid paketöppningen. Han blir lika glad för pyjamasar och tröjor som för böcker, ett sympatiskt drag hos Q är att han gillar mjuka paket, men allra gladast blir han för Star Wars-legot. Det byggs genast.
Några mackor förmår vi pojkarna att trycka ner också. Sedan åker vi till äventyrsbadet. Gårdagens strålande väder har förbytts i dis, vi hoppas på uppklarning senare.
Men nu badar vi av hjärtans lust. Q hoppar från kanten och paddlar sig fram helt självständigt med simdyna. Han är i alla fall inte rädd för vatten. O och han åker vattenrutschkana gång på gång. Men det hela familjen gillar allra mest är den varma utomhusjacuzzin.
I entrépriset ingår lunch. Q äter en vuxenportion torsk med potatis och hackat ägg. Y äter några tuggor pyttipanna och nästan ett helt stekt ägg. Sedan leker de i soffhörnan medan vi dricker kaffe."
2013-01-27
Hur man hanterar sig
Mitt handledande av mig själv når nya höjder (tacka fan för det, jag är ändå fyrtiotvå år fyllda).
Det är söndag eftermiddag och jag har varit och tränat på förmiddagen. Q är med en kompis på teater, Y skrek i en timme över att han inte fick följa med, men tröstade sig sedan och är nu och hjälper sin fader att handla mat, iförd Spindelmannenslängkappa.
Jag har duschat och ätit lunch, och tänkte först passa på att göra en gigantisk kopp kaffe (älskar min julklapp Nespressomaskinen) och läsa söndagstidningen och verkligen njuta av tystnaden. Men så tänkte jag om. Min att-göra-lista för dagen innehåller ett antal punkter, somt tråkigt (bädda rent i sängarna, städa köket), somt roligt (rita en siluett av Y att sätta upp på pojkrumsdörren, sy en extra förstärkningssöm på framkanten av min nyligen uppklippta mönsterstickade färgexplosion till kofta), men den allra tråkigaste är att betala räkningarna.
De är nu betalda, utom två som jag måste fråga O om, de är relaterade till bostadsrättsföreningen och Sommarön.
Tänk så gott kaffet kommer att smaka nu.
Uppdaterad: Jag fick inte fika i tystnad, utan med en oupphörligt pratande Spindelman. Men det var ännu trevligare.
Det är söndag eftermiddag och jag har varit och tränat på förmiddagen. Q är med en kompis på teater, Y skrek i en timme över att han inte fick följa med, men tröstade sig sedan och är nu och hjälper sin fader att handla mat, iförd Spindelmannenslängkappa.
Jag har duschat och ätit lunch, och tänkte först passa på att göra en gigantisk kopp kaffe (älskar min julklapp Nespressomaskinen) och läsa söndagstidningen och verkligen njuta av tystnaden. Men så tänkte jag om. Min att-göra-lista för dagen innehåller ett antal punkter, somt tråkigt (bädda rent i sängarna, städa köket), somt roligt (rita en siluett av Y att sätta upp på pojkrumsdörren, sy en extra förstärkningssöm på framkanten av min nyligen uppklippta mönsterstickade färgexplosion till kofta), men den allra tråkigaste är att betala räkningarna.
De är nu betalda, utom två som jag måste fråga O om, de är relaterade till bostadsrättsföreningen och Sommarön.
Tänk så gott kaffet kommer att smaka nu.
Uppdaterad: Jag fick inte fika i tystnad, utan med en oupphörligt pratande Spindelman. Men det var ännu trevligare.
2013-01-24
Tanken tömd
Det blixtrar i mitt huvud och jag är helt slut, men pojkarna sover, vi
har inte slagit ihjäl varann, och inom en halvtimme kommer O hem.
Att umgås med Q är att kastas mellan ytterligheter. Att jävelskap och ljuvlighet kan rymmas i samma unge.
Han vaknade kvart i sex imorse med ett argt skrik. Jag var helt slut eftersom natten omfattat ett antal sängbyten och en halvtimmeslång nattskräcksattack hos Y. Jag väste något oartikulerat om gå och lägg dig igen, jag ska sova trekvart till, stör mig inte förrän klockan ringer. Jag trodde inte själv på det, utan räknade med att få gå upp och göra frukost så snart jag vaknat till såpass att förnuftet återvänt. Men Q gick in i sitt rum och jag kröp ihop intill Y och sov - tills klockan ringde. I samma stund tassade Q in och presenterade mig med denna teckning som han ritat åt mig i väntan på att jag skulle vakna.
Samma unge möter mig med en kolsvart blick när jag hämtar honom på fritids. Andra barn faller sina mödrar om halsen, det gör minsann inte Q. Han sparkas lite lagom när jag hjälper honom på med täckbyxorna, fritidsledarens närvaro tycks inverka lugnande på oss bägge. Det är som att han plötsligt bestämmer sig för att sluta provocera. Men när vi kommit ut är han vrång igen, och springer ifrån mig fast han vet att han inte får. Mina konversationsförsök faller tämligen platt:Att umgås med Q är att kastas mellan ytterligheter. Att jävelskap och ljuvlighet kan rymmas i samma unge.
Han vaknade kvart i sex imorse med ett argt skrik. Jag var helt slut eftersom natten omfattat ett antal sängbyten och en halvtimmeslång nattskräcksattack hos Y. Jag väste något oartikulerat om gå och lägg dig igen, jag ska sova trekvart till, stör mig inte förrän klockan ringer. Jag trodde inte själv på det, utan räknade med att få gå upp och göra frukost så snart jag vaknat till såpass att förnuftet återvänt. Men Q gick in i sitt rum och jag kröp ihop intill Y och sov - tills klockan ringde. I samma stund tassade Q in och presenterade mig med denna teckning som han ritat åt mig i väntan på att jag skulle vakna.
Jag: Oj vilket märke du fick på kinden, det måste ha gjort ont när du slog dig?
Q: Vad tror du själv?
Så lyckas jag nå honom igen med lirkande och resonerande. En stund är vi nära och sams, så sliter sig Q igen och gör något han inte får. Ett evinnerligt pendlande är det.
Strax före läggdags brister det för mig och jag skäller ordentligt på båda pojkarna. De är övertrötta vilket yttrar sig i att Y fnattar runt och retas och skrattar (den ungen kan reta gallfeber på en gråsten), medan Q tjurar och konstrar som den värsta tonåring. Båda ignorerar mig totalt.
Jag tror att jag talar för döva öron när jag utbrister att jag fortfarande är ledsen över Q:s bemötande på fritids och under eftermiddagen, att det nästan känns som att han inte tycker om mig längre.
Just det tar skruv. Q flyger upp i min famn med strömmande tårar och hulkar fram: Så är det inte! Jag tycker jättemycket om dig!
Jag vaggar och klappar och vi pussas och blir sams och även Y ansluter sig till kramkalaset, och i denna stämning nattar jag dem och båda somnar inom tio minuter.
Men reservtanken är fantamig tom nu.
2013-01-23
Sjukonsdag
Oxtisdagen tog slut och blev en halsontsonsdag. Irritationen över att vara sjuk igen - det har varit ovanligt mycket förkylningar den här vintern tycker jag - blandas med viss lättnad över att ha fått en förklaring på gårdagens diffusa värk i axlar och armar.
Jag mår inte sämre än att jag förr i världen hade tagit en alvedon och åkt till jobbet ändå. Men inte nu. Dels håller vargavintern kvar sitt grepp, minus tretton idag. Och så bilkörningen, den gör mig tröttare än jag tidigare insett. Samt att jag vill skona herr Snäll. Han har både astma och diabetes och tycks ha ett immunförsvar som inte klarar minsta pust, jag har redan lyckats smitta honom en gång den här vintern.
Viktigast är kanske att jag är rädd om min reserv. O åkte på tjänsteresa idag, i två dagar är pojkarna och jag ensamma. Så klart klarar jag det även med feber i kroppen, men förmodligen inte med bibehållet humör. Om inte annat för att skona mina barn, stannar jag hemma från jobbet idag.
Jag mår inte sämre än att jag förr i världen hade tagit en alvedon och åkt till jobbet ändå. Men inte nu. Dels håller vargavintern kvar sitt grepp, minus tretton idag. Och så bilkörningen, den gör mig tröttare än jag tidigare insett. Samt att jag vill skona herr Snäll. Han har både astma och diabetes och tycks ha ett immunförsvar som inte klarar minsta pust, jag har redan lyckats smitta honom en gång den här vintern.
Viktigast är kanske att jag är rädd om min reserv. O åkte på tjänsteresa idag, i två dagar är pojkarna och jag ensamma. Så klart klarar jag det även med feber i kroppen, men förmodligen inte med bibehållet humör. Om inte annat för att skona mina barn, stannar jag hemma från jobbet idag.
2013-01-22
2012 i listform
Ett inlägg som varit under bearbetning ett tag. Liksom annannan lånar jag en lista av Steel City Anna.
1. Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Provade lite nya träningspass, vilket fortfarande är en ganska stor sak för mig. Åkte slalom, men tror inte att det blir så många fler gånger. Inte för att det var så vidrigt, men det var heller inte tillräckligt kul för att motivera insatsen. På det mer existentiella området: följde mitt barn till skolan, begravde en jämnårig.
2. Höll du något av dina nyårslöften?
Jag vill minnas att mitt nyårslöfte var att bli bättre på att sköta min sömn. Det höll jag så till vida att jag har blivit - tidvis - bättre. Men det finns utrymme för ytterligare förbättringar, varför löftet upprepas i år igen.
