Det är februari, snöblandat regn, någon plusgrad, måndag dessutom.
Jag är på bättringsvägen efter en barmhärtigt kort förkylning men fortfarande lite snorig och lite hostig. Axlar och nacke värker.
Och jag har så förjordat tråkigt på jobbet att jag bara vill skrika. Idag har jag inte gjort ett skapandes grand, känns det som. Jo, det har jag förstås. Jag har funnits till hands och svarat på frågor, vidarebefordrat frågor och fattat beslut, och använt ungefär 10% av min hjärnkapacitet.
Lyxproblem, absolut. Jag kan smita hem om en halvtimme och hämta barnen tidigare än vanligt. Jag tjänar mer än anständigt med pengar. Jag får relativt mycket uppskattning av min omgivning (så mycket uppskattning som tråktekniker förmår visa. Men jag kan deras språk.). Min chef är jättenöjd med mig, jag har en känsla av att han helst vill klona mig.
Vad gnäller jag för?
Imorgon ska jag lyfta mig själv i håret och göra en ny tidplan, kalla till möten om att prioritera aktiviteter i projektet, skriva en styrgruppsrapport, plocka fram förslaget på mall till riskanalys och skriva ner synpunkter på den. Jag lovar. För jag vet att jag kommer att må bättre då.
Problemet är nog att ingen står vid kanten av mitt skrivbord och efterfrågar allt det där. I alla fall inte precis just nu. Och då gör jag det inte.
Kanske behöver jag börja dela ut guldstjärnor åt mig själv.
Det här är mycket intressant att reflektera över, eftersom jag precis nu befinner mig i andra ändan av spektrat.
SvaraRaderaUnder den gångna helgen var jag på ett genomgående lysande humör, tyckte att jag hade lyft mig i håret och äntligen hittat tillbaka till en arbetsglädje jag inte känt på åratal. Jag gick en lång promenad och begrundade hur inspirerande det varit att pressa sig och åstadkomma något som är mitt. Och hur jag inte gjort det på länge, hur min kraft lagts på sådant som jag visserligen sett en slutprodukt men inte som min (doktorandhandledning).
Nu har jag slagit i väggen på andra sidan. Stress av för mycket att hålla i sär.
Jag tänker nå tillbaka till steget före ganska snart, dock. Och jag har full förståelse för hur du känner det. Been there, done that and most likely will get there again...
Förslag på vad du ska göra åt din situation? Kanske att höra med de andra konsultkollegorna om ni kunde organisera någon typ av nätverksaktivitet (nu menar jag nätverk av det sociala slaget!) som kunde tjäna det dubbla syftet att engagera de som sitter på hemmakontoret utan uppdrag och inspirera de som trälar i teknikerträsket?
Tack annannan, lite sympati räcker långt. Och grattis till att vara i andra änden, om än lite för långt bort! Hoppas du kan jobba dig in mot mitten snart.
SvaraRaderaTja, nätverksaktivitet. En del sådana försök görs men utan större framgång. Vi har t ex gruppmöten en gång i månaden, givetvis på kvällstid för att inte inkräkta på den debiterbara tiden. Ungefär hälften av mötestiden är rent informationsutbyte, hälften brukar vara någon sorts nätverkande.
Mitt problem är att jag varken har tid eller ork utanför den faktiska arbetstiden för dylika övningar. Jag förstår att ett konsultföretag måste tjäna pengar, det är inte det. Men jag tycker nog att de borde kunna bygga in lite mera slack i organisationen, för att prata fikonspråk.
Idag är jag hemma och vabbar. Medan ungarna spelade dataspel (och tjänade in varsin guldstjärna) tog jag mig i kragen och gjorde en ny tidplan, där jag tydligt markerade de aktiviteter som är kritiska och utanför min kontroll, där chefen måste hjälpa mig att sätta ner foten (helst i baken på de andra avdelningar som trilskas). Så mejlade jag planen till honom och krävde synpunkter. Oj vad bra jag har mått sedan dess. Jag inser att de senaste dagarnas inaktivitet varit delvis skenbar, jag har processat denna förbannade tidplan inom mig utan att riktigt veta vad jag gjorde. Att skriva ner den tog ungefär en timme, inte mer.