En sak i taget

Katterna har fått medicin, krossad och blandad med makrill i tomatsås.

O har också fått medicin. Hostan beror på pneumokocker. Äntligen kan vi hoppas på bättring.

Vi planerar för inflyttning i pappas nya lägenhet om sisådär en vecka. Mamma har lovat att komma hit då och hjälpa till. Det finns särskilda änglavingar till exfruar som visar sådan omsorg om sina exmän.

Och lurendrejarna? Jodå, det tar sig. Hihihihi.

Hur man knäcker en Helga

Förutom pappas levercancer, obeboeliga lägenhet, dusterna med vårdpersonal och biståndsbedömare alltså.

Hosta från helvetet, framför allt hos maken. Jag vet att han inte dör men blir ändå rädd.

Klättrande ungar som inte lämnar mig ifred en sekund eller gör som jag säger. Särskilt gäller detta Y som just nu excellerar i pestighet och retsamhet. När han inte skriker för att Q slagit honom.

En jävla lurendrejare till telefonfirma som har ringt pappa på sjukhuset och nu påstår att han gått med på att flytta sitt abonnemang till dem. En sökning på nätet visar att de har högvis med anmälningar och fått näringsförbud.

Och så har kattjävlarna mask också.

Ägd

Det är tydligen min katt det här. Eller snarare är väl jag hennes människa. Eller så är det bara så att hon råkar gilla mina ställen i huset. Fast nä. Hon är ofta i min närhet. Så fort jag lägger mig i sängen kommer hon och lägger sig intill mitt ben eller på min mage.

Egentligen är jag mer förtjust i hennes syster med det mjukare kynnet. Det här lilla trollet nafsar och rafsar efter mig om jag klappar fel.

Men tydligen är hon min. Eller jag hennes.

Det händer saker

Pappa fick lägenheten vi tittade på. Jag räknade rätt när jag gissade att inte särskilt många andra skulle vara intresserade. Dessutom kan han få flytta in redan första oktober. Eller den femtonde, om vi vill.

Och på måndag ska han till leverspecialist. Min syster såg till att remissen inte fastnade, och specialisten ringde idag, hon är tydligen snabb i vändningarna.

Allt detta är bra. Jag har pratat med pappa flera gånger idag, han är trött men inte ledsen.

Det är däremot jag, så alldeles väldigt ledsen ända in i märgen. Jag törs knappt känna efter hur ledsen och rädd och orolig jag är. Stridslystnaden och kraften har runnit av mig.

Men ikväll får det vara så. Jag ska trösta mig med smågodis och en Sjöwall-Wahlöö. Pappa konstaterade att de och Sherlock Holmes verkar lugnande och avkopplande på honom. På mig också.

Lättnaden

Idag har jag hjälpt pappa att packa sina saker och flytta från sjukhuset till ett privat vårdhem. Rummet stod klart när han kom, och där saknades minsann inte filtar.

Jag åkte till Apoteket med hans digra medicinlista, grät en skvätt när jag mötte hans blick från körkortsbilden, ursäktade mig för receptarien. Vissa dagar är jag gjord av stål, andra inte.

När jag återkom fick vi ett möte med en sköterska där vi gick igenom all medicinering och alla krämpor. En läkare kom in och kände på hans svullna mage.

Sedan blev pappa serverad middag på sängen, vi kom överens om att jag inte åker dit imorgon. Det är så trevligt att du kommer men jag vill inte slita ut dig.

På väg ut mötte jag sköterskan. Hon frågade vänligt hur han funnit sig till rätta, och något om hans bostad. Har du tid, suckade jag.

Så berättade jag hela historien, och hon lyssnade. Pappa är verkligen dålig, jag som känner honom ser det. Han är tidvis lite virrig men ändå verbal och intelligent. Men jag är fruktansvärt orolig för honom.

Hon kom med konkreta och utmärkta förslag på att justera saker i hans omvårdnad. När jag skulle gå hejdade hon mig. Du har ju inte ätit något. Vill du ha en frukt eller en kopp blåbärssoppa så du orkar köra hem?

Vad jag älskar människor som är bra på sitt yrke.

Igår, onsdag

Vilken dag det var igår. Jag säger då det, tack och lov att jag är sjukskriven för jag hade omöjligt hunnit eller orkat arbeta.

Jag sov dåligt på natten. Vi fyratiden väcktes jag av O som hostade. Han har de senaste nätterna sovit sittande i vardagsrumssoffan. Nu hade han en attack igen, hosta, dra efter andan med hackande halvtjutande ljud, alldeles kallsvettig. Gå och lägg dig gumman, det är ingen fara.

(Idag ska han till doktorn igen.)

Inte somnade jag om efter det, jag låg och läste någon timme och slocknade framåt sextiden. Klockan sju var det morgon.

Strax efter åtta ringde jag till det privata vårdhemmet jag pratat med i förra veckan. De har plats! Jag beskrev pappas situation, att benet nu är ganska bra, cancern med följder (näsblod, klåda, trötthet, oro) är det största bekymret. Men han befinner sig i limbo i väntan på provsvar och remiss. Hälsa nu din pappa att han är riktigt välkommen imorgon. Tack.

Sedan duschade jag och åt frukost, hela tiden med ett öga på telefonen. Jo, för biståndsapan skulle ringa.

(Dagen innan hade hon ringt och ville veta vart hon skulle skicka hemtjänst, till pappas lägenhet eller vårt radhus? Jag ville ha en ny vårdplanering och förstod (förstår) fortfarande inte varför vi inte fick det. Sjukgymnasten på geriatriken förstår du Helga säger att din pappas vårdbehov är detsamma som för två veckor sedan förstår du Helga. Jamen hon vet ju inget om cancern! Helga, du måste svara vart vi ska skicka hemtjänsten förstår du Helga. (Starkt förkortad version.)

Då satte jag ner foten. Jag är inte beredd att ge dig ett svar på detta här och nu. För två veckor sedan, innan vi visste om cancern, fattade jag och min man i ren desperation beslutet att ta hem pappa till oss. Nu vet vi att han har cancer, förklaringen på symptom vi har sett länge och som förvärras. Vi har två små barn hemma, jag måste rådgöra med min man innan vi kan besluta om att göra om vårt hem till ett hospice.

