En av de allra vanligaste klyschorna man hör om småbarnstiden är att den går så fort över. Passa på att njuta, den tiden kommer aldrig tillbaka, svipp svopp så är den förbi.
Det kändes inte riktigt så hösten 2010 när vi blev väckta femton gånger per natt, kan jag säga. Då hatade jag sådana kommentarer.
Men nu, med en tre-snart-fyraåring, tänker jag precis så. Det har hänt fantastiskt mycket med Y det senaste året.
Min lilla myra, min lillpojke, som känns så väldigt mycket mindre än Q var i samma ålder. Fast det är bara i klädstorleken, inte till sinnet.
(Va, säger dagmamman. Jag som alltid tänker på Y som lite äldre än han är! Han är ju så duktig på att prata, har ett fantastiskt ordförråd, och så är han så bra med sina händer, att rita och göra halsband och sånt.)
För ett år sedan sov Y mellan oss och kunde inte somna utan välling och napp. Han vaknade på natten och begärde välling (nejji). Han hade blöjor och gick bara sporadiskt på pottan.
Nu somnar han i överslafen till våningssängen i pojkarnas gemensamma sovrum. När vi försäger oss och kallar det för Q:s rum blir vi vänligt men bestämt påminda om att det faktiskt är bådas rum. Välling, napp och blöjor är ett minne blott. Nattblöja kommer vi snart också att kunna slopa, de är alltid torra på morgonen numera.
Han säger inte längre grisburk utan spargris. Synd på ett så bra ord.
Sedan länge använder han Q:s riktiga namn och inte det smeknamn han uppfann när han var bebis, en upprepning av de två första stavelserna. Ett smeknamn som Q accepterade från Y, men inte ville att vi skulle använda.
Min stora lillpojke.
Så härligt, och lite vemodigt, att läsa. Sitter här själv med N som är snart tre och som visserligen sover i egen säng (har han gjort hela tiden), som alltid avklarar nr 2 på pottan (nr 1 tror vi är långt borta än från att lyckas med)och som idag skrev sina första bokstäver (!), men som i allt annat är så liten. Jag försöker komma ihåg att ta kort och videofilma, men ibland går det veckor emellan det blir gjort. Han växer så fort och lär sig så mycket varje dag så vi hinner inte med! Visst är han liten, men för ett år när han kom var han inte stor alls, bara knappt två år. Utan foton och film tror jag minnena skulle blekna alltför fort tyvärr.
SvaraRaderaOj, herre vad många felstavningar det blev i den kommentaren....
SvaraRaderaÅ vad jag känner igen mig i vad du skriver. Har en 5 åring (snart 6) och en tre-åring (fyra i sommar). Men lillemannen har fortfarande napp. Och "snuttekuddis".
SvaraRaderaHälsningar Sara som läser men sällan kommenterar
Upptackte din blogg via "Anka springer" samt "A piece of my soul". Kanner igen mig, tiden gar sa fort. Min yngsta hade napp lange, vagrade sova i egen sang och skulle dricka mjolk i tid och otid (ej valling eftersom vi inte bor i Sverige). Och nu sover hon sjalv med brorsan i eget rum, ingen napp, sjalvstandig, sjalvgaende. Ibland saknar jag den lilla J som sov mellan oss! Och aldsta sonen blir 10 snart!!! Hjalp!
SvaraRaderaHej Helga!
SvaraRaderaHar läst din blogg väldigt länge men aldrig kommenterat förut. Ville bara säga att jag tycker att du skriver otroligt bra. Jag har själv en liten kille som är 16 månader (och 2 större tjejer)håller med dig om att när man är mitt i värsta småbarnskaoset kan bli provocerad av snusförnuftiga kommentarer om att en måste passa på att njuta för att det går så fort. Men på sitt sätt finns det ju en poäng i det, att njuta av tiden behöver inte betyda att varje stund är underbar.Tror definitivt att jag kommer sakna den när den är över!//Sandra