Två veckor efter jul grubblar jag fortfarande över en aspekt av firandet, den som spökar för mig varje år. Jag är nöjd med vårt jularrangemang, nöjd med att vi firar hemma, nöjd med att inte göra det i storfamilj, nöjd med att ingen av oss bryter ihop av stress över orullade köttbullar eller vattnig kalvsylta.
(I juletider citerar jag ofta min salig mormor: Jag är så förtvivlad, kalvsyltan vill inte stelna! Sagt på fullaste allvar och utan ironi. Kanske är jag elak som odlar minnet, men jag tänker också att det är viktigt att minnas för att veta hur man inte vill ha det.)
Men så är det detta med julklapparna. Även här är jag väsentligen nöjd med vårt arrangemang, men jag undrar om det kommer att stå sig, känslan liksom arrangemanget.
För resten av mänskligheten tycks för det första anse att vi förmenar våra barn något viktigt genom att inte iscensätta tomtespektaklet. Varannan människa (inklusive min egen mamma) som pratade med mina barn runt juldagarna frågade dem om tomten har kommit. De svarade oskuldsfullt och sanningsenligt nej.
För det andra har jag en känsla av att våra barn får jämförelsevis lite julklappar. Fast säker är jag inte. Detta var vad Q fick (Y ungefär lika många):
två böcker, ett dataspel och ett tredimensionellt pussel föreställande en jordglob (från mig och O)
skjorta (från moster)
ödla i gjutjärn att ha i trädgården vid sommarstugan (från morfar, vem annars?)
två pysselböcker, tuschpennor och en byggsats till en helikopter (från farmor)
surfplatta (från mormor, den i särklass dyraste julklappen)
Totalt elva paket. Möjligen har jag glömt någon smågrej, men inte mer. Det ser futtigt lite ut när jag listar dem, men jag försäkrar att det inte var få paket under granen. Jag fasar för den dag han börjar jämföra inkasserade klappar med sina kompisar. Hur undviker man det?
Kvällen före julafton var Q så uppspelt att han inte kunde sova. Annars blir jag irriterad när han fnattar runt och håller sig vaken på pin kiv, men den här gången tyckte jag synd om honom, det märktes att han försökte men inte kunde komma till ro. Flera gånger sprang han på toaletten och kom moloket tillbaka "det kom inget". Efter en stund gick jag till kylskåpet och rumsterade och återvände med en sked med lite kolasås på, som jag påstod var magdroppar. Q tog dem lydigt, och fem minuter senare hände det saker på dass. Det måste vara magdropparna, sade Q lyckligt, och en stund senare sov han sött.
Exakt vad som orsakade nervositeten vet jag inte, men jag gissar att det var julklapparna. Det skrämde mig lite också. Kommer hans förväntningar att motsvaras eller blir han besviken?
Jag försöker minnas hur det var när jag var liten. En sak minns jag, insikten i sena tonåren att nu är det inte längre julklapparna som är roligast med julen, nu är det maten, granen, ledigheten och gemenskapen.
Det är väl ungefär det jag vill förmedla till mina barn. Att julen är mer än att få en massa grejer. Det religiösa inslaget är mig övermäktigt att predika, men en högtid av vila, reflektion, gemenskap och tacksamhet räcker så gott det också.
Om jämförandet (med kompisar) kan jag ingenting säga, tror jag. Den tid jag var barn i och det sammanhanget var så annorlunda. Nog för att jag minns att jag tyckte det var våldsamt roligt att spela en kompis' Nintendo men inte att jag tyckte det var tragiskt att jag aldrig fick något.
SvaraRaderaMen antalet klappar och upplevelsen. Det var visserligen mängder av klappar när jag var liten, med tre barn (jag och två kusiner) och ganska generöst klappgivande de åtta vuxna emellan. Men framför allt var det ju spektaktlet vi gjorde av hela grejen. ABSOLUT FÖEBJUDET att två personer öppnade klappar på samma gång. All uppmärksamhet på den som just då var mottagare. Och verser. Och klämmande. Och gissande.
Som vuxen saknar jag verkligen just som inte har plats i nuvarande jular som antingen firas med en annan familjetradition eller i en klapphopplös familjetradition (läs de två männen i mitt liv som vill att jag ska vara med och välja vad jag ska få).
Och i efterhand tänker jag att det var en viktig del av julafton redan när jag var barn. Och att det gjorde så mycket mer av klapparna.
För övrigt har du ju just gett Q ett julminne för livet. Om ett par år kommer du förstås att avslöja den benigna bluffen om magsirapen och han kommer att berätta det för sina barn och barnbarn en gång!
Lustigt, annannan. Din barndoms klapptradition liknar min, och jag saknar den inte ett dugg, tvärtom. Jo, julrimmen saknar jag, skrivandet av dem. Det var alltid väldigt trevligt, som vi skrattade. Men själva uppackandet av klapparna, det utdragna, rituella, urk. Det är nästan lite ångestladdat för mig.