Därefter idel babblighet hit och dit om korttidsboende, vård- och omsorgsboende, man kan bli yr i mössan för mindre. Korttidsboende måste du förstå handlar om kort tid, två veckor ungefär. Ja, jag förstår det. Det hade varit bra för pappa just nu, i väntan på provsvar och besked om eventuell behandling. Fast det har vi ju sökt, och fått avslag på. Istället kunde vi söka om permanent boende. Det räcker att jag pratar med din pappa och hör att han vill göra det, jag behöver inte träffa honom igen.

Visst, jag kan räcka över luren nu, svarade jag. Då backade hon. Min arbetsdag är faktiskt slut nu! Klockan var halv fem så det förstod jag, vad jag inte förstod var vad hela tjatet egentligen handlade om. Kanske att jag skulle ge mig och säga att det går bra att pappa skickas hem med hemtjänst, tack så hemskt mycket, det blir jättebra det här.)

Nåväl, hon ringde mig återigen onsdag morgon, återigen förstod jag inte riktigt vad hon ville. Jo, att jag när jag träffade pappa skulle ringa upp henne så att de fick prata med varann. Okej.

Därefter fick jag skynda iväg, nu till det stora sjukhuset dit pappa redan blivit körd och röntgad för uppföljning hos ortoped. Jag hittade honom genast i väntrummet, hörde honom hosta. (O:s hosta eller lungmetastaser?)

Hos ortopeden togs gipset bort och han fick en plaststövel. Instruktioner som han hade svårt att höra och förstå, men inte jag. En stunds väntan under vilken vi passade på att ringa biståndsapan, som ju pappa snoppade av på ett elegant sätt. Nähä, en senior ortoped var inte riktigt nöjd med foten. Vi beställer en akut CT. Jaha. Köra pappa i rullstol till röntgen.

Den förtjusande mannen (sköterska?) som klippt upp gipset visade vägen till röntgen. Ni har tid klockan tolv. Sedan tar det en stund för oss att få bilderna. Det är lagom att ni är tillbaka här klockan ett. Passa på och ät lunch under tiden. Å en människa som tänker och känner lite extra!

Pappa somnade under CT:n, fast den bara tog tio minuter. Sedan rulllstol igen till lunchrestaurangen, vi hann precis före köerna. Det är så konstigt med mat nu, sa han. Jag tittar på den och vill inte ha en endaste bit, men jag vet att om jag äter så är det gott. Jag ska äta upp det här!

Det gjorde han också, men fick en hostattack och var nära att kräkas. Jag fick rusa upp och leta spypåse, högg närmsta läkare som stod i matkön. Falskt alarm. Men näsblod, hela tiden näsblod.

Strax efter ett ringde biståndsapan igen med beskedet att ansökan om permanent boende avslagits också den. Jaha, men då fixar vi detta privat, sa jag, varpå hon blev sur. Kanske skulle jag ha sagt det tidigare, visst har jag drivits av en lust att jävlas med henne, men det är faktiskt hon som ska vara professionell i detta och inte jag.

Ortoped igen, foten okej, sjukgymnast. Sjuktaxi till Sabbatsberg där pappa stöp i säng. Klockan var strax efter tre. Sov nu tills jag är tillbaka. Ja, säg till dem att de inte stör mig. Vareviga dag väcker de mig och frågar vad jag vill dricka till maten. så jävla onödigt. Dels gör det mig detsamma vad jag dricker, dels väljer jag alltid äppelsaft. Jag vill hellre sova!

Det hade jag också velat, men jag bet ihop och gick ut på stan. Pappa måste ha kläder nu när han flyttar. I tre veckor har landstinget hållit honom med kläder. Hans egna är inte att tänka på. Jag har räddat ett fåtal plagg ur misären men det mesta är bortom räddning och dessutom alldeles för stort.

En timme senare återvände jag. Till min glädje var pappa pigg och villig att prova kläder. Två par joggingbyxor, tre långärmade t-shirtar, två tjockare stickade bomullströjor passade utmärkt. Allt i svart eller rött, blodfläckar syns mindre då. Endast två kortärmade tröjor underkändes, han är så frusen.

Sedan satt jag en stund hos honom medan han åt middag. Jag måste snart gå. Å, stanna tio minuter till. Ja. Pappa, nu måste jag gå. Det blir sent, jag måste orka träffa barnen också. Å, så tråkigt. Så hejdar han sig: men jag klarar mig allt.

Hem kom jag med blixtrande huvudvärk, åt middag som O sparat, nattade barnen och läste Glaspärleresan för dem. När de somnat satte jag mig i soffan och letade fram Mångalen på SVT Play. Den visades i lördags men då orkade jag inte. Den var lika underbar som jag mindes den.

Sedan tog jag en halv Imovane - jag unnar mig det varannan natt - och sov som en stock hela natten.

Sin dotters far

Igår argumenterade jag med läkare, överläkare och biståndsbedömare medan pappa låg tyst i sin säng och betraktade oss med trötta ögon.

Efteråt tog han min hand och sa: Vad bra du är. Det känns så tryggt att du tar hand om mig.

Idag ringde biståndsbedömaren (som jag numera benämner biståndsapan, telefonen har lärt sig ordet) och bad att få tala med pappa. Hon ville veta om han ville ansöka om ett vårdboende, och det ville han.

Jag lämnade över luren och lyssnade till hennes svada och hans korthuggna svar.

- Blablabla, jag har hört att du fått ett tråkigt besked.
- Burkigt? Vad säger du? Jaså, tråkigt besked. Äsch. Prata klarspråk istället. Jag har fått cancer och ska snart dö.

-

- Blablabla, och sedan förstår du (pappas förnamn) när du bott hemma ett tag med hemtjänst och provat det och om det inte går, om du tycker så (förnamn) då tar vi nya tag och så kan du söka igen om boende.
- Vad säger du? Jag hör inte. Vem ska ta nya tag? Du? Jag tror inte att jag är förmögen till så värst nya tag.

Efter en stund bröts samtalet. Hon ringde inte upp igen.

Alternativa armband

Fuck cancer, skriver en vän till mig idag. Så som det står på de där armbanden folk går omkring med.

Nja, jag vet inte jag. Mina känslor är snarare:

Fuck geriatriken
Fuck äldrevården
Fuck biståndsbedömare

Onödigt äldreboende

Jag samlar på hög. När pappa skrivits ut från Sabbatsberg ska jag om jag orkar skriva till ansvariga och påpeka de brister i omvårdnad jag har lagt märke till under hans tid där. Rimligtvis beror de inte bara på personalbrist utan också ren och skär klantighet och dåligt ledarskap.

En annan tanke slog mig när jag var på lägenhetsvisningen.