3. Blev någon av dina vänner föräldrar under året?
Ja, en vän födde ett efterlängtat barn i maj. En flicka.
4. Dog någon närstående under året?
Inte några riktigt närstående, tack och lov. Men två dödsfall har påverkat mig mycket, mer därom nedan.
5. Vilka länder besökte du?
Jag tänker så det knakar och konstaterar att 2012 är första året på mycket länge som jag inte varit utomlands alls. Jösses.
6. Saknade du något under 2012 som du önskar under 2013?
Större entusiasm för jobbet, vilket jag ju grundligt tjatat om på sista tiden.
7. Vilket datum från 2012 kommer du alltid att minnas?
Den 17 februari gick Rwandamamman bort. Men det var först några dagar senare som jag hade tråkigt på jobbet och slentrianmässigt loggade in på min gmail och där fick beskedet. Det var svårt att kontrollera anletsdrag och tonfall resten av dagen. Först på kvällens körrepetition kunde jag säga till någon hur det var, och fick den medkänsla jag behövde.
Den 21 juli var en av sommarens vackraste dagar. Då fick vi meddelandet att D var medvetslös. Nästa dag var det slut. Varje vecka läser jag hennes mans hjärtskärande ärliga uppdateringar på Facebook som beskriver exakt hur han mår, och våndas över vad jag ska svara, och häpnar över att folk trycker på gilla-knappen. Fast det är väl bättre än att inte svara alls.
8. Vilken var din största framgång 2012?
Att reda upp två situationer som oroade mig mycket vid början av året: vår dåligt fungerande barnomsorg och att hitta ett nytt jobb.
9. Största misstag?
Antagligen en av de oräkneliga gånger jag blivit orimligt arg på min äldste son.
10. Har du varit sjuk eller skadad?
Nja. Ett par rejäla förkylningar hör till det man måste räkna med. Ryggen har småbråkat med mig sedan i somras men skada vill jag inte precis kalla det.
11. Bästa köp?
Säkert flera som jag inte minns nu, men något som verkligen gladde mig var att jag på nätet hittade en identisk kopia av vår kära Denby-tekanna, som gav upp och sprack efter femton års trogen tjänst. Jag passade även på att köpa dyrt men gott Assam-te.
12. Vad lade du mest pengar på?
Ingen aning.
13. Gjorde någon dig riktigt glad?
Ja, såklart. Mina barn och min man, i stort sett varje dag. Pappa, ungefär varannan gång jag träffar honom. Min syster, varje gång jag träffar henne.
14. Vilken melodi kommer alltid att påminna dig om 2012?
Många. Euphoria, men också Jag saknar dig mindre och mindre, som jag ofta lyssnade på när jag satt på tåget (det blev mycket tågåkande under 2012). Och Rågsved, som vi sjöng i kören.
15. Var du gladare eller ledsnare det här året jämfört med tidigare år?
Oändligt mycket gladare än en hel räcka år före 2006, då vi fick Q och mitt liv fick en ny dimension. Gladare också än 2010, då vi fick Y och slutade sova. Det är hemskt men sant och har förstås inte alls med barnen själva att göra. Kanske inte så väldigt mycket gladare än 2011 som med viktnedgång och nytt jobb var ett väldigt bra år. Men skillnaden är marginell.
16-17. Vad önskar du att du gjort mer eller mindre av?
I efterhand är det ju lätt att säga att jag borde ha motionerat och sovit mer, läst fler goda böcker, oroat mig mindre och ätit väsentligt färre onyttigheter. Fast på det hela taget tycker jag att jag gjorde rätt bra ifrån mig efter omständigheterna.
18. Hur tillbringade du julen?
Hemma.
19. Blev du förälskad under året?
Min förälskelse i Q är konstant och blir ständigt förnyad. Men det känns som att förälskelsen i Y har nått lite nya höjder. Känslorna för andra barnet har inte samma karaktär av flodvåg, utan mer som en envist sipprande rännil.
20. Finns det någonting som hade kunnat göra ditt år bättre?
Jag önskar att mamma mådde bättre, det hade förbättrat vår relation avsevärt.
21. Vad får dig att må bra?
Guldkanter och andningshål. Frukostar på altanen, promenader - helst i skogen eller genom Stockholm, springturer med efterföljande bad, utflykter till gårdsbutiker eller loppisar, kaffepauser i klippskrevor. Långa samtal med goda vänner.
22. Vem saknade du?
Det senast nämnda, tror jag. Jag har goda vänner men alltför sällan tid att tala med dem.
23. De bästa nya människor du mött?
Det får nog framtiden utvisa men genom jobbet har jag gjort några lovande bekantskaper.
24. Favorit TV-program?
Förödande förutsägbart: Game of Thrones, Homeland, Downton Abbey och På spåret.
25. Bästa bok?
Jag konsulterar min Helga läser-lista och konstaterar att jag delat ut en enda femma under året, till Solveig von Schoultz' De sju dagarna. Den stod faktiskt i en klass för sig. På delad andraplats kommer Tony and Susan (som var nära en femma, vill jag minnas), The Hunger Games, Cirkeln och Torka aldrig tårar utan handskar.
1. Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Provade lite nya träningspass, vilket fortfarande är en ganska stor sak för mig. Åkte slalom, men tror inte att det blir så många fler gånger. Inte för att det var så vidrigt, men det var heller inte tillräckligt kul för att motivera insatsen. På det mer existentiella området: följde mitt barn till skolan, begravde en jämnårig.
2. Höll du något av dina nyårslöften?
Jag vill minnas att mitt nyårslöfte var att bli bättre på att sköta min sömn. Det höll jag så till vida att jag har blivit - tidvis - bättre. Men det finns utrymme för ytterligare förbättringar, varför löftet upprepas i år igen.
3. Blev någon av dina vänner föräldrar under året?
Ja, en vän födde ett efterlängtat barn i maj. En flicka.
4. Dog någon närstående under året?
Inte några riktigt närstående, tack och lov. Men två dödsfall har påverkat mig mycket, mer därom nedan.
5. Vilka länder besökte du?
Jag tänker så det knakar och konstaterar att 2012 är första året på mycket länge som jag inte varit utomlands alls. Jösses.
6. Saknade du något under 2012 som du önskar under 2013?
Större entusiasm för jobbet, vilket jag ju grundligt tjatat om på sista tiden.
7. Vilket datum från 2012 kommer du alltid att minnas?
Den 17 februari gick Rwandamamman bort. Men det var först några dagar senare som jag hade tråkigt på jobbet och slentrianmässigt loggade in på min gmail och där fick beskedet. Det var svårt att kontrollera anletsdrag och tonfall resten av dagen. Först på kvällens körrepetition kunde jag säga till någon hur det var, och fick den medkänsla jag behövde.
Den 21 juli var en av sommarens vackraste dagar. Då fick vi meddelandet att D var medvetslös. Nästa dag var det slut. Varje vecka läser jag hennes mans hjärtskärande ärliga uppdateringar på Facebook som beskriver exakt hur han mår, och våndas över vad jag ska svara, och häpnar över att folk trycker på gilla-knappen. Fast det är väl bättre än att inte svara alls.
8. Vilken var din största framgång 2012?
Att reda upp två situationer som oroade mig mycket vid början av året: vår dåligt fungerande barnomsorg och att hitta ett nytt jobb.
9. Största misstag?
Antagligen en av de oräkneliga gånger jag blivit orimligt arg på min äldste son.
10. Har du varit sjuk eller skadad?
Nja. Ett par rejäla förkylningar hör till det man måste räkna med. Ryggen har småbråkat med mig sedan i somras men skada vill jag inte precis kalla det.
11. Bästa köp?
Säkert flera som jag inte minns nu, men något som verkligen gladde mig var att jag på nätet hittade en identisk kopia av vår kära Denby-tekanna, som gav upp och sprack efter femton års trogen tjänst. Jag passade även på att köpa dyrt men gott Assam-te.
12. Vad lade du mest pengar på?
Ingen aning.
13. Gjorde någon dig riktigt glad?
Ja, såklart. Mina barn och min man, i stort sett varje dag. Pappa, ungefär varannan gång jag träffar honom. Min syster, varje gång jag träffar henne.
14. Vilken melodi kommer alltid att påminna dig om 2012?
Många. Euphoria, men också Jag saknar dig mindre och mindre, som jag ofta lyssnade på när jag satt på tåget (det blev mycket tågåkande under 2012). Och Rågsved, som vi sjöng i kören.
15. Var du gladare eller ledsnare det här året jämfört med tidigare år?
Oändligt mycket gladare än en hel räcka år före 2006, då vi fick Q och mitt liv fick en ny dimension. Gladare också än 2010, då vi fick Y och slutade sova. Det är hemskt men sant och har förstås inte alls med barnen själva att göra. Kanske inte så väldigt mycket gladare än 2011 som med viktnedgång och nytt jobb var ett väldigt bra år. Men skillnaden är marginell.
16-17. Vad önskar du att du gjort mer eller mindre av?
I efterhand är det ju lätt att säga att jag borde ha motionerat och sovit mer, läst fler goda böcker, oroat mig mindre och ätit väsentligt färre onyttigheter. Fast på det hela taget tycker jag att jag gjorde rätt bra ifrån mig efter omständigheterna.
18. Hur tillbringade du julen?
Hemma.