SvaraRaderaFick julnoja varje år så länge vi firade tillsammans med svärmor och svärfar och hela tjocka släkten. För om man är 13 personer, varav 5 är små barn, och alla förväntas ge flera julklappar åt alla (det fanns också paket "från bebisen" till vuxna) och varje paket ska öppnas låångsamt och man ska läsa varje paket-text och vers högt, och varje gåva ska skickas runt till allmänt beskådande, då tar det TID och då är det inte roligt längre! Inte för någon, och allra minst för småbarnen, som börjar tro att alla paket ska vara till dem. Säger också URK! Sedan satte vi stopp för julklappsrumban och började fira julafton för oss i lugn och ro. Men varje år kommer svägerskan med familj på annandagen eller vid nyår lastad med paket, trots att vi har en överenskommelse att vuxna inte ska ge varandra julklappar, och trots att vi har sagt till om att vi vill begränsa julklappsmängden för våra tre flickor. Jag älskar julen, men avskyr tvångsjulklappar och jättestora julklappshögar och tävling mellan barn om vem som fått mest! av "tomten". För övrigt ångrar jag att vi någonsin böjade med den eländans tomtetraditionen. När ungarna är små så tror dom ju att "tomten" har råd med vad som helst. Anonyma Elvira
SvaraRaderaEn gång har vi haft en lyckad tomte, när min mamma klädde ut sig rejält och gossarna var mycket små. Fick sådana där foton där de blygt och nyfiken tittar på den okända presentgivaren.
SvaraRaderaMen efter det lyckade tillfället tyckte vi det räckte.
Nä, Helga, jag tycker inte Q fick "för lite". Han fick stort och han fick smått, han fick böcker och pyssel, han fick ett klädpaket och ett par riktigt fina grejer som dataspelet och surfplattan. Varierat och bra. Jag tror det är väldigt svårt att undvika att ett barn ser julklapparna som det viktigaste med julen.man kan nog inte begära så stor "andlig mognad " av ett barn. Vad jag däremot vill förmedla, förr till mina barn, nu till barnbarnen, är att man ska inte bara få, det är också roligt och viktigt att ge. Något man har gjort själv, eller fått hjälp att köpa tillsammans med en vuxen, i en prisklass som passar ett barn.Läs vad cariad skriver om julafton på sin blogg! Det var bra vill jag minnnas. Vi har inte heller någon tomte som barnbarnet "tror på" utan en utklädd vuxen, för att det är kul helt enkelt. Man utformar väl sin jul som man vill, hoppas jag, och då blir det nog oftast bra för barnen också i slutändan. Om du vill att julen ska vara fridfull, med gemenskap och reflektion, så är jag säker på att barnen kommer att ta till sig det. Det märker man när de är vuxna - de blir rätt lika oss.......I vart fall blev mina det. Och vi har fina jular ihop.
SvaraRaderaNä, Helga, jag tycker inte Q fick "för lite". Han fick stort och han fick smått, han fick böcker och pyssel, han fick ett klädpaket och ett par riktigt fina grejer som dataspelet och surfplattan. Varierat och bra. Jag tror det är väldigt svårt att undvika att ett barn ser julklapparna som det viktigaste med julen.man kan nog inte begära så stor "andlig mognad " av ett barn. Vad jag däremot vill förmedla, förr till mina barn, nu till barnbarnen, är att man ska inte bara få, det är också roligt och viktigt att ge. Något man har gjort själv, eller fått hjälp att köpa tillsammans med en vuxen, i en prisklass som passar ett barn.Läs vad cariad skriver om julafton på sin blogg! Det var bra vill jag minnnas. Vi har inte heller någon tomte som barnbarnet "tror på" utan en utklädd vuxen, för att det är kul helt enkelt. Man utformar väl sin jul som man vill, hoppas jag, och då blir det nog oftast bra för barnen också i slutändan. Om du vill att julen ska vara fridfull, med gemenskap och reflektion, så är jag säker på att barnen kommer att ta till sig det. Det märker man när de är vuxna - de blir rätt lika oss.......I vart fall blev mina det. Och vi har fina jular ihop.
SvaraRaderaÅh, Helga, jeg synes det virker som om barna dine får feire en helt fantastisk jul! Og denne tomten, eller julenissen som han heter her hos oss, har jeg aldri hatt noe forhold til og synes ikke det har noe for seg å skaffe seg det nå bare fordi vi har fått barn. Jeg kan ikke huske at jeg følte meg berøvet noe viktig selv, så det er andre voksne som har sånne merkelige ideer om alt.
SvaraRaderaEn venninne har fortalt at hun har fått mange negative reaksjoner fra andre foreldre i området der de bor fordi hun ikke har adventskalender med presanger til barna før jul. Hun har en ny aktivitet for hver dag og flere mente at det var sånt man gjorde uansett og derfor ikke godt nok. Sukk. Man kan føle seg ganske alene om å ville formidle noe annet enn konsumering til neste generasjon, men når vi "compare notes" så er vi mange som ønsker det annerledes, så vi får støtte oss på dem.
Og til slutt: Jeg synes det virker som om Q fikk flotte gaver til jul og akkurat passe mange.
Godt nytt år, forresten!
Jag kanske ska förtydliga: jag tycker inte heller att Q eller Y fick för få julklappar, och det har de heller inte haft synpunkter på.
SvaraRaderaMin julklappsfobi gör inte att jag är emot att barn ger klappar till vuxna, tvärtom. (Jo, att det bebisar "ger" julklappar, det är enbart larvigt!) Det är ett bra sätt att lära dem generositet och empati och givandets glädje och en massa annat fint. I år frågade vi faktiskt Q, lite för att retas, om han tänkt ge oss något i julklapp. Han såg chockerad ut, det var tydligt att tanken inte slagit honom. En teckning, föreslog jag. Sedan fick han och Y vara med och dekorera presentkorten som morfar och moster fick. Från och med nästa år tror jag att jag ska inviga honom i julklappsrimmandets ädla konst, och ta med honom att köpa klappar till pappa och morfar.
Vi har också erfarenhet av att fira med svåger och svägerska med helt andra klapptraditioner än vi. Utdelningen tog fyra timmar, alla var helt utmattade. Vidrigt. Svärmor firar vartannat år med dem och anpassar sig givetvis till deras vanor, och medför då klappar till femton personer.