Oxtisdag

Sovit dåligt. Att dela säng med Y är raffinerad tortyr, så snart jag börjar snudda vid djupsömn får jag en spark eller huvudbuff i ryggen eller på armen. (O sov i ensamt och fridfullt majestät i Q:s säng medan jag delade stora sängen med pojkarna. Men inatt blir det tvärtom. I Y:s säng sover ingen fullvuxen enär det är en överslaf och vi är lite osäkra på hur mycket den håller för.)

Ont i axeln efter att ha burit datorväskan. Känsliga skitkropp som inte är robustare än så.

Djävulens påfund dataspelen. Speldag, Q frågar om de får spela nu på morgonen. Ja, om det finns tid över när frukosten är äten och kläderna sitter på. Det hela går riktigt bra, för Q det vill säga. Men man ska aldrig tro att man har koll på läget, istället är det Y som börjar gallskrika när det är dags att stänga av. Han skriker och sparkar medan jag hjälper Q att komma iväg till skolan med grannen, han skriker och sparkar så att jag inte får på honom overallen, han skriker och sparkar så att jag tappar humöret och ryter. Till sist sitter han i alla fall på fårskinnet i pulkan med goseräven hårt tryckt intill sig, med iskalla tårar på kinderna. Hjärtslitande.

Arton minus. Jag säger bara det.

Ett grinigt mejl från min chef, vi har olika åsikter om tiddebitering. Självklart är det hon som bestämmer, det är bara att foga sig. Men jag håller inte med henne, och just idag gillar jag inte konsultlivet något vidare.

Arton minus. Men solen skiner åtminstone.

(Uppdaterad: Det kunde man ge sig fan på. Minuten efter att jag skrivit det sista är det någon ljusskygg jävel längre bort i huset längs samma fönsterrad som trycker på fjärrstyrningen till markisen. Nu ser jag inte längre ett soldränkt vinterlandskap utan bara en solblekt grön markis.)