Huset är ett före detta servicehus som gjorts om till så kallat trygghetsboende. Det betyder att bostaden är hyfsat handikappanpassad med breda dörrar och stort badrum och sånt. Det finns en gemensam daglokal med kafé och ett bibliotek. Man måste vara 75 år fyllda för att flytta dit, och man behöver inte något biståndsbeslut. Någon vård tillhandahålls inte.

(Visningen stördes något av en tant som tydligen bodde i huset. Hon var klart förvirrad och väldigt kontaktsökande. Hon gick med rullator och pratade högljutt om sin stroke och ville prata med någon som kunde ta hand om henne.)

Jag tittade på lägenheterna som är fina. En etta skulle som sagt varit idealisk för pappa om inte.

Men jag undrar vilka andra som kan tänkas flytta in. En trea i huset har en hyra på över 11 000.

Ta något av de äldre paren som bor i vår förening, i våra radhus i tre-fyra plan och halvplan.

Paret i nummer 46 som båda går med rullator, som aldrig visar sig ute, som inte känner igen sina grannar längre, som har hemtjänst många gånger per dag? De skulle möjligen vara hjälpta av att slippa alla trappor. Men de är redan för dåliga för att bo hemma alls. De skulle inte klara en flytt särskilt bra, de borde ha flyttat för länge sedan.

Nå, men Siv och Torbjörn då som bor ett par hus bort från oss? De är i sjuttioårsåldern med en del krämpor. Men de är pigga i huvudet och skulle ha goda förutsättningar att skapa en ny tillvaro i en bostad som är bättre anpassad för annalkande ålderdom.

Nej, varför i all världen skulle Siv och Torbjörn sälja sitt älskade hus som de förmodligen inte har några lån på längre och betalar mycket låg månadskostnad för, lämna sin fina trädgård, göra sig av med hälften av sina grejer och tränga ihop sig i en trea med femsiffrig hyra?

Och så vidare. Jag kan inte få det till annat än att det här så kallade trygghetsboendet är en fullkomlig onödighet. Det löser ingenting, möter inga behov, det är bara en kosmetisk lösning man kan peka på för att visa att man gör något. Fast inte det som behövs.

Om

Igår var jag på visning av de lägenheter som pappa köar för. Han har god chans att få en av dem, en nyrenoverad etta med balkong, tio minuters gångväg från oss, busshållplats utanför dörren. Inte som att bo i hans nuvarande fashionabla område, nej. Men inte heller som att bo i hans knarkarkvart till lägenhet.

Hade det inte varit för cancern hade detta varit idealiskt. Vi hade installerat honom där, sagt till varandra att det är tillfälligt, fraktat dit låda efter låda med böcker och prylar och låtit honom sortera. Undan för undan röja hur hans lägenhet i stan innan vi tillsammans bestämmer vad som ska göras med den. Fixat hemtjänst om möjligt eller hemleverans av mat. Jag hade lätt kunnat besöka honom flera gånger i veckan.

Cancern får förstås allt att skaka. Inflyttning första december, lever pappa ens då? Kommer vi någonsin att få ett vettigt besked? Jag förstår att det är svårt att ge, men jag skulle verkligen behöva veta.

Ändå har jag inte så långt till försoning. Om jag bara visste ungefär hur lång tid det är kvar, kunde jag lättare ordna för honom. Om jag bara visste och kunde lita på att vården tog hand om honom när han behöver det. Om jag bara kunde vila i det, då kan jag acceptera detta.

För även om jag hade gett nästan vad som helst för att göra pappa frisk, för att få behålla honom några år till, är detta så mycket bättre än mina skräckvisioner.

Pappa kommer inte att bli dement. Jag behöver inte leva i skräck för att han ramlat, gjort illa sig, virrat bort sig, ligger död hemma. Han kommer att vara sig själv, kanske något glömskare, bli allt tröttare, sova allt mer tills han glider bort ifrån mig. Förhoppningsvis kommer han inte ens att ha särskilt ont.

Han är själv inte orolig, han är än så länge ångestfri, lugn och trygg i att jag ordnar det bästa för honom. Som så många gånger förut var det han som tröstade mig igår. Det ordnar sig, Helga. Vilken tur att jag har dig.

Jag kan leva med detta, jag kan till och med välkomna det som en lättnad och ett bättre alternativ. Jag är beredd att sitta hos honom och hålla hans hand fram till tröskeln.

Men jag skulle fan ta mig behöva veta var vi då ska befinna oss rent fysiskt.

Födelsedag i förtid

Gårdagen var pissig, det var den. Jag är inte mycket för att fira födelsedagar annars, jag har konstant dåligt samvete gentemot O som brukar hitta fina presenter till mig, jag vet aldrig vad jag ska köpa till honom. Han önskar sig skid- cykel- eller traktorgrejer så alldeles lätt är det inte heller.

Igår hastade O iväg till en konferens som han nog egentligen var för sjuk för, men han är fruktansvärt stressad över jobbet. Y gick till skolan och Q var hemma med mig. Q stekte pannkakor till frukost och lunch, och - som jag sa till honom - då började det kännas som en födelsedag!

Men i sanningens namn ska jag berätta om söndagen också. Då packade vi in hela familjen i bilen och svängde först förbi pappas lägenhet för att hämta lite böcker och den sista posten, nu funkar eftersändningen. Sedan åkte vi till ett kondis och köpte bakelser. Saft, skedar och papperstallrikar hade O tagit med.

Två timmar drygt stannade vi hos pappa och barnen var snälla hela tiden. Vi åt bakelser och tittade på utsikten. Y spelade mattespel på O:s telefon, Q och O byggde kulbanan som visade sig vara väldigt avancerad.

Närr vi lämnat pappa åt vi middag på en av de talrika restaurangerna i området och jag tackade barnen för födelsedagspresenten de gett mig. För innan vi åkte hade jag förklarat att det jag allra helst ville ha, det var att kunna genomföra besöket hos morfar utan krångel eller bråk. Och det gick bra.

Pappa var glad att vi kom, och jag tror att det var bra för barnen att träffa honom och att få se att han är sig ganska lik. Lyckligtvis kom jag att tänka på att fråga dem innan om de var oroliga för att träffa morfar. Y sa då att han tyckte det lät läskigt det där med att morfar hade blodiga kläder, för det hade han ju hört mig prata om. Det var lätt att lugna honom.

Ja, ja, En dag i sänder och inte glömma de glädjeämnen som också finns. Inatt har jag sovit, då är de lättare att se, glädjeämnena.