19. Blev du förälskad under året?
Min förälskelse i Q är konstant och blir ständigt förnyad. Men det känns som att förälskelsen i Y har nått lite nya höjder. Känslorna för andra barnet har inte samma karaktär av flodvåg, utan mer som en envist sipprande rännil.
20. Finns det någonting som hade kunnat göra ditt år bättre?
Jag önskar att mamma mådde bättre, det hade förbättrat vår relation avsevärt.
21. Vad får dig att må bra?
Guldkanter och andningshål. Frukostar på altanen, promenader - helst i skogen eller genom Stockholm, springturer med efterföljande bad, utflykter till gårdsbutiker eller loppisar, kaffepauser i klippskrevor. Långa samtal med goda vänner.
22. Vem saknade du?
Det senast nämnda, tror jag. Jag har goda vänner men alltför sällan tid att tala med dem.
23. De bästa nya människor du mött?
Det får nog framtiden utvisa men genom jobbet har jag gjort några lovande bekantskaper.
24. Favorit TV-program?
Förödande förutsägbart: Game of Thrones, Homeland, Downton Abbey och På spåret.
25. Bästa bok?
Jag konsulterar min Helga läser-lista och konstaterar att jag delat ut en enda femma under året, till Solveig von Schoultz' De sju dagarna. Den stod faktiskt i en klass för sig. På delad andraplats kommer Tony and Susan (som var nära en femma, vill jag minnas), The Hunger Games, Cirkeln och Torka aldrig tårar utan handskar.
Oxtisdag
Sovit dåligt. Att dela säng med Y är raffinerad tortyr, så snart jag börjar snudda vid djupsömn får jag en spark eller huvudbuff i ryggen eller på armen. (O sov i ensamt och fridfullt majestät i Q:s säng medan jag delade stora sängen med pojkarna. Men inatt blir det tvärtom. I Y:s säng sover ingen fullvuxen enär det är en överslaf och vi är lite osäkra på hur mycket den håller för.)
Ont i axeln efter att ha burit datorväskan. Känsliga skitkropp som inte är robustare än så.
Djävulens påfund dataspelen. Speldag, Q frågar om de får spela nu på morgonen. Ja, om det finns tid över när frukosten är äten och kläderna sitter på. Det hela går riktigt bra, för Q det vill säga. Men man ska aldrig tro att man har koll på läget, istället är det Y som börjar gallskrika när det är dags att stänga av. Han skriker och sparkar medan jag hjälper Q att komma iväg till skolan med grannen, han skriker och sparkar så att jag inte får på honom overallen, han skriker och sparkar så att jag tappar humöret och ryter. Till sist sitter han i alla fall på fårskinnet i pulkan med goseräven hårt tryckt intill sig, med iskalla tårar på kinderna. Hjärtslitande.
Arton minus. Jag säger bara det.
Ett grinigt mejl från min chef, vi har olika åsikter om tiddebitering. Självklart är det hon som bestämmer, det är bara att foga sig. Men jag håller inte med henne, och just idag gillar jag inte konsultlivet något vidare.
Arton minus. Men solen skiner åtminstone.
(Uppdaterad: Det kunde man ge sig fan på. Minuten efter att jag skrivit det sista är det någon ljusskygg jävel längre bort i huset längs samma fönsterrad som trycker på fjärrstyrningen till markisen. Nu ser jag inte längre ett soldränkt vinterlandskap utan bara en solblekt grön markis.)
Ont i axeln efter att ha burit datorväskan. Känsliga skitkropp som inte är robustare än så.
Djävulens påfund dataspelen. Speldag, Q frågar om de får spela nu på morgonen. Ja, om det finns tid över när frukosten är äten och kläderna sitter på. Det hela går riktigt bra, för Q det vill säga. Men man ska aldrig tro att man har koll på läget, istället är det Y som börjar gallskrika när det är dags att stänga av. Han skriker och sparkar medan jag hjälper Q att komma iväg till skolan med grannen, han skriker och sparkar så att jag inte får på honom overallen, han skriker och sparkar så att jag tappar humöret och ryter. Till sist sitter han i alla fall på fårskinnet i pulkan med goseräven hårt tryckt intill sig, med iskalla tårar på kinderna. Hjärtslitande.
Arton minus. Jag säger bara det.
Ett grinigt mejl från min chef, vi har olika åsikter om tiddebitering. Självklart är det hon som bestämmer, det är bara att foga sig. Men jag håller inte med henne, och just idag gillar jag inte konsultlivet något vidare.
Arton minus. Men solen skiner åtminstone.
(Uppdaterad: Det kunde man ge sig fan på. Minuten efter att jag skrivit det sista är det någon ljusskygg jävel längre bort i huset längs samma fönsterrad som trycker på fjärrstyrningen till markisen. Nu ser jag inte längre ett soldränkt vinterlandskap utan bara en solblekt grön markis.)
2013-01-21
Oxveckorsordination
Sakta börjar jag inse att min håglöshet till stor del är årstidsrelaterad. De här veckorna efter jul fram till ett eventuellt sportlov är tunga. (Ja, jag vet att definitionen är från trettonhelgen till fastan, men kyrkoåret är inte riktigt min grej.)
Receptet för att överleva är att motionera mer, och att sova mer.
Återstår att se hur jag ska få in det i min tjocka skalle när klockan närmar sig 22.
Receptet för att överleva är att motionera mer, och att sova mer.
Återstår att se hur jag ska få in det i min tjocka skalle när klockan närmar sig 22.
2013-01-17
Svaret på frågan
Nå, nu ska vi inte ta i. Universums överväldigande fråga är nog ännu obesvarad, men en hel massa andra saker föll på plats igår när jag pratade med min snälle uppdragsgivare.
Jag skulle behöva jobba lite mindre, började jag med. Han nickade och förstod. Jag fortsatte med att jag nu efter snart tre månader vet mig kunna sköta mitt åtagande på deltid. Det vet du bäst, svarade han. Det är helt okej med mig om du går ner i tid, bestäm omfattningen du. Får du förresten tillgodoräkna dig restiden hit? Jaså inte. Nå, tiden med barnen ska man ta vara på. Själv jobbade jag 80% när mina var små, och när de tog studenten kändes det som om det var igår jag drog dem i barnvagn.
Så bestämde vi att jag vid tillfälle ska prata med min chef, alltså min chef på konsultbolaget, om att gå ner i tid. (Minns ni henne, förresten? "Hur klarar alla män av det?") Hon lär inte bli så glad, för nu drar jag ju in mindre pengar. Men din konsultbudget blir ju mindre belastad, sa jag till herr Snäll. Asch, menade han, det märks knappt i den allmänna konkursen.
Knappt hade jag hunnit gå in och sätta mig på min plats förrän herr Snäll kom efter. Hörru, jag har tänkt på en sak. Strunta i att prata med din chef. De där extra timmarna kan du jobba in hemifrån. Du har ju en massa dokumentation att sköta, det kan du lika gärna göra hemma.
Herr Snäll är alldeles för snäll för sitt eget bästa. Eller så är han smart. Jag går i döden för honom nu. Åtminstone mellan 9 och 16.
(Fast jag tycker fortfarande att jobbet är rätt trist.)
Jag skulle behöva jobba lite mindre, började jag med. Han nickade och förstod. Jag fortsatte med att jag nu efter snart tre månader vet mig kunna sköta mitt åtagande på deltid. Det vet du bäst, svarade han. Det är helt okej med mig om du går ner i tid, bestäm omfattningen du. Får du förresten tillgodoräkna dig restiden hit? Jaså inte. Nå, tiden med barnen ska man ta vara på. Själv jobbade jag 80% när mina var små, och när de tog studenten kändes det som om det var igår jag drog dem i barnvagn.
Så bestämde vi att jag vid tillfälle ska prata med min chef, alltså min chef på konsultbolaget, om att gå ner i tid. (Minns ni henne, förresten? "Hur klarar alla män av det?") Hon lär inte bli så glad, för nu drar jag ju in mindre pengar. Men din konsultbudget blir ju mindre belastad, sa jag till herr Snäll. Asch, menade han, det märks knappt i den allmänna konkursen.
Knappt hade jag hunnit gå in och sätta mig på min plats förrän herr Snäll kom efter. Hörru, jag har tänkt på en sak. Strunta i att prata med din chef. De där extra timmarna kan du jobba in hemifrån. Du har ju en massa dokumentation att sköta, det kan du lika gärna göra hemma.
Herr Snäll är alldeles för snäll för sitt eget bästa. Eller så är han smart. Jag går i döden för honom nu. Åtminstone mellan 9 och 16.
(Fast jag tycker fortfarande att jobbet är rätt trist.)
Just venting
Om man "ovännar" någon på FB, får den personen reda på det då? Jag är så jäkla trött på uppdateringarna från en perifer bekant, hon sjöng tidigare i min kör men har nu slutat. Människan har ungefär hundra sjukdomar och allergier och är med i stödföreningar för dessa, och det poppar upp meddelanden och uppmaningar både i telefonen och datorn om att lajka det ena eller bli medveten om det andra. Jag blir galen! Dessutom tycker jag det är näst intill oförskämt. Men det kanske bara är jag som är grinig. Jättetråkigt att du har födoämnesallergier som kraftigt begränsar din vardag. Men om jag är intresserad av att lära mig mer så googlar jag. Sluta invadera min personliga cyberspace!
2013-01-16
Humör
Det är något annat som tar kraft just nu, och det är ingen mindre än mitt livs mirakel, min älskade fantastiske men ibland också vedervärdige äldste son Q.
