Tanken tömd

Det blixtrar i mitt huvud och jag är helt slut, men pojkarna sover, vi har inte slagit ihjäl varann, och inom en halvtimme kommer O hem.

Att umgås med Q är att kastas mellan ytterligheter. Att jävelskap och ljuvlighet kan rymmas i samma unge.

Han vaknade kvart i sex imorse med ett argt skrik. Jag var helt slut eftersom natten omfattat ett antal sängbyten och en halvtimmeslång nattskräcksattack hos Y. Jag väste något oartikulerat om gå och lägg dig igen, jag ska sova trekvart till, stör mig inte förrän klockan ringer. Jag trodde inte själv på det, utan räknade med att få gå upp och göra frukost så snart jag vaknat till såpass att förnuftet återvänt. Men Q gick in i sitt rum och jag kröp ihop intill Y och sov - tills klockan ringde. I samma stund tassade Q in och presenterade mig med denna teckning som han ritat åt mig i väntan på att jag skulle vakna.

Samma unge möter mig med en kolsvart blick när jag hämtar honom på fritids. Andra barn faller sina mödrar om halsen, det gör minsann inte Q. Han sparkas lite lagom när jag hjälper honom på med täckbyxorna, fritidsledarens närvaro tycks inverka lugnande på oss bägge. Det är som att han plötsligt bestämmer sig för att sluta provocera. Men när vi kommit ut är han vrång igen, och springer ifrån mig fast han vet att han inte får. Mina konversationsförsök faller tämligen platt:

Jag: Oj vilket märke du fick på kinden, det måste ha gjort ont när du slog dig?
Q: Vad tror du själv?

Så lyckas jag nå honom igen med lirkande och resonerande. En stund är vi nära och sams, så sliter sig Q igen och gör något han inte får. Ett evinnerligt pendlande är det.

Strax före läggdags brister det för mig och jag skäller ordentligt på båda pojkarna. De är övertrötta vilket yttrar sig i att Y fnattar runt och retas och skrattar (den ungen kan reta gallfeber på en gråsten), medan Q tjurar och konstrar som den värsta tonåring. Båda ignorerar mig totalt.

Jag tror att jag talar för döva öron när jag utbrister att jag fortfarande är ledsen över Q:s bemötande på fritids och under eftermiddagen, att det nästan känns som att han inte tycker om mig längre.

Just det tar skruv. Q flyger upp i min famn med strömmande tårar och hulkar fram: Så är det inte! Jag tycker jättemycket om dig!

Jag vaggar och klappar och vi pussas och blir sams och även Y ansluter sig till kramkalaset, och i denna stämning nattar jag dem och båda somnar inom tio minuter.

Men reservtanken är fantamig tom nu.