Nästa år

Min förhoppningsvis pissigaste födelsedag är snart slut. Imorgon ska jag till pappa igen. Tjata mera om dusch (nej han fick inte duscha idag heller), ifrågasätta läkarens utsaga att pappa är opåverkad av cancern (han är avmagrad och sover femton timmar per dygn), fråga om vårdplanering.

Och hosta. Och gråta.

Nästa år blir det bättre, hoppas jag.

Nähä

En lika morbid som rolig och kultursnorkig sällskapslek är att fundera över dödsannonsdikter (heter det epitaf, förresten?). Pappa och jag har gjort det, helt utan sentimentalitet. Jag har letat och visar honom. Men nähä:

Nothing I cared, in the lamb white days, that time would take me
Up to the swallow thronged loft by the shadow of my hand,
In the moon that is always rising,
Nor that riding to sleep I should hear him fly with the high fields
And wake to the farm forever fled from the childless land.
Oh as I was young and easy in the mercy of his means,
Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea.

(Dylan Thomas, sista strofen ur Fern Hill. Fantastiskt vacker och fantasieggande tycker jag. Lite lagom vemodig.)

Pappa: Nä. Det där tycker jag är alldeles för svårt! Och lite fusk också, jag har aldrig ägnat mig åt Dylan Thomas. Eliot är den jag kan bäst.

 Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
 Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
 Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
 känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
 känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
 känna hur död och liv är starka som vin inom en!

(Ekelöf, ur Eufori. Fin symbolik med en resa. Och så det där med vinet också, inte helt malplacerat, methinks.)

Pappa: Nä, för amatörmässig (sic!). Lite tjatigt om att resa, metaforen är sliten tycker jag.

Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

(Bellman. Passande för någon som älskar sin hemstad Stockholm så hett. Samt vin.)

Pappa: Ja, den är ju fantastiskt vacker. Fast jag vet inte.. vad är det för en nattens gud man tänker sig att jag anropar? Nä, inga gudar.

Nähä. Jag letar vidare. Får väl läsa Eliot dårå. Och Stagnelius. Och Fröding.

På

I fredags hos företagsdoktorn bad hon (på att stödjande, inte ifrågasättande vis) mig att med egna ord beskriva varför jag inte kan jobba just nu.

Jag jobbar som projektledare i ett struligt projekt med ständiga förseningar. Jag måste hela tiden kolla hur det går och vad folk gör, läsa av dem, parera en massa skit som annars kan inträffa. Jag behöver vara ett paraply för projektgruppen mot ledningen och deras krav samtidigt som jag är en entusiasmerande ledare för mina medarbetare.

Pappas sjukdom kräver ungefär samma sak, fast värre. Redan före cancerbeskedet var jag fruktansvärt stressad, kanske ännu mera då. Situationen med hans lägenhet var uppenbarad, hans stora hemlighet. Jag behövde jämka och lirka med honom och övertyga honom om att han inte kan bo i misären, avvärja hans sura angrepp på O, och - faktiskt, i ärlighetens namn - vice versa. För att inte tala om vårdplaneringen, som ju gick fullständigt åt helvete. I bakgrunden också en sorg över att han geggat ner sig så.

Så kom beskedet om cancer vilket åtminstone hade det goda med sig att pappas utskrivning och hemgång blev uppskjutna på obestämd tid. Istället vidtog en rad praktiska bestyr.

I kontakten med vården måste jag hela tiden vara på, på fötterna, med öron och ögon på skaft. Annars går det åt helvete.

Vid flytten från ett sjukus till ett annat glömmer han - och personalen - hans mobilladdare i uttaget. Jag ringer min syster som ilar dit och hittar den.

Efter operationen av benet hade han kateter. En sådan ska inte sitta i längre än nödvändigt säger både syrran och mamma, den ska bort. Det kan bli urinvägsinfektion, bättre att kissa i flaska. Jag tjatar. Det blir helg, då händer inget. Tjatar mera. Först på tisdagen tas den bort (operationen var på torsdagen).

Pappas största lidande har varit klådan, den som satte läkarna på spåren. När levern fungerar dåligt kommer slaggprodukter ut genom huden och orsakar klåda. Han klöser sig blodig, bokstavligt talat. Redan i maj när han besökte oss i sommarstugan hittade jag blodfläckar på lakanen. Hans husläkare har pratat om torr hud och eksem (vilket pappa förvisso haft tidigare).

Ända sedan han skrevs in på sjukhus har jag tjatat om klådan och lindring. Först salva och antihistamin. Hjälpte inte. Sedan, när mamma kom, hjälpte hon till att tjata. Mer antihistamin! Nej, säger sköterskan, man får bara en tablett per dygn. (Vi pratar receptfria tabletter). Mer måste läkaren besluta om, och nu är det helg.

Måndag, läkarsamtal. Jaså, klåda. Nå men vi provar nytt preparat, särskilt mot leverklåda. En tablett. Hjälper dåligt.

Så körs han till annat sjukhus för att göra biopsi på levern. De tredubblar dosen. Det hjälper. Tillbaka till geriatriken. Mamma ber att få se hans medicinlista. En tablett klådmedicin. Ifrågasätta, kalla dit läkaren. Ojsan, det blev visst fel i överföringen, jaså har de höjt dosen jamen dåså.

Okej, klådan är för närvarande under kontroll. Nästa grej. Pappa har inte badat eller duschat sedan operationen för drygt två veckor sedan. Jadå, jadå det ska han få göra men inte ikväll för vi har så lite personal. Och så vidare. Senaste budet är att han får duscha imorgon, måndag.

Efter ett tag känner man sig både gnällig och jobbig. Mamma och syster har varit ovärderliga, inte bara för sina medicinska kunskaper (som gör intryck på personalen) utan också för sin rättframhet och pondus. Jag är den elaka så får du vara den snälla, sa mamma till mig.

Men vissa missförhållanden lägger rimligtvis krokben för personalen också. Vid återkomsten till geriatriken ska pappa få ett nytt rum som inte är riktigt färdigt, vänta i dagrummet så länge. Det har han inget emot.

När rummet är färdigt saknas det filtar i sängen. TV:n har ingen fjärrkontroll, radion saknar hörlurar. Vi säger till om allt, plus en extra kudde som pappa gärna vill ha.

Filtar är det ju inget snack om. TV och radio kan tyckas bortskämt, pappa propsar inte själv på någondera. Men vad är det för mening med att köpa in TV om man på en ortopedavdelning där patienterna inte kan gå, inte ser till att det finns fjärrkontroll? Radio hade han uppskattat, den går inte att utnyttja utan hörlurar. När de kommer visar det sig att radion bara sprakar, något fel på ledningarna.

