(Ännu ett inlägg på känt tema. Bear with me.)
Jag har just klivit ur duschen när Q kommer och storgråtande berättar att pappa slängt hans frukostflingor i vasken. Väl vetande att O har ganska lång stubin, frågar jag Q om han bråkat vid TV-avstängningen. Efter lite krumbukter medger han att det nog kan förhålla sig så. Men han är ledsen och behöver tröst, så vi kramas lite.
Uppe i köket är O både arg och ledsen, för givetvis hade Q bråkat och provocerat en ganska lång stund, som bara han kan göra.
Q får ny frukost och så löper allt smidigt en stund, tills något retsamt från Y får honom att bryta ihop. Jag tröstar igen, möjligen med något mindre entusiasm, tänker håhåjaja, känslostormar.
Tillbaks till frukostbordet, lite smågnabb mellan pojkarna avslutas med att Q puttar Y, och då blir även jag arg. Stortjutande går Q in på sitt rum. Jag struntar i honom en stund och ägnar mig åt tandborstning av mig själv och Y.
Det visar sig vara rätt strategi, för Q kommer ut från sovrummet och har klätt på sig själv. Den goda stämningen detta skapar räcker en bra stund, tills det är dags att avsluta legoleken och ta på ytterkläderna.
Då utbryter Grälet om Mössan. Q har tappat sin vanliga mössa och ratar de tre alternativ jag radar upp framför honom. Det är fem minus ute, jag är orubblig trots skrikande protester. För en gångs skull avgår jag med segern, men nu är mitt tålamod på upphällningen, sista droppen går åt när jag upptäcker att Q:s vantar fortfarande är genomblöta trots att de torkats på värmegolvet.
(Helvetes klädhelvete. Illaluktande fuktiga overaller, byxben som ska dras över stövelkanter, gummiband som ska träs under stövelsulor, jackärmar över vantkanter, tappade mössor, tappade vantar, ad nauseam, ryggen värker, ungen kränger.)
Vi kommer förstås iväg till slut, tre pojkar som ska vallas till skola och dagmamma och så jag. Q springer i förväg, jag ropar i allt skarpare ton. Blir trött och ledsen när jag hör mitt eget tonfall. Kommendantmamma. Jawohl meine Mutter.
Det behövs mycket för att få mig i balans igen: kramen Q trots allt ger mig när vi skils, Y:s förtjusning över att vinka åt vår granne som jobbar i skolmatsalen (Bullerbyn i förorten), promenaden över isigt fält med solen i ansiktet, rumskollegans tillika fembarnspappans sympati när jag relaterar morgonen.
Sympatin får jag skicka vidare när jag lunchar med en annan kollega som jag inte sett på ett tag. Hennes blick är sorgsen när hon berättar att den snart tonårige sonen just fått en diagnos inom autismspektrat. Han är förtvivlad och tycker att hans liv är förstört. Hjärtskärande. Skolan har varit en katastrof från dag ett. Pojken är hur lugn och snäll som helst hemma, men stökig i skolan.
Med Q är det precis tvärtom. Samstämmiga rapporter från olika källor bekräftar det han själv säger, "jag har bara fått tjat av lärarna två gånger" och att han är "lydigast i klassen".
Jag tänker tack och lov för det i alla fall.
Så tänker jag att mycket vore vunnet om vi kunde eliminera eller åtminstone dämpa de evinnerliga striderna om tv- och dataspelsavstängning. Kanske dags att köra lite stjärnsamling igen. Belöningssystem, eller teckenekonomi.
På eftermiddagen pratar jag med Q. Han tycker att det är en bra idé. Tio stjärnor, sedan får han göra något roligt. Han minns när vi senast provade detta, då fick han gå på bio och prova bowling.
Mamma, den här gången vill jag ha ett grönt papper att rita stjärnorna på.
Den här frågan vet jag att du har haft uppe tidigare och fått både bu och bä för.
SvaraRaderaJag kan förstås inte alls resonera kring den ur barnpsykologiskt perspektiv. Men jag har testat den på en vuxen som jag är nära engagerad i, nämligen mig själv.
Och den funkar.
Här är min egna privata filosofi, utarbetad utifrån min erfarenhet och insikterna efter att ha läst kommentarerna på ditt tidigare inlägg om att begränsa speltid.
För att lära oss att hantera de där välsignade förbannelserna i vår samtid, vars förbannelse just är att de ger oss omedelbar tillfredsställelse kan vi antingen 1) ge fasen i att någonsin ha med dem att göra 2) bli zenbuddhistiska munkar (1 och 2 är eventuellt samma sak) eller 3) balansera upp dem med motvikter som ger närmast lika omedelbar tillfredsställelse.
Därför tror jag på stjärnmetoden i just det här fallet. Själv tillämpar jag den på min egen oförmåga att arbeta koncentrerat vid datorn. I en slags hybrid med pomodore-metoden. 25-27 min koncentrerat arbete utan att slösurfa eller smita på annat vis ger mig en stjärna. Varje stjärna är just nu värd en euro som jag får lov att använda på något trevligt som jag annars skulle ha tvekat att unna mig. Jag kan bara tjäna stjärnor under perioder när jag jobbar med mig själv vid datorn, möten och samtal räknas inte. Och många dagar orkar jag inte uppbåda nog energi att vara så koncentrerad, så då blir det inga stjärnor.
