Igår, onsdag

Vilken dag det var igår. Jag säger då det, tack och lov att jag är sjukskriven för jag hade omöjligt hunnit eller orkat arbeta.

Jag sov dåligt på natten. Vi fyratiden väcktes jag av O som hostade. Han har de senaste nätterna sovit sittande i vardagsrumssoffan. Nu hade han en attack igen, hosta, dra efter andan med hackande halvtjutande ljud, alldeles kallsvettig. Gå och lägg dig gumman, det är ingen fara.

(Idag ska han till doktorn igen.)

Inte somnade jag om efter det, jag låg och läste någon timme och slocknade framåt sextiden. Klockan sju var det morgon.

Strax efter åtta ringde jag till det privata vårdhemmet jag pratat med i förra veckan. De har plats! Jag beskrev pappas situation, att benet nu är ganska bra, cancern med följder (näsblod, klåda, trötthet, oro) är det största bekymret. Men han befinner sig i limbo i väntan på provsvar och remiss. Hälsa nu din pappa att han är riktigt välkommen imorgon. Tack.

Sedan duschade jag och åt frukost, hela tiden med ett öga på telefonen. Jo, för biståndsapan skulle ringa.

(Dagen innan hade hon ringt och ville veta vart hon skulle skicka hemtjänst, till pappas lägenhet eller vårt radhus? Jag ville ha en ny vårdplanering och förstod (förstår) fortfarande inte varför vi inte fick det. Sjukgymnasten på geriatriken förstår du Helga säger att din pappas vårdbehov är detsamma som för två veckor sedan förstår du Helga. Jamen hon vet ju inget om cancern! Helga, du måste svara vart vi ska skicka hemtjänsten förstår du Helga. (Starkt förkortad version.)

Då satte jag ner foten. Jag är inte beredd att ge dig ett svar på detta här och nu. För två veckor sedan, innan vi visste om cancern, fattade jag och min man i ren desperation beslutet att ta hem pappa till oss. Nu vet vi att han har cancer, förklaringen på symptom vi har sett länge och som förvärras. Vi har två små barn hemma, jag måste rådgöra med min man innan vi kan besluta om att göra om vårt hem till ett hospice.

Därefter idel babblighet hit och dit om korttidsboende, vård- och omsorgsboende, man kan bli yr i mössan för mindre. Korttidsboende måste du förstå handlar om kort tid, två veckor ungefär. Ja, jag förstår det. Det hade varit bra för pappa just nu, i väntan på provsvar och besked om eventuell behandling. Fast det har vi ju sökt, och fått avslag på. Istället kunde vi söka om permanent boende. Det räcker att jag pratar med din pappa och hör att han vill göra det, jag behöver inte träffa honom igen.

Visst, jag kan räcka över luren nu, svarade jag. Då backade hon. Min arbetsdag är faktiskt slut nu! Klockan var halv fem så det förstod jag, vad jag inte förstod var vad hela tjatet egentligen handlade om. Kanske att jag skulle ge mig och säga att det går bra att pappa skickas hem med hemtjänst, tack så hemskt mycket, det blir jättebra det här.)

Nåväl, hon ringde mig återigen onsdag morgon, återigen förstod jag inte riktigt vad hon ville. Jo, att jag när jag träffade pappa skulle ringa upp henne så att de fick prata med varann. Okej.

Därefter fick jag skynda iväg, nu till det stora sjukhuset dit pappa redan blivit körd och röntgad för uppföljning hos ortoped. Jag hittade honom genast i väntrummet, hörde honom hosta. (O:s hosta eller lungmetastaser?)

Hos ortopeden togs gipset bort och han fick en plaststövel. Instruktioner som han hade svårt att höra och förstå, men inte jag. En stunds väntan under vilken vi passade på att ringa biståndsapan, som ju pappa snoppade av på ett elegant sätt. Nähä, en senior ortoped var inte riktigt nöjd med foten. Vi beställer en akut CT. Jaha. Köra pappa i rullstol till röntgen.

Den förtjusande mannen (sköterska?) som klippt upp gipset visade vägen till röntgen. Ni har tid klockan tolv. Sedan tar det en stund för oss att få bilderna. Det är lagom att ni är tillbaka här klockan ett. Passa på och ät lunch under tiden. Å en människa som tänker och känner lite extra!

Pappa somnade under CT:n, fast den bara tog tio minuter. Sedan rulllstol igen till lunchrestaurangen, vi hann precis före köerna. Det är så konstigt med mat nu, sa han. Jag tittar på den och vill inte ha en endaste bit, men jag vet att om jag äter så är det gott. Jag ska äta upp det här!

Det gjorde han också, men fick en hostattack och var nära att kräkas. Jag fick rusa upp och leta spypåse, högg närmsta läkare som stod i matkön. Falskt alarm. Men näsblod, hela tiden näsblod.

Strax efter ett ringde biståndsapan igen med beskedet att ansökan om permanent boende avslagits också den. Jaha, men då fixar vi detta privat, sa jag, varpå hon blev sur. Kanske skulle jag ha sagt det tidigare, visst har jag drivits av en lust att jävlas med henne, men det är faktiskt hon som ska vara professionell i detta och inte jag.

Ortoped igen, foten okej, sjukgymnast. Sjuktaxi till Sabbatsberg där pappa stöp i säng. Klockan var strax efter tre. Sov nu tills jag är tillbaka. Ja, säg till dem att de inte stör mig. Vareviga dag väcker de mig och frågar vad jag vill dricka till maten. så jävla onödigt. Dels gör det mig detsamma vad jag dricker, dels väljer jag alltid äppelsaft. Jag vill hellre sova!

Det hade jag också velat, men jag bet ihop och gick ut på stan. Pappa måste ha kläder nu när han flyttar. I tre veckor har landstinget hållit honom med kläder. Hans egna är inte att tänka på. Jag har räddat ett fåtal plagg ur misären men det mesta är bortom räddning och dessutom alldeles för stort.

En timme senare återvände jag. Till min glädje var pappa pigg och villig att prova kläder. Två par joggingbyxor, tre långärmade t-shirtar, två tjockare stickade bomullströjor passade utmärkt. Allt i svart eller rött, blodfläckar syns mindre då. Endast två kortärmade tröjor underkändes, han är så frusen.

Sedan satt jag en stund hos honom medan han åt middag. Jag måste snart gå. Å, stanna tio minuter till. Ja. Pappa, nu måste jag gå. Det blir sent, jag måste orka träffa barnen också. Å, så tråkigt. Så hejdar han sig: men jag klarar mig allt.

Hem kom jag med blixtrande huvudvärk, åt middag som O sparat, nattade barnen och läste Glaspärleresan för dem. När de somnat satte jag mig i soffan och letade fram Mångalen på SVT Play. Den visades i lördags men då orkade jag inte. Den var lika underbar som jag mindes den.

Sedan tog jag en halv Imovane - jag unnar mig det varannan natt - och sov som en stock hela natten.