Checklista för ett färdigt rum hade avhjälpt allt detta.

Och som en klangbotten, ständigt närvarande under ytan, en sorg som bara bitvis sipprar fram. För en stund sedan slog jag huvudet i bordet när jag kröp under det för att sopa smulor. Bara helt lätt, men det fick mig att börja gråta.

Imorgon är min födelsedag, den ska jag inte fira alls. Dagen är fullbokad med administration, pappa får besök av sin syster så jag tänkte avstå från att hälsa på honom. Jag skiter egentligen i födelsedagar, men just i år borde jag kanske inte det. Nästa år lär pappa knappast finnas hos mig.

Senare i veckan kanske jag köper ett par bakelser och tar med mig till honom.

Märkligt, igen

Klockan fem imorse fick O en hostattack så hans knän vek sig. Jag fick hålla honom uppe, medan jag pratade lugnande till oss båda. Inte få panik, det går över, det går över. Efteråt var han gråblek och kallsvettig.

Vid sjutiden började också Q hosta, så det blev en vända till doktorn igen. Luftrörsvidgande utskrivet till dem båda. Näääärå, ingen fara, bara otäckt. Kikhosta? Kanske, vet inte. Behöver inte ta prover.

Hem igen och pusta några timmar och så åka till pappa. På tunnelbanan dit är jag så trött att jag nästan gråter.

Nu, ett par timmar senare, på tunnelbanan hem är jag fortfarande trött men ändå påfylld och lugnad. Han är sig lik, det är fortfarande han. Han är piggare nu än tidigare i veckan, vet inte varför. De har fått bukt med klådan, kanske därför.

Han har fått eget rum på geriatriken med storslagen utsikt över Stockholm. Det var en lisa att sitta en stund i det ljusa rummet och prata med honom om allt möjligt.

Imorgon ska pojkarna få följa med, och de ska få en kulbana jag hittade i hans lägenhet. Den kan de bygga i ett hörn av rummet.

Än så länge.

Kraftsamling

Afternoon tea med mamma. Strax besöker vi pappa. Och så är jag sjukskriven också.

Alla är sjuka

Här råder fullt kaos. Efter en ganska dålig natt, jag somnade gott men väcktes efter någon timme av Q som blödde näsblod. Det gör han ofta när han är förkyld.

Q somnade om men inte jag, jag läste i några timmar. Tänkte på pappa och undrade om han var vaken.

Klockan sju studsade Y ur sängen. Jag hostar mindre nu, jag vill gå till skolan! Helt sant, men ännu en dag får han vara hemma.

Då började O hosta, det värsta anfall jag har sett och hört, han fick inte luft. När det var över enades vi om att söka vård.

När jag skriver detta har han varit på vårdcentralen och kollat sänka och bakterier. Allt är okej, det är bara en sällsynt elak hosta.

Utan mamma hade jag gått under, men hon är också förkyld och behöver snart få åka hem.

Själv ligger jag i sängen med huvudvärk och hosta. Borde försöka sova men kan inte. Vill till pappa men är rädd att smitta honom, fast det lär jag väl redan ha gjort.

Imorgon ska jag till företagshälsovården och träffa en läkare. Jag pratade med den underbara sköterskan idag, hon var lika fantastisk som alltid.

Ett andetag i sänder.

Dialog

- Varför gråter du?
- För att du är så sjuk.
- För att jag är sjuk, äsch. Men att jag snart ska dö, det är tråkigt. (paus) Vet du, jag tycker så väldigt mycket om dig.
- Det vet jag.
- Mer än någon annan människa. Så har det alltid varit.
- Det vet jag också. Det behöver du inte säga. Det har jag alltid vetat.
- Ja. Det spiller över på dina pojkar också. Det är därför jag köper så mycket saker till dem. Och så för att jag är så barnslig förstås.

Äsch

Jag har råkat ta bort inlägget som hette Rapport, tyvärr också kommentarerna till det. Finns det någon vänlig själ som har laddat ner det och kan skicka mig texten?

Hälsar Helga Virrhjärna

Uppdaterad: Ha! I did it, jag hittade en cache på nätet. Tyvärr bara med de första fyra kommentarerna. Så ni andra som kommenterat: tack! Jag blev precis lika glad för era kommentarer men kunde inte återskapa dem. Särskilt tack för påminnelsen om närståendepenning.

Träd fram Danny omkring midnatt

Dagarna är så långa nu för tiden, ändå flyter de ihop. Vilken dag kom mamma? Och vilken dag var det vi pratade med läkaren? Är det verkligen bara en knapp vecka sedan vi fick beskedet?

Igår ringde jag vårdhemmet eller rehabiliteringshemmet jag fått tips om. Inga problem, de tar emot pappa när som helst. Naturligtvis är det bara en tillfällig lösning, om inte annat kommer han - förmodligen rätt snart - att bli för dålig. De är experter på rehabilitering, inte tvärtom.

Jag träffade inte pappa igår, pratade bara med honom i telefon och blev ledsen båda gångerna. Han var trött och lite grinig (och det måste han ju få vara). Han prövar och funderar och tänker, hans associationsbanor är som vanligt långa och omständliga. (Och det måste de ju få vara).

Jag mötte O i närheten av pappas lägenhet, vi åt lunch på ett flådigt och outhärdligt slamrigt ställe. Det var gott, men jag blev nästan illamående av det ytliga, tjusiga. Alla självupptagna unga människor som verkar tro att de är osårbara och odödliga. Och dessutom, varför ser alla restauranger nu för tiden ut som jävla badrum med kakel på väggarna och klinkers på golvet och inte en textiltrasa så långt ögat kan nå? Akustiken blir därefter.

Sedan gick vi upp till pappas lägenhet, där står både tiden och luften stilla. Vi rotade efter lite papper, slängde lite grejer, tog hand om den sista posten. Om ett par dagar träder eftersändningen i kraft.

Jag klev över bokhögarna och plockade ner ett par keramiksaker som pappa gjort för länge sedan och som jag minns väl från min barndom. En ljusstake i form av en elefant och snapsglas som ser ut som blommor. De är nu diskade och står i mitt vitrinskåp, och de är så fina.

Jag antar att jag på samma sätt som jag måste röja igenom hans äckliga lägenhet och plocka ut, diska och spara de fina sakerna, måste gå igenom mina känslor för honom och hans agerande och till sist komma till ro med det som varit bra. Jag tror att jag redan har börjat.