Han är sex år, snart sju, en ålder som kallas lilla tonåren, och det är inte utan att jag begriper varför.
Y är tre år, och kan skrika och tjata om tuggummi i nästan en timme. Han kan bli rasande för att den av honom beställda banangröten innehåller banan och för att jag inte kan ta bort bananen. Han kan bestämt förklara att mamma ska natta, för att tio minuter senare sjösätta en dramatisk scen för att han istället vill ha pappa.
Jag har livliga minnen av Q i samma ålder. Men den här gången är det väldigt mycket lättare att hantera. Jag undrar om det är för att jag gjort det en gång förut, eller för att Q:s treårstrots faktiskt var värre?
Jag tror nästan på det senare. Q har ett helsikes humör, men kan samtidigt tidvis vara mycket resonabel och förhandlingsvillig. När han vill.
Det är nyckelorden. När han vill. Q har stark vilja och kan bli väldigt arg, upprörd och ledsen när den inte efterlevs. Jag tror inte att vi är vare sig särskilt stränga eller särskilt eftergivna. De senaste dagarnas strider har handlat om att få gå och leka med magsjuk kompis (ehh... nej!), komma och sätta sig och äta, tvätta händerna före maten, stänga av dataspelet, klä på sig. Repeat på de senaste två.
De förbannade dataspelen är en ständig källa till konflikt, något vi har försökt styra upp genom att ha särskilda speldagar. Under jullovet släppte vi lite på dem, vilket vi nu får sota för. Vidare har vi fallit för frestelsen att hota med indragna speldagar om Q uppför sig illa (slår eller sparkar oss eller lillebror, kallar oss orimligt fula ord). Jag vet verkligen inte alls om det är rätt väg att gå. Hoten tar ibland skruv, ibland inte, ibland alldeles för mycket. Om Q vet (eller tror) att han har sumpat en speldag blir han så arg och förtvivlad att han ställer till med en smärre jordbävning.
(Fula ord, förresten. Antingen har vi dålig pli på ungarna eller så är barn olika. Grannfrun råkade höra Y utslunga ett dumma mamma, vilket jag tycker är ganska oskyldigt för en treåring. Också han måste få uttrycka sin ilska, även om det finns bättre sätt. Jag tolererar inte att mina barn kallar mig dumma mamma, sa hon. Jag var på lite dåligt humör just då och kunde därför inte avhålla mig från att svara att jag gillar det inte heller, men de gör det ändå. Hur får du dina att låta bli, slår du dem?)
Och så är det påklädningen. Det är främst ytterkläderna Q bråkar om, men även de vanliga. Strumporna korvar sig, jeansen är obekväma. Jag har ansträngt mig för att hitta mjuka fodrade jeans, gick tillbaks till affären och köpte ytterligare ett par av de som fann nåd hos Q. Byxor slits nämligen ut med en förfärande fart. ("Är det hål på dessa också? Men hur går det till?" "Jo, för jag landar alltid på det knät när jag hoppar.") I hallen brukar den riktiga härdsmältan komma, då Q viftar med en arm eller ett ben och utstöter obegriplig olåt. Det han vill är då att få hjälp med att rätta till jackärm och vante eller överdragsbyxa och känga. Men han kan aldrig förklara exakt hur han vill ha det, och irritationsgraden hos oss brukar vid det laget vara hög.
Jag läser på en amerikansk blogg skriven av en kvinna som har en pojke i Q:s ålder. Hög igenkänningsfaktor på skriken, oförskämdheterna, fixeringen vid dataspel. Men när jag läser kommentarerna och råden hon får från sina läsare blir jag betänksam. De går nästan uteslutande ut på att his mouthiness should be nipped in the bud right away/ crack down on the sassiness, otherwise he will be a nightmare in his teens/ he must be taught not to speak disrespectfully to you or any other adult. Verkligen? Man undrar stillsamt om de själva alltid tilltalar andra människor på ett respektfullt sätt. Jag gör det då inte.
Jag vill ju tro att Astrid Lindgren har rätt i det jag såg citerat på Facebook häromdagen, att ger man barnen massor av kärlek så kommer folkvettet av sig självt. Men var det månne före dataspelens era?
Y är tre år, och kan skrika och tjata om tuggummi i nästan en timme. Han kan bli rasande för att den av honom beställda banangröten innehåller banan och för att jag inte kan ta bort bananen. Han kan bestämt förklara att mamma ska natta, för att tio minuter senare sjösätta en dramatisk scen för att han istället vill ha pappa.
Jag har livliga minnen av Q i samma ålder. Men den här gången är det väldigt mycket lättare att hantera. Jag undrar om det är för att jag gjort det en gång förut, eller för att Q:s treårstrots faktiskt var värre?
Jag tror nästan på det senare. Q har ett helsikes humör, men kan samtidigt tidvis vara mycket resonabel och förhandlingsvillig. När han vill.
Det är nyckelorden. När han vill. Q har stark vilja och kan bli väldigt arg, upprörd och ledsen när den inte efterlevs. Jag tror inte att vi är vare sig särskilt stränga eller särskilt eftergivna. De senaste dagarnas strider har handlat om att få gå och leka med magsjuk kompis (ehh... nej!), komma och sätta sig och äta, tvätta händerna före maten, stänga av dataspelet, klä på sig. Repeat på de senaste två.
De förbannade dataspelen är en ständig källa till konflikt, något vi har försökt styra upp genom att ha särskilda speldagar. Under jullovet släppte vi lite på dem, vilket vi nu får sota för. Vidare har vi fallit för frestelsen att hota med indragna speldagar om Q uppför sig illa (slår eller sparkar oss eller lillebror, kallar oss orimligt fula ord). Jag vet verkligen inte alls om det är rätt väg att gå. Hoten tar ibland skruv, ibland inte, ibland alldeles för mycket. Om Q vet (eller tror) att han har sumpat en speldag blir han så arg och förtvivlad att han ställer till med en smärre jordbävning.
(Fula ord, förresten. Antingen har vi dålig pli på ungarna eller så är barn olika. Grannfrun råkade höra Y utslunga ett dumma mamma, vilket jag tycker är ganska oskyldigt för en treåring. Också han måste få uttrycka sin ilska, även om det finns bättre sätt. Jag tolererar inte att mina barn kallar mig dumma mamma, sa hon. Jag var på lite dåligt humör just då och kunde därför inte avhålla mig från att svara att jag gillar det inte heller, men de gör det ändå. Hur får du dina att låta bli, slår du dem?)
Och så är det påklädningen. Det är främst ytterkläderna Q bråkar om, men även de vanliga. Strumporna korvar sig, jeansen är obekväma. Jag har ansträngt mig för att hitta mjuka fodrade jeans, gick tillbaks till affären och köpte ytterligare ett par av de som fann nåd hos Q. Byxor slits nämligen ut med en förfärande fart. ("Är det hål på dessa också? Men hur går det till?" "Jo, för jag landar alltid på det knät när jag hoppar.") I hallen brukar den riktiga härdsmältan komma, då Q viftar med en arm eller ett ben och utstöter obegriplig olåt. Det han vill är då att få hjälp med att rätta till jackärm och vante eller överdragsbyxa och känga. Men han kan aldrig förklara exakt hur han vill ha det, och irritationsgraden hos oss brukar vid det laget vara hög.
Jag läser på en amerikansk blogg skriven av en kvinna som har en pojke i Q:s ålder. Hög igenkänningsfaktor på skriken, oförskämdheterna, fixeringen vid dataspel. Men när jag läser kommentarerna och råden hon får från sina läsare blir jag betänksam. De går nästan uteslutande ut på att his mouthiness should be nipped in the bud right away/ crack down on the sassiness, otherwise he will be a nightmare in his teens/ he must be taught not to speak disrespectfully to you or any other adult. Verkligen? Man undrar stillsamt om de själva alltid tilltalar andra människor på ett respektfullt sätt. Jag gör det då inte.
Jag vill ju tro att Astrid Lindgren har rätt i det jag såg citerat på Facebook häromdagen, att ger man barnen massor av kärlek så kommer folkvettet av sig självt. Men var det månne före dataspelens era?
2013-01-15
Minimala korrektioner
Jag är trött nu, tillvaron känns lite motig. Främst är det nog jobbstarten som sugit en del must ur mig.
Men även annat. Hela helgen ägnades åt körsång, roligt, intensivt och tröttsamt. Den eviga balansräkningen. Blir jag för trött av detta? Glad vet jag att jag blir, men blir jag tröttare än jag blir glad?
När måndag morgon grydde var jag helt slut. Att vår dagmamma då ringde sig sjuk och frågade om vi ville ta Y till vikarien (som bor lite längre bort) eller vabba, kändes plötsligt som en gudagåva. Jag vabbade med friskt barn, och kunde till och med gå och lunchträna. Vi hade en trevlig dag på tumanhand som avslutades med barnfilm och korsord i soffan, jag hann rentav ta en liten tupplur, innan vi hämtade storebror tidigt.
Kanske är det mer sånt jag behöver. Små åtgärder. Stanna hemma en dag istället för att säga upp mig från jobbet och välta livet över ända. Kanske är det inte några radikala förändringar som behövs, bara några små.
I denna anda valde jag sedan på kvällen att gå i pausen på körrepet och var hemma en hel ljuvlig timme tidigare än vanligt. Dessutom hann jag läsa ut min bok på tunnelbanan eftersom jag åkte utan mitt vanliga sällskap, som i och för sig är trevligt men som jag ju träffat hela helgen.
