2013-01-11

Januarisyndromet

Efter att ha avverkat årets första jobbvecka konstaterar jag ett par saker som kan sammanfattas i orden "bättre än förra året men fortfarande inte riktigt bra".

Konstaterande ett: fem dagar gör en enorm skillnad. Förra året började jag jobba den 2 januari vilket var nästintill outhärdligt. Att vara ledig i mellandagarna och över trettonhelgen är lyxigt, men å så värt det!

Två: trots detta är det motigt som fan att börja jobba igen, och hela veckan har jag brottats med frågan varför. Har det bara med ringrostighet och årstid att göra? Jag gjorde en historisk exposé i hopp om att bli klokare:

Januari 2006
Morgon, gräsligt trött. När jag är trött blir jag ledsen och livet känns jävligt. För att det ska kännas något mindre jävligt tar jag god tid på mig och äter ordentlig frukost och läser tidningen, detta också för att hinna vakna ordentligt innan jag ska fräsa ut på motorvägen. Kommer alltså sent till jobbet, får dåligt samvete när jag stämplar in och ser saldot på flexkontot. Jobbar tämligen effektivt hela dagen, sitter kvar på sena eftermiddagen för att snygga till flexen. Tröttnar och ger upp. Kör bil igen, åtta månvarv och tjugo dagsmarscher innan mina trötta mockasiner når hemmets härd. När middagsdisk och tvätt är undanstökad finns det ett par fattiga timmar av frihet kvar, som jag oftast är för trött för att göra något bra av. Men min frihetslängtan resulterar ändå i att jag sitter uppe alldeles för sent. Något roligt ska man väl ha i sitt usla liv! Ända sedan jag var liten har jag avskytt att gå och lägga mig, mot bättre vetande. Och så blir det morgon igen, och jag är gräsligt trött.

Snälla, påpeka nu inte att allt detta blir mycket värre när man har fått barn, eller fråga hur jag tror att jag ska klara av att ha barn som vaknar tidigt, jag som är så morgontrött. Jag hört det förut, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara det. Precis som alla andra gör, antar jag.

Januari 2008
Jag går till tunnelbanan medan stegräknaren tickar på. Stirrar med oseende blick ut genom fönstret med favoritmusik i öronen. På så sätt känns resan avkopplande och tiden inte bortkastad, och jag slipper omgivningens mobilkonversationer.

Nio stämplar jag in och jobbar sedan till fem, fyra eller halv tre beroende på vilken dag i veckan det är. Tack och lov för deltiden. Jag är inte trött när jag går från jobbet.

Hemma möts jag av ljuvlighet. Q:s ansikte lyser upp när han ser mig. Jösses, han ser större och vuxnare ut än imorse. Kan det vara möjligt? Mamm-ma. Vill sitta hos mamma. Hans armar hårt kring min hals. Jag tar nattningen, gör det så gärna. När han vaknar vid tiotiden och är orolig känns det enbart mysigt att gå och lägga sig bredvid honom för att lugna. Under mammaledigheten hade det funnits en liten tagg av irritation, jag hade längtat tillbaka till ifredtiden framför TV:n. Men inte nu.

Januari 2009
Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.

Januari 2010
Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?

Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.

Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.

Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
.......
Jag har inte presterat särskilt bra på sistone, sedan i somras närmare bestämt. Jag orkar inte riktigt. Det finns massor av fördelar med mitt jobb, för inte länge sedan var jag ganska förälskad i det, men inte nu. Kraven på projektledarrollen skiftar ständigt, men de trappas alltid upp. Vi ska kunna allt mer, ansvara för allt mer. Kul med ett utvecklande jobb, jovisst. Men då måste man vara på hugget. Som min ibland rolige men lika ofta oerhört irriterande kollega Tuffe Viktor. Bredvid honom känner jag mig alltmer som en idisslande ko.
.......
Det är nu och inte sen som Q behöver mig. Den tid vi förlorar tillsammans på att jag stressar och mår dåligt över jobbet kan aldrig kompenseras med något annat, eller senare. Jag är en minst lika stor förlorare i detta som han. Och den förlorade tiden jag menar är INTE mellan nio och fyra då han är hos dagmamman. Det är runt omkring. Morgnarna då jag inte orkar vänta in honom, utan tjatar. Hämtningarna då han förmodligen känner av min stress och trötthet och krånglar just därför. Eftermiddagarna då jag inte klarar att vara närvarande i nuet med honom. Jobbet invaderar mig ofta utanför min faktiska arbetstid.