Men på kvällen ringde min syster, hon hade varit och tittat till pappa. Då hade han sovit och var pigg och pratsam, och det var skönt att höra. Idag ska jag hälsa på honom igen.

Vi har kort pratat om gravplats och annons, det blev mycket odramatiskt. Det kanske vi gör igen men jag känner mig trygg med att jag vet det jag behöver veta. Dylan Thomas, T.S. Eliot, som sagt. Och nedanstående musikstycken. Jag behöver inte ens spela dem för honom, jag vet att han älskar dem.

Rapport

Vi fick inga särskilda besked idag. Jo, att pappa också har små metastaser i lungorna. Det är förstås inte bra men de i levern är långt värre. Var primärtumören sitter vet man ännu inte. Imorgon ska man göra en biopsi, svaret på den dröjer flera veckor och först därefter remitteras han till onkolog, får en prognos och förslag på åtgärder. 

Om han ens lever så länge. Om det alls finns något att göra. Jag frågade mamma rent ut och hon var tveksam. Jag tror att pappa anar det också. 

Snart är det dags för ännu en vända med biståndsbedömarna. Den här gången ska även mamma vara med.

Jag hade varit långt mer förtvivlad om jag inte fått tips om ett privat vårdhem. Dit ska jag ringa imorgon. Jag lägger med glädje en del av mitt arv på att underlätta pappas sista tid i livet.

Konstigt nog var jag lättad och lite upprymd idag. Jag orkar inte vara ledsen precis hela tiden. Förresten har jag varit på jobbet också och meddelat att jag vill vara tjänstledig ett tag. Herr Snäll var förstående.

Men nu gråter jag lite. Jag läser spridda ord av Dylan Thomas, T.S. Eliot, Ekelöf, Bellman och Shakespeare. Och gråter.

Tröst

Dagens citat

Pappa har läst ut Egenmäktigt förfarande, Rörgast och Mördaren i folkhemmet, och ger dem till mig.

- Nä, nu är det dags för lite kuliga biblioteksböcker.
Jag blir lätt förolämpad, själv har jag varit nöjd med mitt urval.
- Jaså, vad tänker du på då?
- Böcker om krig såklart!

Vånda

Idag har jag på förmiddagen varit på närakuten med hostande man och son. Ingen av dem har lunginflammation, men man kunde banne mig tro det. På eftermiddagen var jag på geriatriken hos pappa.

Igår grät jag i telefon när jag bad mamma komma. Hon var tveksam först, hon har massor av engagemang i veckan som kommer. Men jag var konkret och tydlig, och hon kom. Jag är henne oändligt tacksam vilket jag också sagt flera gånger. Annars hade jag gått under.

Imorgon ska vi antagligen få någon sorts besked. Jag är livrädd för att det ska vara nattsvart, att det bara är kort tid kvar. Nästan lika rädd är jag att få höra att det är många månader kvar. För vart ska pappa ta vägen? Hemma hos sig kan han inte bo. Hos oss - ja det skulle vara en nästan övermänsklig prövning.

Ikväll ska jag strax ta en sömntablett och hoppas få sova. Oro och hostande man och barn har inverkat menligt på min sömn.

Imorgon. Imorgon. Herregud.

Märkligt

Fredag kväll och lördag förmiddag var jag så oerhört ledsen. Träffade min syster en stund, hon höll om mig länge. Medkänslan var skön, fast jag knappt orkade gråta mer.

På lördagens morgon vaknade jag tidigt med en otäck känsla av att det är bråttom. Pappa är tidvis lite glömsk och virrig. Redan. Hur länge förblir han klar?

Jag gick dit på eftermiddagen som jag lovat, med viss bävan.

Då hände det underliga. All ångest jag känt försvann när jag satt hos honom och pratade med honom. Ibland skär det i hjärtat, när han pratar om framtiden. Han har ännu inte klart för sig hur illa det är. Å andra sidan, det vet ju inte jag heller, inte säkert. På måndag får vi kanske mer besked.

Men än så länge är han där, pappa som jag känner honom. Han sitter i sin säng med håret på ända och glasögonen på näsan (röda, valda av Y) i ett sammelsurium av böcker och anteckningar. Hans bruna blick är densamma, än så länge.

Jag var rädd att det skulle göra ont att träffa honom, istället tröstar det mig.

Den värsta dagen

Igår var en gräslig dag.

På förmiddagen hölls mötet med biståndsplaneringen. Efteråt tänkte jag att jag bort spela in det, för jag hade svårt att minnas vad som sas. Pappa var långrandig som han brukar vara, jag var rak men försökte ändå vara respektfull mot honom. Kontentan blev att han när han skrivs ut från geriatriken på måndag, skickas hem med hemtjänst fyra gånger per dag. Mina synpunkter på att han ännu inte fått prova gå på kryckor, att han ännu inte kan sköta toalettbesök själv, och inte minst hur hans lägenhet ser ut, fäste man inget avseende vid. Vi skrev en ansökan om korttidsboende som togs emot med skeptiska miner.

Efteråt var jag nära panik och rådgjorde med min syster, mamma och faster. De är alla läkare och var alla häpna över att han skulle skrivas ut så tidigt. O jobbade en stund vid datorn vilket resulterade i att pappa nu står i kö till flera nybyggda dyra hyreslägenheter för seniorer. Av en lycklig slump råkar de alla ligga nära oss.

Framåt eftermiddagen ringde pappa. Kan du komma imorgon och vara med på läkarsamtal? Mina provsvar är inte bra, de har hittat något. Förändringar på levern.

Jag är inte dummare än att jag begriper vad det betyder, och det gör pappa också. Vi pratade ännu en gång med varandra under kvällen. Nu vill jag nog inte flytta hem längre, sa han eftertänksamt. Får jag bo hos er ett slag? Tills jag blir så sjuk att jag måste in på sjukhus igen?

Såklart. Det får väl gå på något jävla sätt, ett tag. Hur jobbigt det än skulle vara så är alternativet värre, att veta att han sitter instängd i sin sunklägenhet, två trappor upp utan hiss, med en portabel toastol (hans toalett är milt sagt inte handikappanpassad) och väntar på att hemtjänsten ska komma och hjälpa honom att bajsa.

Ta en sömntablett ikväll, rådde vi varandra.

I förmiddags träffade vi läkarna och läget klarnade något om än inte helt. Pappa har med all sannolikhet cancertumörer på levern, de ser ut som metastaser. Det är troligt att de kommer från tjocktarmen, fast det vet vi inte ännu. Fler undersökningar behövs.

