Igår var jag på begravning, en mycket vacker sådan. Perfekt, faktiskt, om man tolererar gudsord och orgelmusik.
Liket - ja, vi uttrycker oss så, inte minst liket självt - var min morfars skojfriske lillebror, nittioett år. Hans hustru la rosor och liljekonvalj på kistan, för det hade hon i brudbuketten för sextio år sedan. Det tre månader gamla barnbarnsbarnet gnydde stilla i sin mors famn. Vi sjöng Stilla natt, Betlehems stjärna och Härlig är jorden. En präktig barytonsolist sjöng Adams julsång.
Den lilla kyrkan var inte mer än halvfull, men kändes inte ödslig. När vi kom ut hade det börjat snöa, och vi kasade varligt över den isiga kyrkogården till församlingshemmet där en rykande fiskgryta väntade oss, och värmde oss. Efter kaffet och chokladtårtan reste sig en gemytlig farbror och hängde på sig dragspelet, jag ska be att få spela T:s favoriter. Han spelade, och vi alla sjöng Blott en dag och Kom i min famn.
Vi skrattade, och vi grät lite. Gladast är jag nog över en historia jag inte hört förut, hur morfar och hans bröder, prästsöner, alla fyllda femtio år, åt ikapp av efterrätten på deras fars begravning. Morfar vann.
Eller hur förnöjsamme morfar på sin ålders änkemanshöst åt lunch på lokal varje dag, ibland i sällskap av sin brorson. Och tänk, varenda gång förklarade han att det var hans favoriträtt som serverades. Tills brorsonen kände sig nödgad att fråga: Y, hur många favoriträtter har du egentligen?
Morfar. Vad jag saknar honom. Jag kunde inte sörja honom riktigt när han dog, för mycket annat var i vägen. Men igår kunde jag.
Liket - ja, vi uttrycker oss så, inte minst liket självt - var min morfars skojfriske lillebror, nittioett år. Hans hustru la rosor och liljekonvalj på kistan, för det hade hon i brudbuketten för sextio år sedan. Det tre månader gamla barnbarnsbarnet gnydde stilla i sin mors famn. Vi sjöng Stilla natt, Betlehems stjärna och Härlig är jorden. En präktig barytonsolist sjöng Adams julsång.
Den lilla kyrkan var inte mer än halvfull, men kändes inte ödslig. När vi kom ut hade det börjat snöa, och vi kasade varligt över den isiga kyrkogården till församlingshemmet där en rykande fiskgryta väntade oss, och värmde oss. Efter kaffet och chokladtårtan reste sig en gemytlig farbror och hängde på sig dragspelet, jag ska be att få spela T:s favoriter. Han spelade, och vi alla sjöng Blott en dag och Kom i min famn.
Vi skrattade, och vi grät lite. Gladast är jag nog över en historia jag inte hört förut, hur morfar och hans bröder, prästsöner, alla fyllda femtio år, åt ikapp av efterrätten på deras fars begravning. Morfar vann.
Eller hur förnöjsamme morfar på sin ålders änkemanshöst åt lunch på lokal varje dag, ibland i sällskap av sin brorson. Och tänk, varenda gång förklarade han att det var hans favoriträtt som serverades. Tills brorsonen kände sig nödgad att fråga: Y, hur många favoriträtter har du egentligen?
Morfar. Vad jag saknar honom. Jag kunde inte sörja honom riktigt när han dog, för mycket annat var i vägen. Men igår kunde jag.
En fin begravning och framför allt kaffet efteråt hör till de bästa familjesammankomster som finns. Utifall att döden kommer till någon som är mätt av år och således inte är någon tragedi. På något sätt blir alla diskussioner äkta och man förenas i sina minnen av folk som varit. När min mormor dog efter många år av demens befriades plötsligt alla mina minnen av henne i hennes krafts dagar. Hennes iver vid kortspelen, hennes glädje, sång, cigaretter och kacklande skratt. Jag kunde inte minnas henne så länge hon levde, som ett skal av sig själv, men efter att hon dött fanns hon igen. Tack för att du låter mig minnas!
SvaraRaderaSå otroligt fint du beskriver din morfar och dina känslor för honom. Så levande. och jag tycker det var väldigtvackert att din morfars brors fru hade samma blommor till kistan som i sin brudbukett. Cirklarna sluts lite.
SvaraRaderaKram!!
Åh, nå minnet du meg om min egen morfar som jeg fortsatt kan savne intenst. Han var en litt stille og blyg mann som ikke gjorde noe stort vesen av seg, men som det ble et merkbart tomrom etter da han ikke fantes mer. Jeg var 18 år da han døde, og jeg har mange ganger ønsket at jeg hadde fått ha ham enda noen år, til jeg ble litt voksnere og skjønte litt mer av hva jeg hadde å miste.
SvaraRadera