Vidare funderar jag på att prata med min uppdragsgivare och min chef om att gå ner till deltid. Den förre kommer inte att protestera, eftersom jag bedömer att jag kan göra ett lika bra jobb på färre timmar. Men min chef på konsultfirman blir förstås mindre glad. Plånboken och pensionspoängen blir också lidande.
Fast när har jag någonsin brytt mig om det?
Men även annat. Hela helgen ägnades åt körsång, roligt, intensivt och tröttsamt. Den eviga balansräkningen. Blir jag för trött av detta? Glad vet jag att jag blir, men blir jag tröttare än jag blir glad?
När måndag morgon grydde var jag helt slut. Att vår dagmamma då ringde sig sjuk och frågade om vi ville ta Y till vikarien (som bor lite längre bort) eller vabba, kändes plötsligt som en gudagåva. Jag vabbade med friskt barn, och kunde till och med gå och lunchträna. Vi hade en trevlig dag på tumanhand som avslutades med barnfilm och korsord i soffan, jag hann rentav ta en liten tupplur, innan vi hämtade storebror tidigt.
Kanske är det mer sånt jag behöver. Små åtgärder. Stanna hemma en dag istället för att säga upp mig från jobbet och välta livet över ända. Kanske är det inte några radikala förändringar som behövs, bara några små.
I denna anda valde jag sedan på kvällen att gå i pausen på körrepet och var hemma en hel ljuvlig timme tidigare än vanligt. Dessutom hann jag läsa ut min bok på tunnelbanan eftersom jag åkte utan mitt vanliga sällskap, som i och för sig är trevligt men som jag ju träffat hela helgen.
Vidare funderar jag på att prata med min uppdragsgivare och min chef om att gå ner till deltid. Den förre kommer inte att protestera, eftersom jag bedömer att jag kan göra ett lika bra jobb på färre timmar. Men min chef på konsultfirman blir förstås mindre glad. Plånboken och pensionspoängen blir också lidande.
Fast när har jag någonsin brytt mig om det?
2013-01-11
Januarisyndromet
Efter att ha avverkat årets första jobbvecka konstaterar jag ett par saker som kan sammanfattas i orden "bättre än förra året men fortfarande inte riktigt bra".
Konstaterande ett: fem dagar gör en enorm skillnad. Förra året började jag jobba den 2 januari vilket var nästintill outhärdligt. Att vara ledig i mellandagarna och över trettonhelgen är lyxigt, men å så värt det!
Två: trots detta är det motigt som fan att börja jobba igen, och hela veckan har jag brottats med frågan varför. Har det bara med ringrostighet och årstid att göra? Jag gjorde en historisk exposé i hopp om att bli klokare:
Januari 2006
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Januari 2008
Jag går till tunnelbanan medan stegräknaren tickar på. Stirrar med oseende blick ut genom fönstret med favoritmusik i öronen. På så sätt känns resan avkopplande och tiden inte bortkastad, och jag slipper omgivningens mobilkonversationer.
Nio stämplar jag in och jobbar sedan till fem, fyra eller halv tre beroende på vilken dag i veckan det är. Tack och lov för deltiden. Jag är inte trött när jag går från jobbet.
Hemma möts jag av ljuvlighet. Q:s ansikte lyser upp när han ser mig. Jösses, han ser större och vuxnare ut än imorse. Kan det vara möjligt? Mamm-ma. Vill sitta hos mamma. Hans armar hårt kring min hals. Jag tar nattningen, gör det så gärna. När han vaknar vid tiotiden och är orolig känns det enbart mysigt att gå och lägga sig bredvid honom för att lugna. Under mammaledigheten hade det funnits en liten tagg av irritation, jag hade längtat tillbaka till ifredtiden framför TV:n. Men inte nu.
Januari 2009
Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Januari 2010
Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?
Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.
Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.
Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
.......
Jag har inte presterat särskilt bra på sistone, sedan i somras närmare bestämt. Jag orkar inte riktigt. Det finns massor av fördelar med mitt jobb, för inte länge sedan var jag ganska förälskad i det, men inte nu. Kraven på projektledarrollen skiftar ständigt, men de trappas alltid upp. Vi ska kunna allt mer, ansvara för allt mer. Kul med ett utvecklande jobb, jovisst. Men då måste man vara på hugget. Som min ibland rolige men lika ofta oerhört irriterande kollega Tuffe Viktor. Bredvid honom känner jag mig alltmer som en idisslande ko.
.......
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Januari 2012
Jobbar hemifrån idag, petar i surdegar och blir själv allt surare.
Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.
Jag känner mig ensam.
Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.
För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.
Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.
Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.
Och idag? Det tar emot att erkänna det men det verkar som att jag ännu en gång har hamnat i en situation där jag är lite för ensam (främmande fågel med humanistiska intressen bland tekniker och ingenjörer) och konstigt nog också understimulerad (men ge mig för all del inte för mycket mer att göra, för då kanske jag inte hinner lämna och hämta ungarna och så får jag hjärtklappning, magkatarr och yrsel).
Vidare att jag hatar att behöva köra bil till jobbet och att jag verkligen verkligen mår mycket bättre av att jobba deltid. Men att det också finns en hel del andra samverkande faktorer som påverkar mina känslor för jobbet. Att ha en bra chef till exempel. Hum. Återstår att se vad jag kan göra med dessa insikter.
Som vanligt kokar det hela ner till en enda överväldigande fråga (To have squeezed the universe into a ball / To roll it toward some overwhelming question) -
Hur klämma in ett ansvarsfullt, roligt, stimulerande, självförverkligande och världsförbättrande arbete mellan kl 9 och 16, vardagar?
Konstaterande ett: fem dagar gör en enorm skillnad. Förra året började jag jobba den 2 januari vilket var nästintill outhärdligt. Att vara ledig i mellandagarna och över trettonhelgen är lyxigt, men å så värt det!
Två: trots detta är det motigt som fan att börja jobba igen, och hela veckan har jag brottats med frågan varför. Har det bara med ringrostighet och årstid att göra? Jag gjorde en historisk exposé i hopp om att bli klokare:
Januari 2006
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.
Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.
Januari 2008
Jag går till tunnelbanan medan stegräknaren tickar på. Stirrar med oseende blick ut genom fönstret med favoritmusik i öronen. På så sätt känns resan avkopplande och tiden inte bortkastad, och jag slipper omgivningens mobilkonversationer.
Nio stämplar jag in och jobbar sedan till fem, fyra eller halv tre beroende på vilken dag i veckan det är. Tack och lov för deltiden. Jag är inte trött när jag går från jobbet.
Hemma möts jag av ljuvlighet. Q:s ansikte lyser upp när han ser mig. Jösses, han ser större och vuxnare ut än imorse. Kan det vara möjligt? Mamm-ma. Vill sitta hos mamma. Hans armar hårt kring min hals. Jag tar nattningen, gör det så gärna. När han vaknar vid tiotiden och är orolig känns det enbart mysigt att gå och lägga sig bredvid honom för att lugna. Under mammaledigheten hade det funnits en liten tagg av irritation, jag hade längtat tillbaka till ifredtiden framför TV:n. Men inte nu.
Januari 2009
Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Januari 2010
Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?
Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.
Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.
Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
.......
Jag har inte presterat särskilt bra på sistone, sedan i somras närmare bestämt. Jag orkar inte riktigt. Det finns massor av fördelar med mitt jobb, för inte länge sedan var jag ganska förälskad i det, men inte nu. Kraven på projektledarrollen skiftar ständigt, men de trappas alltid upp. Vi ska kunna allt mer, ansvara för allt mer. Kul med ett utvecklande jobb, jovisst. Men då måste man vara på hugget. Som min ibland rolige men lika ofta oerhört irriterande kollega Tuffe Viktor. Bredvid honom känner jag mig alltmer som en idisslande ko.
.......
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.
Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.
Januari 2012
Jobbar hemifrån idag, petar i surdegar och blir själv allt surare.
Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.
Jag känner mig ensam.
Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.
För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.
Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.
Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.
Och idag? Det tar emot att erkänna det men det verkar som att jag ännu en gång har hamnat i en situation där jag är lite för ensam (främmande fågel med humanistiska intressen bland tekniker och ingenjörer) och konstigt nog också understimulerad (men ge mig för all del inte för mycket mer att göra, för då kanske jag inte hinner lämna och hämta ungarna och så får jag hjärtklappning, magkatarr och yrsel).
Vidare att jag hatar att behöva köra bil till jobbet och att jag verkligen verkligen mår mycket bättre av att jobba deltid. Men att det också finns en hel del andra samverkande faktorer som påverkar mina känslor för jobbet. Att ha en bra chef till exempel. Hum. Återstår att se vad jag kan göra med dessa insikter.
Som vanligt kokar det hela ner till en enda överväldigande fråga (To have squeezed the universe into a ball / To roll it toward some overwhelming question) -
Hur klämma in ett ansvarsfullt, roligt, stimulerande, självförverkligande och världsförbättrande arbete mellan kl 9 och 16, vardagar?
2013-01-10
Två saker till
Jag börjar undra om jag håller på att bli gammal i förtid.
Sedan ett tag tycker jag att jag hör sämre. O retar sig på att jag ofta säger va och ber honom upprepa, vilket jag av erfarenhet vet kan vara ett tecken på stress, att jag hör men inte riktigt registrerar. Men i somras när vi var på Sommarön upptäckte jag något mer konkret: jag hör inte syrsorna längre.