Detta förklarar hans låga blodvärde, hans trötthet, hans viktnedgång, klådan han lider av som tidigare påståtts vara torr hud eller eksem eller möjligen en allergisk reaktion på skiten i hans lägenhet.

Han skrivs inte ut på måndag, försäkrade båda läkarna. De var mycket bra och tog sig tid att prata med oss bägge och verkade inte ett dugg stressade.

När jag gick därifrån var jag först enormt lättad. Han får vara kvar några dagar till, tack alla goda makter för det. Jag slipper tjafsa med biståndsbedömare åtminstone ett tag till.

Jag gick genom Vasaparken, pappa ligger på Sabbatsberg, satte mig på en bänk och pratade en stund med min faster och med mamma. Båda är kloka och rationella, det var jag också, än så länge så väldigt saklig.

Över lunchen som jag insåg att jag borde äta - maten smakar mig inte just nu, det är nog första gången någonsin tror jag - rasade det över mig och tårarna började rinna.

Det gör de från och till. Ibland förstår jag inte hur jag ska kunna leva med det här. Det jag har varit rädd för i hela mitt liv, att pappa ska gå ifrån mig, det är nu sannolikt nära förestående. Jag blir fem år igen och vill bli klappad över håret och få gråta.

Däremellan är jag som sagt saklig. Fixa glasögonen, skalmarna är böjda. Lämna tillbaka låneböckerna han läst, hitta nya. Här en om Berlin under kriget, undrar om han läst den? Något mer av Dagerman kanske? Ställa om posten hem till oss, fixa fullmakt så att vi kan betala hans räkningar.

Värre än min egen saknad är det att möta hans. Ännu har han inte varit ledsen, men det måste han väl bli. Jag står inte ut med att se pappa ledsen, det har jag aldrig gjort. Fast det måste jag ju.

För att inte tala om ångesten över hans vård, hur han har det. Den slog till med full kraft igår och det var en enorm lättnad idag när utskrivningen sköts upp på obestämd tid.

Herregud. Den är här nu, den värsta dagen. Undrar hur lång den blir?

Dagens trevligaste

Välja lektyr åt pappa på bibblan.

Kris - och utveckling?

Långsamt börjar det gå upp för mig att jag är i ett krisläge. Jag ser intresserat på mig själv utifrån. Sover dåligt, hm. Glömmer saker på ett helt okaraktäristiskt sätt. Har svårt att hålla isär dagarna. Var det igår jag var hos pappa, när det regnade så mycket? Gud nej, det var i söndags. Gråter lätt, är allmänt obalanserad och trött.

När mådde jag så här dåligt senast? Det måste vara ganska länge sedan. Barnlösheten förstås. Första tiden med Y då vi inte sov. Livet har varit generöst mot mig sedan dess.

På sätt och vis är jag förvånad över att jag reagerar så starkt. Vafan, jag har ridit ut värre stormar än den här. Det kunde ha varit värre, mycket värre.

(Det kunde förstås ha varit avsevärt bättre också, onekligen.)

Jag har länge vetat att den här dagen skulle komma, att jag på ett eller annat sätt skulle behöva ta hand om pappa. Nu är den här, och det är inte värre än jag fruktade.

Pappa är ju inte dement. Han är tidvis besvärlig och oresonlig men inte farligt. Fysiskt verkar han må bra. För första gången på evigheter behöver jag inte oroa mig ett endaste dugg om jag inte hör av honom på några dagar, jag vet med säkerhet att han lever och mår bra.

Och jag har O som är ett ovärderligt stöd. Och mamma, som näst mig är den människa som mest bryr sig om pappa. En märklig tanke, eftersom de varit skilda i snart fyrtio år. Och min syster, som ju förutom att vara ett emotionellt stöd har en avsevärd medicinsk kompetens.

Ändå. Det sliter på O och mig, som svåra saker alltid gör. Jag missuppfattar en grinig kommentar från honom och blir arg, en helt onödig konflikt uppstår. Jag är för känslig, visst. Men han är å andra sidan okänslig. Fast jag vet hur han funkar, fast jag vet det så väldigt mycket bättre den här gången, kan jag inte låta bli att reagera.

Jag pratar med mamma nästan varje dag, rapporterar och rådfrågar. Biståndshandläggare, vårdplanering, öronspolning, audionomer, katetrar, allt sånt som hon vet så mycket om. Ovärderligt det också.

Ändå. Igår blev jag irriterad. Hon gjorde inget annat än att försäkra mig om att hon är övertygad om att allt blir bra, att jag är så duktig, att hon är full av beundran, att hon vet att pappa kommer att lyssna på mig.

Istället för att ta till mig av hennes förtröstan känner jag mig avfärdad. Ett känt mönster mellan henne och mig. Och jag är numera ganska säker på att jag inte tar alldeles fel när jag tycker att hennes försäkran skorrar, den handlar om att hon inte orkar höra mer elände just då. Men det skulle hon aldrig säga.

Nej, det är inte enkelt att krisa, inte enkelt att stå vid sidan av, inte enkelt att hjälpa.

På natten när jag inte kan somna kryper jag ihop och känner mig som fem år igen. Jag tänker att jag idealiserat pappa. Sedan jag var fem år och de skildes har han inte tagit föräldraansvar alls. Han har funnits och på olika sätt visat att han älskar mig, men någon närvarande, pålitlig förälder har han inte varit. Det gör ont att inse.

Fast utveckling gör väl ont, att se sina föräldrar i nytt ljus är onekligen en utveckling. Länge har jag arbetat med bilden av mamma, tydligen är det dags för pappa nu.

Idag ska jag hälsa på honom och förbereda honom på vad jag tänker säga vid morgondagens vårdplanering. Det är han som bestämmer, men jag måste göra allt jag kan för att lotsa, övertala, jämka, lirka med honom. Han behöver utvecklas mer än jag, banne mig.

Kunde varit värre (och bättre)

Vilken vecka det har varit.

Pappa ligger på sjukhus med brutet ben och spikad fotled (hej Tolkia!) och ett efter omständigheterna ljust sinnelag.

Naturligtvis skulle jag ha sett till att få hans ben och fot omsedda långt tidigare, å andra sidan missade faktiskt två akutläkare frakturen, de också. Det var hans husläkare som anade oråd och skickade honom på röntgen. Att få beskedet var snarast en lättnad, alternativen (svullet ben på grund av blodpropp eller tumör i magen som tryckte på lymfan) var långt otrevligare.

