Humör

Det är något annat som tar kraft just nu, och det är ingen mindre än mitt livs mirakel, min älskade fantastiske men ibland också vedervärdige äldste son Q. Han är sex år, snart sju, en ålder som kallas lilla tonåren, och det är inte utan att jag begriper varför.

Y är tre år, och kan skrika och tjata om tuggummi i nästan en timme. Han kan bli rasande för att den av honom beställda banangröten innehåller banan och för att jag inte kan ta bort bananen. Han kan bestämt förklara att mamma ska natta, för att tio minuter senare sjösätta en dramatisk scen för att han istället vill ha pappa.

Jag har livliga minnen av Q i samma ålder. Men den här gången är det väldigt mycket lättare att hantera. Jag undrar om det är för att jag gjort det en gång förut, eller för att Q:s treårstrots faktiskt var värre?

Jag tror nästan på det senare. Q har ett helsikes humör, men kan samtidigt tidvis vara mycket resonabel och förhandlingsvillig. När han vill.

Det är nyckelorden. När han vill. Q har stark vilja och kan bli väldigt arg, upprörd och ledsen när den inte efterlevs. Jag tror inte att vi är vare sig särskilt stränga eller särskilt eftergivna. De senaste dagarnas strider har handlat om att få gå och leka med magsjuk kompis (ehh... nej!), komma och sätta sig och äta, tvätta händerna före maten, stänga av dataspelet, klä på sig. Repeat på de senaste två.

De förbannade dataspelen är en ständig källa till konflikt, något vi har försökt styra upp genom att ha särskilda speldagar. Under jullovet släppte vi lite på dem, vilket vi nu får sota för. Vidare har vi fallit för frestelsen att hota med indragna speldagar om Q uppför sig illa (slår eller sparkar oss eller lillebror, kallar oss orimligt fula ord). Jag vet verkligen inte alls om det är rätt väg att gå. Hoten tar ibland skruv, ibland inte, ibland alldeles för mycket. Om Q vet (eller tror) att han har sumpat en speldag blir han så arg och förtvivlad att han ställer till med en smärre jordbävning.

(Fula ord, förresten. Antingen har vi dålig pli på ungarna eller så är barn olika. Grannfrun råkade höra Y utslunga ett dumma mamma, vilket jag tycker är ganska oskyldigt för en treåring. Också han måste få uttrycka sin ilska, även om det finns bättre sätt. Jag tolererar inte att mina barn kallar mig dumma mamma, sa hon. Jag var på lite dåligt humör just då och kunde därför inte avhålla mig från att svara att jag gillar det inte heller, men de gör det ändå. Hur får du dina att låta bli, slår du dem?)

Och så är det påklädningen. Det är främst ytterkläderna Q bråkar om, men även de vanliga. Strumporna korvar sig, jeansen är obekväma. Jag har ansträngt mig för att hitta mjuka fodrade jeans, gick tillbaks till affären och köpte ytterligare ett par av de som fann nåd hos Q. Byxor slits nämligen ut med en förfärande fart. ("Är det hål på dessa också? Men hur går det till?" "Jo, för jag landar alltid på det knät när jag hoppar.") I hallen brukar den riktiga härdsmältan komma, då Q viftar med en arm eller ett ben och utstöter obegriplig olåt. Det han vill är då att få hjälp med att rätta till jackärm och vante eller överdragsbyxa och känga. Men han kan aldrig förklara exakt hur han vill ha det, och irritationsgraden hos oss brukar vid det laget vara hög.

Jag läser på en amerikansk blogg skriven av en kvinna som har en pojke i Q:s ålder. Hög igenkänningsfaktor på skriken, oförskämdheterna, fixeringen vid dataspel. Men när jag läser kommentarerna och råden hon får från sina läsare blir jag betänksam. De går nästan uteslutande ut på att his mouthiness should be nipped in the bud right away/ crack down on the sassiness, otherwise he will be a nightmare in his teens/ he must be taught not to speak disrespectfully to you or any other adult. Verkligen? Man undrar stillsamt om de själva alltid tilltalar andra människor på ett respektfullt sätt. Jag gör det då inte.

Jag vill ju tro att Astrid Lindgren har rätt i det jag såg citerat på Facebook häromdagen, att ger man barnen massor av kärlek så kommer folkvettet av sig självt. Men var det månne före dataspelens era?