Sakta börjar jag inse att min håglöshet till stor del är årstidsrelaterad. De här veckorna efter jul fram till ett eventuellt sportlov är tunga. (Ja, jag vet att definitionen är från trettonhelgen till fastan, men kyrkoåret är inte riktigt min grej.)
Receptet för att överleva är att motionera mer, och att sova mer.
Återstår att se hur jag ska få in det i min tjocka skalle när klockan närmar sig 22.
Receptet för att överleva är att motionera mer, och att sova mer.
Återstår att se hur jag ska få in det i min tjocka skalle när klockan närmar sig 22.
Jag har börjat lägga mig tidigt. Förr blev det alltid sent, men det är liksom inte värt det längre. Orkar inte.
SvaraRaderaInte jag heller, men det inser jag först på morgnarna. Eller vid 23-tiden, då det redan är för sent.
SvaraRaderaJag har förbaskat svårt med det här just nu och undrar om det är årstiden, luften eller jag.
SvaraRaderaFruktansvärt trött på mornarna, inte alls trött på kvällen. Fast jag egentligen betraktar mig som morgonmänniska.
Två kvällar i rad har jag tvingat mig i säng vid 22.30-23 då jag varit förhållandevis pigg. Jag har varit lik förbannat trött på morgonen när klockan ringer strax före sju.
Det är det här med att det inte är ljust när man ska vakna tror jag. Även här i södra Europa är det fortfarande mörkt kl 7, och med de massiva lågtryck för att inte säga oväder vi lever under just nu är det forfarande nästan halvmörkt vid åtta. Lagom för mig att stiga upp så här års är halv nio. Och lagom för mig att lägga mig blir då framåt midnatt.
Jag ska tänka på dig ytterligare några kvällar och se till att få mig själv i säng. Gör du motsvarande?
Vi har en deal, annannan! Ikväll ska jag titta på Veckans brott kl 21 i pyjamas, därefter raka spåret i säng. Och så hoppas jag att det halsont jag inbillar mig ha är just inbillning, så att jag kan spinna imorgon bitti.
SvaraRaderaEn deal är det. Fast jag kommer inte i säng före tio. Halv elva blir bra här. Vi lever ju senare.
SvaraRadera