Kungamördare? Mördarkung?

Y är pratsam och ihärdig och upprepar sig ofta, på typiskt treåringsvis. (Stamningen har återkommit med besked, men det är inte den jag tänker på just nu. Fast jag oroar mig lite. Han stammar så att han själv blir störd, och håller handen för munnen och utbrister frusterat: Jag kan inte pjata odentlit!)

Just nu är det två teman som snurras och ältas i det oändliga.

Ett: farfar är död. Y har ju en mormor och en morfar (fast de hör inte ihop, undrar när han gör den kopplingen, det har inte ens Q gjort ännu) och en farmor. Och en farfar. Som är dööööd. Y har aldjig tjäffat sin farfar. Och så vidare.

Två: kungen är död. Var är kungen? I mellandagarna besökte vi Livrustkammaren. Y var införstådd med att vi skulle till slottet, och i slott finns det ju kungar. Var är kungen? Var är han? O hyrde en audioguide, jag antar att han tänkte i lugn och ro flanera runt och lyssna medan jag rusade efter barnen.

Ha, ha. Sönerna slogs om hörlurarna, och Y avgick med segern. Länge stod han framför montern med Gustav III:s maskeraddräkt och blodiga skjorta, och lyssnade intensivt.

Detta är nu tio dagar sedan, och dagligen har ungefär samma konversation utspunnits:

- Kungen är död! Någon skjutit honom! Va typiskt!
- Mm.
(Upprepa 5 - 10 gånger.)
- Vilken sköt kungen?
(Y har lite svårt med pronomen, särskilt de interrogativa.)
- Jacob Johan Anckarström.
- Jahaaa... (Paus) Kungen är död! Stackars kungen!
(Och så börjar vi från början igen.)

Men idag blev det variation. Det började med att farfar är död, som bekant. Vilken sköt farfar? Kungen sköt farfar?