Min andra insikt är att jag gillar mitt jobb. Om det inte är för mycket, som det har varit i höstas. Om mitt gamla projekt hade gått att avsluta enligt plan och inte dragit över tiden på grund av kvalitetsproblem, och alla mina projektmedlemmar inte uppslukats av nya projekt och lämnat mig ensam. Om mitt nya lilla projekt verkligen varit så litet som alla trodde i början och inte svällt ut och blivit större och större. Då hade jag haft tid att ägna mig åt mitt nya stora projekt, det som las ner före jul. Det vars nedläggning var en lättnad för mig. Det projekt varifrån klagomålen på min styrning förmodligen kommer.

Januari 2012
Jobbar hemifrån idag, petar i surdegar och blir själv allt surare.

Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.

Jag känner mig ensam.

Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.

För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.

Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.

Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.

Och idag? Det tar emot att erkänna det men det verkar som att jag ännu en gång har hamnat i en situation där jag är lite för ensam (främmande fågel med humanistiska intressen bland tekniker och ingenjörer) och konstigt nog också understimulerad (men ge mig för all del inte för mycket mer att göra, för då kanske jag inte hinner lämna och hämta ungarna och så får jag hjärtklappning, magkatarr och yrsel).

Vidare att jag hatar att behöva köra bil till jobbet och att jag verkligen verkligen mår mycket bättre av att jobba deltid. Men att det också finns en hel del andra samverkande faktorer som påverkar mina känslor för jobbet. Att ha en bra chef till exempel. Hum. Återstår att se vad jag kan göra med dessa insikter.

Som vanligt kokar det hela ner till en enda överväldigande fråga (To have squeezed the universe into a ball / To roll it toward some overwhelming question) -

Hur klämma in ett ansvarsfullt, roligt, stimulerande, självförverkligande och världsförbättrande arbete mellan kl 9 och 16, vardagar?

8 kommentarer:

  1. Men blogginspiration har du!

    SvaraRadera
  2. Jag tänker på samma problem som du. Ett roligt, stimulerande, ansvarsfullt arbete, men helst på deltid, please.

    SvaraRadera
  3. Statligt verk. Ja, faktiskt, på allvar menar jag det.

    SvaraRadera
  4. Helga passar inte på statligt verk. Tro mig. Den sanne statliga byråkraten./O

    SvaraRadera
  5. Utveckla gärna, både pro och con.

    SvaraRadera
  6. Jag skulle också gärna vilja att O utvecklade. Jag har ju bara arbetat halvtannat år på statligt verk, och det var mitt första riktiga jobb.

    Det var en verkligt trevlig arbetsplats med verkligt trevliga kollegor. Detta var helt klart plus nummer ett. Dessutom ligger detta verk som en följd av sjuttiotalets utlokaliseringspolitik i en väldigt vacker och trevlig stad. Så vitt jag vet är det i Rio de Janeiro och Varberg och här som man hittar sandstrand mitt i stan.

    Jag arbetade med frågor som engagerar mig och det var och är tydligt för mig att i den rollen kunde jag påverka saker och ting. Den politiska processen är man mindre involverad i på verket (det som hanteras på tjänstemannanivå där är mer på departementet) men när de politiska besluten ska omvandlas i praktiska regler och bestämmelser var vi med. Och ganska mycket i Bryssel för den som hade hand om en fråga som då var föremål för diskussion.

    Jag tyckte att jobbet var genomgående intressant. Jag slutade huvudsakligen av tre skäl, av vilka det första var oöverkomligt: inte en chans att P skulle kunna få ett jobb i närheten av vad han ville göra i den staden. Jag kände också att jag ville fördjupa mig själv mer i de frågor jag nu hanterade mer ytligt (vilket jag gör nu), och att karriärmöjligheterna snarare var mer cheferi än mer arbete med det som intresserade mig (det var kanske inte helt motiverat).

    Jag tänker tillbaka med glädje och när jag far genom den staden på väg till den andra mellansvenska hålan jag bott och jobbat i vill jag bara hoppa av i den första!

    SvaraRadera
  7. Dock. Jag misstänker att man som civilingenjör skulle gå ner så radikalt i lön vid byte från näringsliv till statlig tjänst att det sannolikt är en bättre idé för dig att gå ner till deltid på nuvarande tjänst.

    Det är ju inte för att man går ner i deltid ett par år som man får radikalt mindre pengar. Det är om man aldrig hämtar upp det igen. Alltså deltid under många år, inga aspirationer på att byta tjänst eller uppgifter uppåt.

    Eller? Det här är sådant som vi DINKIes i statlig tjänst utan vidare möjligheter att påverka vår inkomst inte tänker vidare på...

    Och behöver du verkligen tänka mycket allvarligt på det?

    SvaraRadera