Det är en ganska söt historia, faktiskt. Y och jag var ute, och han stod stilla och lyssnade, och sökte efter orden: "Mamma, vad är det som låter.. hör du visslorna?" Först begrep jag inte alls, och även sedan polletten trillat ner fick jag för säkerhets skull fråga min syster om syrsorna spelade. När jag visste om dem kunde jag liksom förnimma lätet, men höra dem som förr kunde jag inte.
Pappa har rejält dålig hörsel, och mamma är döv på ena örat sedan barndomen, så visst arv har jag. Men ändå. Jag är bara 42.
Som om inte detta vore nog har jag börjat svettas på nätterna, senast inatt. Attacker som jag alltför väl känner igen från nedregleringen, de jävligaste perioderna av den genomförhatliga IVF-eran. Ur den allra djupaste sömnen segas jag upp av en förnimmelse, och jag är så trött att jag först inte har en aning om vad som är fel, tills jag kommit såpass nära ytan att jag lyckas bilda två tankar i huvudet: jag är varm. Och blöt. När jag väl vaknat såpass att jag förmår kasta undan täcket och kliva ur sängen och börja vidta åtgärder, är jag istället iskall. Och genomblöt, så att pyjamas och underlakan måste bytas.
De här attackerna är faktiskt ännu värre än de under nedregleringen, de liknar snarare de jag har upplevt efter att ha haft hög feber, då febern vänder och snabbt går ner.
Åter undrar jag om det är ett ålderstecken, ett av de mer påtagliga. Klimaktieret. Bara ordet är fult. Och åter tänker jag, vad fan. Jag är faktiskt bara 42.
Å andra sidan inser jag efter en stunds googlande att klimakteriet nog hör till de trevligare orsakerna bakom nattliga svettningar.
Båda sakerna ska utredas. Idag bokade jag tid för hörselkontroll hos en riktig öronläkare (företagshälsovården slog ifrån sig vilket gjorde mig lite sur) och imorgon ska jag ringa min gynekolog.
O har just köpt läsglasögon. Det behöver åtminstone inte jag, närsynt som jag är.
Ack ja. Det är skit att bli gammal.
Men betänk alternativet.
Sedan ett tag tycker jag att jag hör sämre. O retar sig på att jag ofta säger va och ber honom upprepa, vilket jag av erfarenhet vet kan vara ett tecken på stress, att jag hör men inte riktigt registrerar. Men i somras när vi var på Sommarön upptäckte jag något mer konkret: jag hör inte syrsorna längre.
Det är en ganska söt historia, faktiskt. Y och jag var ute, och han stod stilla och lyssnade, och sökte efter orden: "Mamma, vad är det som låter.. hör du visslorna?" Först begrep jag inte alls, och även sedan polletten trillat ner fick jag för säkerhets skull fråga min syster om syrsorna spelade. När jag visste om dem kunde jag liksom förnimma lätet, men höra dem som förr kunde jag inte.
Pappa har rejält dålig hörsel, och mamma är döv på ena örat sedan barndomen, så visst arv har jag. Men ändå. Jag är bara 42.
Som om inte detta vore nog har jag börjat svettas på nätterna, senast inatt. Attacker som jag alltför väl känner igen från nedregleringen, de jävligaste perioderna av den genomförhatliga IVF-eran. Ur den allra djupaste sömnen segas jag upp av en förnimmelse, och jag är så trött att jag först inte har en aning om vad som är fel, tills jag kommit såpass nära ytan att jag lyckas bilda två tankar i huvudet: jag är varm. Och blöt. När jag väl vaknat såpass att jag förmår kasta undan täcket och kliva ur sängen och börja vidta åtgärder, är jag istället iskall. Och genomblöt, så att pyjamas och underlakan måste bytas.
De här attackerna är faktiskt ännu värre än de under nedregleringen, de liknar snarare de jag har upplevt efter att ha haft hög feber, då febern vänder och snabbt går ner.
Åter undrar jag om det är ett ålderstecken, ett av de mer påtagliga. Klimaktieret. Bara ordet är fult. Och åter tänker jag, vad fan. Jag är faktiskt bara 42.
Å andra sidan inser jag efter en stunds googlande att klimakteriet nog hör till de trevligare orsakerna bakom nattliga svettningar.
Båda sakerna ska utredas. Idag bokade jag tid för hörselkontroll hos en riktig öronläkare (företagshälsovården slog ifrån sig vilket gjorde mig lite sur) och imorgon ska jag ringa min gynekolog.
O har just köpt läsglasögon. Det behöver åtminstone inte jag, närsynt som jag är.
Ack ja. Det är skit att bli gammal.
Men betänk alternativet.
Julkonsumism eller va, kom det ingen tomte till er?
Två veckor efter jul grubblar jag fortfarande över en aspekt av firandet, den som spökar för mig varje år. Jag är nöjd med vårt jularrangemang, nöjd med att vi firar hemma, nöjd med att inte göra det i storfamilj, nöjd med att ingen av oss bryter ihop av stress över orullade köttbullar eller vattnig kalvsylta.
(I juletider citerar jag ofta min salig mormor: Jag är så förtvivlad, kalvsyltan vill inte stelna! Sagt på fullaste allvar och utan ironi. Kanske är jag elak som odlar minnet, men jag tänker också att det är viktigt att minnas för att veta hur man inte vill ha det.)
Men så är det detta med julklapparna. Även här är jag väsentligen nöjd med vårt arrangemang, men jag undrar om det kommer att stå sig, känslan liksom arrangemanget.
För resten av mänskligheten tycks för det första anse att vi förmenar våra barn något viktigt genom att inte iscensätta tomtespektaklet. Varannan människa (inklusive min egen mamma) som pratade med mina barn runt juldagarna frågade dem om tomten har kommit. De svarade oskuldsfullt och sanningsenligt nej.
För det andra har jag en känsla av att våra barn får jämförelsevis lite julklappar. Fast säker är jag inte. Detta var vad Q fick (Y ungefär lika många):
två böcker, ett dataspel och ett tredimensionellt pussel föreställande en jordglob (från mig och O)
skjorta (från moster)
ödla i gjutjärn att ha i trädgården vid sommarstugan (från morfar, vem annars?)
två pysselböcker, tuschpennor och en byggsats till en helikopter (från farmor)
surfplatta (från mormor, den i särklass dyraste julklappen)
Totalt elva paket. Möjligen har jag glömt någon smågrej, men inte mer. Det ser futtigt lite ut när jag listar dem, men jag försäkrar att det inte var få paket under granen. Jag fasar för den dag han börjar jämföra inkasserade klappar med sina kompisar. Hur undviker man det?
Kvällen före julafton var Q så uppspelt att han inte kunde sova. Annars blir jag irriterad när han fnattar runt och håller sig vaken på pin kiv, men den här gången tyckte jag synd om honom, det märktes att han försökte men inte kunde komma till ro. Flera gånger sprang han på toaletten och kom moloket tillbaka "det kom inget". Efter en stund gick jag till kylskåpet och rumsterade och återvände med en sked med lite kolasås på, som jag påstod var magdroppar. Q tog dem lydigt, och fem minuter senare hände det saker på dass. Det måste vara magdropparna, sade Q lyckligt, och en stund senare sov han sött.
Exakt vad som orsakade nervositeten vet jag inte, men jag gissar att det var julklapparna. Det skrämde mig lite också. Kommer hans förväntningar att motsvaras eller blir han besviken?
Jag försöker minnas hur det var när jag var liten. En sak minns jag, insikten i sena tonåren att nu är det inte längre julklapparna som är roligast med julen, nu är det maten, granen, ledigheten och gemenskapen.
Det är väl ungefär det jag vill förmedla till mina barn. Att julen är mer än att få en massa grejer. Det religiösa inslaget är mig övermäktigt att predika, men en högtid av vila, reflektion, gemenskap och tacksamhet räcker så gott det också.
(I juletider citerar jag ofta min salig mormor: Jag är så förtvivlad, kalvsyltan vill inte stelna! Sagt på fullaste allvar och utan ironi. Kanske är jag elak som odlar minnet, men jag tänker också att det är viktigt att minnas för att veta hur man inte vill ha det.)
Men så är det detta med julklapparna. Även här är jag väsentligen nöjd med vårt arrangemang, men jag undrar om det kommer att stå sig, känslan liksom arrangemanget.
För resten av mänskligheten tycks för det första anse att vi förmenar våra barn något viktigt genom att inte iscensätta tomtespektaklet. Varannan människa (inklusive min egen mamma) som pratade med mina barn runt juldagarna frågade dem om tomten har kommit. De svarade oskuldsfullt och sanningsenligt nej.
För det andra har jag en känsla av att våra barn får jämförelsevis lite julklappar. Fast säker är jag inte. Detta var vad Q fick (Y ungefär lika många):
två böcker, ett dataspel och ett tredimensionellt pussel föreställande en jordglob (från mig och O)
skjorta (från moster)
ödla i gjutjärn att ha i trädgården vid sommarstugan (från morfar, vem annars?)
två pysselböcker, tuschpennor och en byggsats till en helikopter (från farmor)
surfplatta (från mormor, den i särklass dyraste julklappen)
Totalt elva paket. Möjligen har jag glömt någon smågrej, men inte mer. Det ser futtigt lite ut när jag listar dem, men jag försäkrar att det inte var få paket under granen. Jag fasar för den dag han börjar jämföra inkasserade klappar med sina kompisar. Hur undviker man det?