Säga vad man vill om pappa, men hög smärttröskel har han och särskilt kinkig är han inte heller. Att ligga på sjukhus tar han med ro, bara han får sina papper och böcker. Nästan som semester. Han återhämtade sig snabbt från operationen, alla värden ser fina ut och bortsett från att hans hörsel är om möjligt sämre än vanligt så är han i bättre form än på länge.

Ja, det hade kunnat räcka så. Frid och fröjd och lättnad. Fast så enkelt är det inte.

Min misstanke om att pappa slarvar med maten stämmer nog, och kan vara en förklaring till att han ramlade och bröt benet. Men det finns en långt enklare förklaring.

O var alltså hemma hos pappa förra helgen och hjälpte honom att röja i köket. Jag trodde att han skulle vara borta i fyra timmar ungefär, han kom hem efter sju och såg ut som ett åskmoln. Han klev raka vägen in i duschen efter att ha lagt sina kläder i tvättmaskinen. Mina oroliga frågor besvarade han kort med att han helst inte ville prata så mycket om det. Det var avsett att lugna men fick förstås motsatt effekt.

Två dagar senare pratade jag med pappa och uppmanade honom att gå till husläkaren. Och så fortsätter vi med städningen, sa jag aningslöst. Nej, sa pappa. Jag vill aldrig träffa O mera. Han var så elak.

Jag blev ganska handfallen, men reagerade inte som jag brukar, med att försöka medla. Istället blev jag arg. Din svärson lägger sju timmar av en helg, då han skulle behöva återhämta sig från sitt arbete, på att röja hos dig. Dessutom var han sjuk, hörde du inte hur han hostade? Han har varit hemma från jobbet hela veckan. Det visste jag inte, sa pappa spakt. Men han sa inte ett uppskattande eller berömmande ord på hela dagen. Jag svarade inte på det, men tänkte med gnisslande tänder, vad i helvete skulle det ha varit? Fin tomburksamling? Gulliga pälsängrar?

Som alltid med pappa lyckades vi resonera oss fram till ett samförstånd. Så hamnade han på sjukhus och opererades, och så kom helgen. O och nu även jag åkte till pappas lägenhet. Jag hade fått nycklarna eftersom pappa väntade ett viktigt korrektur med posten.

Och, ja. Det var både bättre och värre än jag väntade mig. Senast jag var hemma hos pappa är nog tio år sedan, jag minns hur det såg ut då, jag begrep förstås att det skulle vara värre nu. Och det var det. Fast inte fullt så illa som jag befarat ändå. Verkligheten är alltid bättre än farhågor och fantasier.

Att han inte trillat och gjort sig illa tidigare är inget mindre än ett under. Golvet är täckt med ett tjockt lager böcker och papper, precis överallt. Där inte O har gått fram förstås. Att pappa rasat i vikt är fullt begripligt, han lagar ingen mat hemma längre. Att han ibland uppträder osnygg och fläckig är lika logiskt, för att vända på det är det märkligt att han såpass ofta lyckas vara prydlig.

Jag stannade bara en stund, så lång tid det tog att samla på mig de grejer han ville att jag skulle hämta, de var inte helt lätta att hitta i villervallan. Sedan gick jag mot sjukhuset för att leta på honom, han hade dagen innan flyttats från ortopedisk till geriatrisk avdelning. Tur att man är intelligent och har en smart telefon. Samt övertalningsförmåga, för jag kom utanför besökstiderna vilket inte mottogs väl.

Pappa visste förstås inget om detta, utan satte sig upp i sängen, fixerade mig och sa grinigt: Äntligen kommer du!

Resten av dagen var jag ledsen. Lättnaden över att han inte är dödssjuk, över att han mår bra, att han är bättre omhändertagen än på länge, att jag vet var jag har honom, var borta. Plötsligt blev det så tydligt det jag så länge velat bortse från. Att han förvisso alltid varit en kärleksfull pappa, men också enormt infantil och självupptagen. Så även nu. Det gör nästan ondare att inse än att han förmodligen kan klassas som patologisk samlare.

Ändå. Pappa vore inte pappa om jag inte kunde nå honom, om inte det fina i hans personlighet glimtade fram. När jag idag grät i telefon tröstade han mig. När jag ringde hans granne för att berätta vad som hänt, sa han två saker. Så bra att du ringer, jag har länge tänkt kontakta dig för vi är flera i huset som är oroliga över skicket på hans bostad. Vilken avdelning ligger han på, får vi besöka honom?

Får vi besöka honom, det har alla som jag har kontaktat sagt. Hur udda och knepig han än är, så har han vänner. Det är inte bara jag som ser hans goda sidor.

Hemma hos honom, där det på golvytan råder total misär, en oreda av söndertrampade böcker, buckliga tidningar, högar med kläder som man knappt vill ta i, där råkade jag lyfta blicken. På väggarna hänger hans tavlor, dammiga men vackra. Han har en tavla av en av landets mest berömda konstnärer, den är underbar. Och högst upp på en hylla i köket har han gjort ett litet stilleben av keramikfigurer, hästar i olika klara färger, han har nog köpt dem på någon resa.

Det är ju den han egentligen är.

Idag har jag talat med hans geriatriker och sagt precis som det är. Han kan omöjligen klara sig hemma, inte bara för att han inte får stödja på foten på flera veckor och bor två trappor upp utan hiss, utan också för att lägenheten ser ut som den gör. Jag har foton. Och när vårdplanering sker måste jag få vara med, vilket pappa också är införstådd med.

Imorgon ska jag på föräldramöte men på onsdag ska jag hälsa på honom igen. Igår fick han Churchillbiografin, den har han säkert läst ut på onsdag, undrar vad jag ska ta med då. Deckarna som sjukhuset tillhandahöll fnös han åt. Kanske, kanske ska jag ta ut den intervjumall jag hittade på nätet, som används för att fastställa diagnosen samlare. Kanske.

Och så ska jag fortsätta att jämka med honom. De två kassarna med skor, kan O slänga dem? Jaså, ge till Myrorna. Jamen vad bra. Lådan med trasiga läsglasögon? Okej, behålla de med 4 dioptrier som Clas Ohlson inte tillhandahåller längre, slänga resten. Och så vidare.

Vad jag hade gjort utan O har jag ingen aning om. Han är inget mindre än en hjälte, och det kanske också pappa inser så småningom, eller så gör han inte det, men det struntar jag i.

På något sätt löser vi det här, fast vi ännu inte vet hur. Men nu ska jag sova.