Men fungerar gör det. Och jag känner mig inte omyndigförklarad av mig själv. Jag har insett att de där maskinerna kan man inte hantera utan strategier.
Därtill: jag tycker så synd om nordiska barn och nordiska föräldrar som ska dras med vinterkläder som ska av och på av och på på och av.
SvaraRaderaJag minns mycket väl
- hur hopplöst klumpigt det är när man är liten och ens byxben är nästan lika tjocka som de är långa
- hur jag särskilt snörika och snölekande vintrar hade rödsvullna utslag på handlederna där snön kröp in och la sig i vantkragen
- hur hemskt det var att sitta en halvtimme i skolbussens plusgrader som var många fler än de minusgrader vi var klädda att vara ute i
Blä, blä och fyrfalt blä!
Jag minns också det där (utom skolbussen) och hur jag dessutom hatade galonkläderna.
SvaraRaderaDet är underbart med stora barn! Rätt som det är blir det så för er med, Helga.
Undrar om jag själv skulle gå på det där med belöningssystemet? Jag tvivlar. Kanske måste pröva endera dagen.
Att själv se stjärnan, masken eller vad ni kör för system är en annan sak än att föräldern "påminner, påminner påminner" om fördelarna med att själv sätta stopp för favoritsysselsättningen. Det kan vara ett sätt att komma rätt på banan igen och han verkar gilla upplägget. Ska bli intressant att läsa hur det går.
SvaraRaderaVi diskuterar speltiderna på jobbet (tre generationer) och det är minsann inte lätt men intressant att höra hur andra har/gör med regler.
Här spelas det gärna tvspel med förälder en halvtimme-timme måndag onsdag och dataspel/film en halvtimme-timme torsdag ibland fredag. Och ja, på helgen blir det ofta mer.
Ibland kan jag tycka att vi lägger alldeles för mycket krav om självbehärskning gällande spelavslut på barnen - jag hade inget i den åldern som lockade mig i den grad som dataspel lockar min son. Och de flesta grejerna finns nu här inom synhåll - hela tiden. Hos oss underlättar det med färre stunder att kivas om = färre avslut, samt att inte vi sitter och leker/läser/jobbar med telefoner, läsplattor mm.
Vi kör att timern ringer 10 min före slut - jag påminner inte - och sen säger jag till alldeles inpå slutet att han ska avsluta. Det går bra nu men i början stängde jag bara av.
Hur rolig aktivitet vi än varit på så upplever sonen det som en stor förlust att missa ett speltillfälle och det kan verkligen reta mig inombords - men jag är vuxen och det är väl skillnaden. / Stella
Två guldstjärnor hittills, och inget bråk vid avstänging. Fast då gällde det TV eller dator, inte spel. Vi får se hur det utvecklar sig.
SvaraRaderaVi behöver komma ur en återvändsgräns vi själva satt oss i (med vi menar jag O och jag) nämligen den att vi på sistone allt mer förfallit till att hota och straffa. Om inte Q stänger av, om han bråkar, hotar vi med indragna spelprivilegier. Det är så väldigt mycket trevligare att kunna locka med stjärnor istället, och den psykologi jag fått mig till livs säger mig att det är effektivare också.
Dataspelen ställer ju oerhörda krav på de stackars ungarna i och med att de aldrig någonsin erbjuder naturliga pauser då det går att stänga av. TV-program tar slut någon gång, är man kvickt där och stänger av innan nästa rolighet börjar går det lättare. Men spel bara fortsätter och fortsätter.
Stora krav på självbehärskning (och lydnad!), visst är det så! För några veckor sedan tog vi oss i kragen och gjorde en sak vi borde ha gjort för länge sedan, gick igenom alla förbannade kanaler vi har, och skrev till leverantören och bad att få ett mindre utbud. Därigenom slipper vi förhoppningsvis de värsta skränkanalerna (Disney XD t ex) med debila dubbade tonårsserier samt tecknade ninjaserier som Q gärna tittar på. Och då tittar lillebror också. Fast jag av erfarenhet vet att de egentligen precis lika gärna kollar på lugnare Bolibompa. Och så blir det en helt onödig konflikt.
I samma anda satte sig O ner häromdagen och ställde in speltiden på barnens surfplattor, för den funktionen fanns ju förstås. Nu går det inte att spela före 0600 eller efter 1930, och inte i längre sjok än 90 min. Vi har en stark känsla av att detta accepteras med större lätthet än vårt tjat.
Svedan från snö mellan vante och overallärm minns jag också mycket starkt. Men just i det avseendet har utvecklingen faktiskt gått framåt: snölås, en sorts tunn innerärm som går långt upp på handen och har hål att trä tummen igenom. Har aldrig hört barnen klaga över just detta, och har aldrig sett liknande rodnader på deras handleder som de jag hade.