Kvällen före julafton var Q så uppspelt att han inte kunde sova. Annars blir jag irriterad när han fnattar runt och håller sig vaken på pin kiv, men den här gången tyckte jag synd om honom, det märktes att han försökte men inte kunde komma till ro. Flera gånger sprang han på toaletten och kom moloket tillbaka "det kom inget". Efter en stund gick jag till kylskåpet och rumsterade och återvände med en sked med lite kolasås på, som jag påstod var magdroppar. Q tog dem lydigt, och fem minuter senare hände det saker på dass. Det måste vara magdropparna, sade Q lyckligt, och en stund senare sov han sött.
Exakt vad som orsakade nervositeten vet jag inte, men jag gissar att det var julklapparna. Det skrämde mig lite också. Kommer hans förväntningar att motsvaras eller blir han besviken?
Jag försöker minnas hur det var när jag var liten. En sak minns jag, insikten i sena tonåren att nu är det inte längre julklapparna som är roligast med julen, nu är det maten, granen, ledigheten och gemenskapen.
Det är väl ungefär det jag vill förmedla till mina barn. Att julen är mer än att få en massa grejer. Det religiösa inslaget är mig övermäktigt att predika, men en högtid av vila, reflektion, gemenskap och tacksamhet räcker så gott det också.
2013-01-09
Två saker
Igår och i förrgår var jag så trött när jag körde till och från jobbet att jag blundade vid alla rödljus. Man ser faktiskt genom ögonlocken när bromsljusen på framförvarande bilar släcks. Det är dock inte en vana att rekommendera.
Imorse var det enorm skillnad. Kan bero på två saker:
Den dubbla espresso med en rejäl skvätt varm mjölk som jag drack till frukost, frångående min tidigare orubbliga vana att dricka te hemma och kaffe på jobbet.
Att jag visserligen bara sov drygt sex timmar på natten, men djupare än på länge. Y har sedan några nätter tillbaka flyttat in i Q:s, förlåt pojkarnas sovrum. O skulle sitta uppe sent och jobba, vilket brukar störa min sömn. Då har jag svårt att slappna av och somna eftersom jag vet att jag oftast väcks när han kommer och lägger sig. Frampå morgontimmarna är jag svårväckt och lättomsomnad, men ve den som väcker mig någon timme efter att jag äntligen har lyckats somna för kvällen. Sålunda bytte O och Q säng med varann.
Och jag sov, som aldrig förr. Jag har ett dimmigt minne av att vakna någon gång mitt i natten och undra var jag var någonstans, ett säkert tecken på djup sömn. Ungefär lika förvirrad var jag när jag väcktes av gråt från Q. Det visade sig att gråten berodde på en mardröm, och att klockan var dags att gå upp.
Imorse var det enorm skillnad. Kan bero på två saker:
Den dubbla espresso med en rejäl skvätt varm mjölk som jag drack till frukost, frångående min tidigare orubbliga vana att dricka te hemma och kaffe på jobbet.
Att jag visserligen bara sov drygt sex timmar på natten, men djupare än på länge. Y har sedan några nätter tillbaka flyttat in i Q:s, förlåt pojkarnas sovrum. O skulle sitta uppe sent och jobba, vilket brukar störa min sömn. Då har jag svårt att slappna av och somna eftersom jag vet att jag oftast väcks när han kommer och lägger sig. Frampå morgontimmarna är jag svårväckt och lättomsomnad, men ve den som väcker mig någon timme efter att jag äntligen har lyckats somna för kvällen. Sålunda bytte O och Q säng med varann.
Och jag sov, som aldrig förr. Jag har ett dimmigt minne av att vakna någon gång mitt i natten och undra var jag var någonstans, ett säkert tecken på djup sömn. Ungefär lika förvirrad var jag när jag väcktes av gråt från Q. Det visade sig att gråten berodde på en mardröm, och att klockan var dags att gå upp.
2013-01-07
Put on your red shoes
Troligen årets bästa julklapp (fast Nespressomaskinen från O kommer tätt därefter).
De bästa köper man själv, gammalt djungelordspråk.
De bästa köper man själv, gammalt djungelordspråk.
2013-01-06
Kungamördare? Mördarkung?
Y är pratsam och ihärdig och upprepar sig ofta, på typiskt treåringsvis. (Stamningen har återkommit med besked, men det är inte den jag tänker på just nu. Fast jag oroar mig lite. Han stammar så att han själv blir störd, och håller handen för munnen och utbrister frusterat: Jag kan inte pjata odentlit!)
Just nu är det två teman som snurras och ältas i det oändliga.
Ett: farfar är död. Y har ju en mormor och en morfar (fast de hör inte ihop, undrar när han gör den kopplingen, det har inte ens Q gjort ännu) och en farmor. Och en farfar. Som är dööööd. Y har aldjig tjäffat sin farfar. Och så vidare.
Två: kungen är död. Var är kungen? I mellandagarna besökte vi Livrustkammaren. Y var införstådd med att vi skulle till slottet, och i slott finns det ju kungar. Var är kungen? Var är han? O hyrde en audioguide, jag antar att han tänkte i lugn och ro flanera runt och lyssna medan jag rusade efter barnen.
Ha, ha. Sönerna slogs om hörlurarna, och Y avgick med segern. Länge stod han framför montern med Gustav III:s maskeraddräkt och blodiga skjorta, och lyssnade intensivt.
Detta är nu tio dagar sedan, och dagligen har ungefär samma konversation utspunnits:
- Kungen är död! Någon skjutit honom! Va typiskt!
- Mm.
(Upprepa 5 - 10 gånger.)
- Vilken sköt kungen?
(Y har lite svårt med pronomen, särskilt de interrogativa.)
- Jacob Johan Anckarström.
- Jahaaa... (Paus) Kungen är död! Stackars kungen!
(Och så börjar vi från början igen.)
Men idag blev det variation. Det började med att farfar är död, som bekant. Vilken sköt farfar? Kungen sköt farfar?
Just nu är det två teman som snurras och ältas i det oändliga.
Ett: farfar är död. Y har ju en mormor och en morfar (fast de hör inte ihop, undrar när han gör den kopplingen, det har inte ens Q gjort ännu) och en farmor. Och en farfar. Som är dööööd. Y har aldjig tjäffat sin farfar. Och så vidare.
Två: kungen är död. Var är kungen? I mellandagarna besökte vi Livrustkammaren. Y var införstådd med att vi skulle till slottet, och i slott finns det ju kungar. Var är kungen? Var är han? O hyrde en audioguide, jag antar att han tänkte i lugn och ro flanera runt och lyssna medan jag rusade efter barnen.
Ha, ha. Sönerna slogs om hörlurarna, och Y avgick med segern. Länge stod han framför montern med Gustav III:s maskeraddräkt och blodiga skjorta, och lyssnade intensivt.
Detta är nu tio dagar sedan, och dagligen har ungefär samma konversation utspunnits:
- Kungen är död! Någon skjutit honom! Va typiskt!
- Mm.
(Upprepa 5 - 10 gånger.)
- Vilken sköt kungen?
(Y har lite svårt med pronomen, särskilt de interrogativa.)
- Jacob Johan Anckarström.
- Jahaaa... (Paus) Kungen är död! Stackars kungen!
(Och så börjar vi från början igen.)
Men idag blev det variation. Det började med att farfar är död, som bekant. Vilken sköt farfar? Kungen sköt farfar?
Trettondagskväll
Söndag kväll efter ett långt och fint jullov. Barnen är utslängda, golven nattade och granen dammsugen. Lillgolvet och storgolvet sover i varsin slaf i våningssängen för första gången. Det återstår att se hur många timmar vi får sova ensamma i dubbelsängen, jag och O.
Själv har jag inför årets första arbetsdag skaffat mig en fläskläpp, efter att ha rutschat nerför halva trappan med famnen full av pussel, spel och hyllplan. Tur att jag inte försörjer mig på mitt utseende.
Själv har jag inför årets första arbetsdag skaffat mig en fläskläpp, efter att ha rutschat nerför halva trappan med famnen full av pussel, spel och hyllplan. Tur att jag inte försörjer mig på mitt utseende.
2013-01-05
Röja vs fynda
Ångestdämpande sysselsättningar, var en term jag myntade för ett tag sedan. En sådan är definitivt att röja i källaren och transformera det som fordom benämnts skräprummet till ett ljust och trevligt lekrum. (Nästa steg är att Q:s rum ska bli pojkarnas gemensamma sovrum, så att vårt sovrum, det som Y nu anser är hans, blir bara vårt. En procedur i flera steg alltså.) Att sedan eliminera ett gammalt dåligt samvete genom att ta en packe urvuxna barnkläder, ett skötbord och en barnvagn till Myrorna, då inträder ett närmast euforiskt tillstånd.
Rymden! Ljuset, luften! De kvadratmeter som frigörs känns enorma.
Att denna rymd decimeras något av de fynd man givetvis gör på Myrorna, förtar inte lyckan. Särskilt som två av dem är predestinerade till våra två sommarboenden.
Vindpiskade hav kan man aldrig få för många av, inte på Sommarön i alla fall. Nittio kronor.
En stilla insjövik, att hängas i gästrummet i sommarstugan.
Nittio kronor den också.
Och julpojken från Ikea har efter femton års tålig väntan fått en käresta.
Rymden! Ljuset, luften! De kvadratmeter som frigörs känns enorma.
Att denna rymd decimeras något av de fynd man givetvis gör på Myrorna, förtar inte lyckan. Särskilt som två av dem är predestinerade till våra två sommarboenden.
2013-01-04
En nåd att stilla bedja om
Igår var jag på begravning, en mycket vacker sådan. Perfekt, faktiskt, om man tolererar gudsord och orgelmusik.
Liket - ja, vi uttrycker oss så, inte minst liket självt - var min morfars skojfriske lillebror, nittioett år. Hans hustru la rosor och liljekonvalj på kistan, för det hade hon i brudbuketten för sextio år sedan. Det tre månader gamla barnbarnsbarnet gnydde stilla i sin mors famn. Vi sjöng Stilla natt, Betlehems stjärna och Härlig är jorden. En präktig barytonsolist sjöng Adams julsång.
Den lilla kyrkan var inte mer än halvfull, men kändes inte ödslig. När vi kom ut hade det börjat snöa, och vi kasade varligt över den isiga kyrkogården till församlingshemmet där en rykande fiskgryta väntade oss, och värmde oss. Efter kaffet och chokladtårtan reste sig en gemytlig farbror och hängde på sig dragspelet, jag ska be att få spela T:s favoriter. Han spelade, och vi alla sjöng Blott en dag och Kom i min famn.
Vi skrattade, och vi grät lite. Gladast är jag nog över en historia jag inte hört förut, hur morfar och hans bröder, prästsöner, alla fyllda femtio år, åt ikapp av efterrätten på deras fars begravning. Morfar vann.
Eller hur förnöjsamme morfar på sin ålders änkemanshöst åt lunch på lokal varje dag, ibland i sällskap av sin brorson. Och tänk, varenda gång förklarade han att det var hans favoriträtt som serverades. Tills brorsonen kände sig nödgad att fråga: Y, hur många favoriträtter har du egentligen?
Morfar. Vad jag saknar honom. Jag kunde inte sörja honom riktigt när han dog, för mycket annat var i vägen. Men igår kunde jag.
Liket - ja, vi uttrycker oss så, inte minst liket självt - var min morfars skojfriske lillebror, nittioett år. Hans hustru la rosor och liljekonvalj på kistan, för det hade hon i brudbuketten för sextio år sedan. Det tre månader gamla barnbarnsbarnet gnydde stilla i sin mors famn. Vi sjöng Stilla natt, Betlehems stjärna och Härlig är jorden. En präktig barytonsolist sjöng Adams julsång.
Den lilla kyrkan var inte mer än halvfull, men kändes inte ödslig. När vi kom ut hade det börjat snöa, och vi kasade varligt över den isiga kyrkogården till församlingshemmet där en rykande fiskgryta väntade oss, och värmde oss. Efter kaffet och chokladtårtan reste sig en gemytlig farbror och hängde på sig dragspelet, jag ska be att få spela T:s favoriter. Han spelade, och vi alla sjöng Blott en dag och Kom i min famn.
Vi skrattade, och vi grät lite. Gladast är jag nog över en historia jag inte hört förut, hur morfar och hans bröder, prästsöner, alla fyllda femtio år, åt ikapp av efterrätten på deras fars begravning. Morfar vann.
Eller hur förnöjsamme morfar på sin ålders änkemanshöst åt lunch på lokal varje dag, ibland i sällskap av sin brorson. Och tänk, varenda gång förklarade han att det var hans favoriträtt som serverades. Tills brorsonen kände sig nödgad att fråga: Y, hur många favoriträtter har du egentligen?
Morfar. Vad jag saknar honom. Jag kunde inte sörja honom riktigt när han dog, för mycket annat var i vägen. Men igår kunde jag.
2013-01-03
Note to self
När pappa försäkrar att vit skjorta inte behöver köpas, för han har flera fräscha hemma.
Tro honom inte.
Tro honom inte.
2013-01-01
September 1986
Vid en röjning på vinden idag hittade jag mina gamla dagböcker och läste den som låg överst i högen. Den var från tiden kring min sextonde födelsedag, då jag nyss börjat gymnasiet.
Det är en underlig blandning, och lika blandade är mina känslor vid läsningen. Å ena sidan vrider jag mig generat över den närmast maniska och barnsliga uppräkningen av födelsedagsönskningar och inhandlade kläder. Språket och tonfallet får mig ofta att rodna, liksom ett par tämligen taffliga skisser av tänkta klädkombinationer. Imorse tittade jag på Sköna söndag, med ett reportage om Gunilla Pontén. Jag kände mig riktigt inspirerad.
Å andra sidan blir jag både imponerad och häpen av att jag läst Fanny av Erica Jong och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Mycket bra, är det lakoniska omdömet. Klassen planerar att se Alien på bio, jag är inte road utan vill hellre se Purpurfärgen, som jag förstås läst.
Vidare kretsar anteckningarna mycket kring det sociala livet i klassen. Bara en månad in på terminen vågar jag inte riktigt tro på det jag ser, ett stort, vänligt och generöst gäng av välartade ungdomar som kommer att ge mig min första erfarenhet av tillhörighet bland jämnåriga. Men ännu kan jag inte vara säker. Gick inte till bamba, för jag hade ingen att gå med. Så var det ofta på högstadiet, men aldrig senare på gymnasiet.
Men på min födelsedag blir jag glatt överraskad då mina klasskamrater ger mig en bukett blommor. Alla var så gulliga och kramade mig och sa grattis. Så har det aldrig varit förr.... Dessutom är det en helt ny erfarenhet att gå i klunga och inte två och två.
För sextonåriga Helga är en ung dam med viss integritet men även klarsynthet. Hon observerar nöjt att de blivande bästisarna A och K varken röker eller dricker. Hon noterar att Anna är kär i Robert: Jag förstår henne. Han är fruktansvärt söt och himla schysst. Inte alls överspänd eller stöddig. Ja, gud vad mycket söta killar det finns. Då borde det väl finnas än - en, hur stavar jag - till mig. Han behöver inte vara sådär speciellt häftig. Han behöver inte vara särskilt snygg (bara lite!). Han behöver inte göra sig till och vara tuff. Han behöver bara vara schysst och gilla mig!!
För att inte tala om beskrivningarna av familjelivet:
Pappa har inte skickat nåt, det verkar som han har glömt det (födelsedagen). Men jag är inte ledsen för det. Jag vet ju att han bryr sig om mig.
Den 6 nov. åker mamma och P (styvfar) till Tunisien och är borta i 14 dar. På tiden att dom gör nåt tillsammans, men det blir tomt utan dom.
Fan, nu har mamma kommit hem och säger att vi ska över till H:s på middag. Uää. Jag känner inte för att gå bort och vara social. Dessutom måste jag gå dit för mamma ska dricka vin, så hon kan inte köra mig. Som om hon inte dricker tillräckligt mycket vin ändå.
Det är en underlig blandning, och lika blandade är mina känslor vid läsningen. Å ena sidan vrider jag mig generat över den närmast maniska och barnsliga uppräkningen av födelsedagsönskningar och inhandlade kläder. Språket och tonfallet får mig ofta att rodna, liksom ett par tämligen taffliga skisser av tänkta klädkombinationer. Imorse tittade jag på Sköna söndag, med ett reportage om Gunilla Pontén. Jag kände mig riktigt inspirerad.
Å andra sidan blir jag både imponerad och häpen av att jag läst Fanny av Erica Jong och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Mycket bra, är det lakoniska omdömet. Klassen planerar att se Alien på bio, jag är inte road utan vill hellre se Purpurfärgen, som jag förstås läst.
Vidare kretsar anteckningarna mycket kring det sociala livet i klassen. Bara en månad in på terminen vågar jag inte riktigt tro på det jag ser, ett stort, vänligt och generöst gäng av välartade ungdomar som kommer att ge mig min första erfarenhet av tillhörighet bland jämnåriga. Men ännu kan jag inte vara säker. Gick inte till bamba, för jag hade ingen att gå med. Så var det ofta på högstadiet, men aldrig senare på gymnasiet.
Men på min födelsedag blir jag glatt överraskad då mina klasskamrater ger mig en bukett blommor. Alla var så gulliga och kramade mig och sa grattis. Så har det aldrig varit förr.... Dessutom är det en helt ny erfarenhet att gå i klunga och inte två och två.
För sextonåriga Helga är en ung dam med viss integritet men även klarsynthet. Hon observerar nöjt att de blivande bästisarna A och K varken röker eller dricker. Hon noterar att Anna är kär i Robert: Jag förstår henne. Han är fruktansvärt söt och himla schysst. Inte alls överspänd eller stöddig. Ja, gud vad mycket söta killar det finns. Då borde det väl finnas än - en, hur stavar jag - till mig. Han behöver inte vara sådär speciellt häftig. Han behöver inte vara särskilt snygg (bara lite!). Han behöver inte göra sig till och vara tuff. Han behöver bara vara schysst och gilla mig!!
För att inte tala om beskrivningarna av familjelivet:
Pappa har inte skickat nåt, det verkar som han har glömt det (födelsedagen). Men jag är inte ledsen för det. Jag vet ju att han bryr sig om mig.
Den 6 nov. åker mamma och P (styvfar) till Tunisien och är borta i 14 dar. På tiden att dom gör nåt tillsammans, men det blir tomt utan dom.
Fan, nu har mamma kommit hem och säger att vi ska över till H:s på middag. Uää. Jag känner inte för att gå bort och vara social. Dessutom måste jag gå dit för mamma ska dricka vin, så hon kan inte köra mig. Som om hon inte dricker tillräckligt mycket vin ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)