Igår argumenterade jag med läkare, överläkare och biståndsbedömare medan pappa låg tyst i sin säng och betraktade oss med trötta ögon.
Efteråt tog han min hand och sa: Vad bra du är. Det känns så tryggt att du tar hand om mig.
Idag ringde biståndsbedömaren (som jag numera benämner biståndsapan, telefonen har lärt sig ordet) och bad att få tala med pappa. Hon ville veta om han ville ansöka om ett vårdboende, och det ville han.
Jag lämnade över luren och lyssnade till hennes svada och hans korthuggna svar.
- Blablabla, jag har hört att du fått ett tråkigt besked.
- Burkigt? Vad säger du? Jaså, tråkigt besked. Äsch. Prata klarspråk istället. Jag har fått cancer och ska snart dö.
-
- Blablabla, och sedan förstår du (pappas förnamn) när du bott hemma ett tag med hemtjänst och provat det och om det inte går, om du tycker så (förnamn) då tar vi nya tag och så kan du söka igen om boende.
- Vad säger du? Jag hör inte. Vem ska ta nya tag? Du? Jag tror inte att jag är förmögen till så värst nya tag.
Efter en stund bröts samtalet. Hon ringde inte upp igen.
Efteråt tog han min hand och sa: Vad bra du är. Det känns så tryggt att du tar hand om mig.
Idag ringde biståndsbedömaren (som jag numera benämner biståndsapan, telefonen har lärt sig ordet) och bad att få tala med pappa. Hon ville veta om han ville ansöka om ett vårdboende, och det ville han.
Jag lämnade över luren och lyssnade till hennes svada och hans korthuggna svar.
- Blablabla, jag har hört att du fått ett tråkigt besked.
- Burkigt? Vad säger du? Jaså, tråkigt besked. Äsch. Prata klarspråk istället. Jag har fått cancer och ska snart dö.
- Blablabla, och sedan förstår du (pappas förnamn) när du bott hemma ett tag med hemtjänst och provat det och om det inte går, om du tycker så (förnamn) då tar vi nya tag och så kan du söka igen om boende.
- Vad säger du? Jag hör inte. Vem ska ta nya tag? Du? Jag tror inte att jag är förmögen till så värst nya tag.
Efter en stund bröts samtalet. Hon ringde inte upp igen.
Gaaah vad jag blir arg, 60 mil bort och utan att känna någon av er egentligen. Biståndsbedömare, måtte de själva få utstå samma sak en gång. Hur kan de sova gott på natten efter att ha behandlat folk så? Och vad bra din pappa svarade. Heja honom!
SvaraRaderaJag saknar faktiskt ord. Men det gör uppenbarligen inte din pappa - heja honom!
SvaraRadera(Jag har en djupt känd avsky för kuratorstyper som lägger huvudet på sned och förstår. Så upplevde jag dem i skolan - vid gud att jag skulle ha vänt mig till den människan om jag haft något jag behövt prata om! - och så är det fortfarande. Jag ber om ursäkt om det finns bra kuratorer som läser det här och känner sig träffade).
Herlighet! Det burde ikke være mulig! For en coctail av inkompetanse, manglende medmenneskelighet og arroganse. Jammen bra din far evner å parere sånt drittsnakk! Jeg heier på dere begge. Tenker mye på dere om dagen, og selv om jeg ikke alltid kommenterer, følger jeg ivrig med og er full av beundring for hvor klart og godt du beskriver den vonde situasjonen dere er i nå. Skulle ønske jeg kunne gjøre noe, men jeg sender i alle fall varme tanker og klemmer.
SvaraRaderaDu milde tid, vilken människa den där biståndsapan. Tänker på er och önskar dig mycket styrka, TH
SvaraRaderaTack.
SvaraRaderaJag måste i anständighetens namn tillägga att jag förstås förstår att hon gör sitt jobb. Det är inte hon som är ansvarig för att lagar, regler och tillgång på boende ser ut som det gör. Kanske tycker hon att det hela är djupt obehagligt och döljer det bakom en otrevlig och babblig yta.
Usch, jag minns när min morfar dog. Han var ju mycket äldre, 87. Kunde inte röra benen pga spridd prostatacancer. Honom skickade de från Stockholms sjukhem för att han var "för frisk" (dog väl inte tillräckligt fort) till ett jävla äldreboende, ett slags korridorsrum med pentry (vad skulle han med det till?), säng och fåtölj. Som han dessutom skulle betala, minns inte riktigt hur mycket, 6 000 kr ungefär tror jag. Där låg han på rygg och stönade/skrek/grät i tre veckor, sen dog han. Det var mitt i sommaren och jättevarmt, mormor höll på att bränna ut sig på kuppen eftersom hon, själv 88 år, givetvis ville besöka honom varje dag. Så jävla ovärdigt. Mamma och moster överklagade nånting i efterhand, minns inte vad, eller så sökte de bostadsbidrag i efterhand bara för att. Allt de gnällde om, på alla instanser, fick de i alla fall rätt om, och skriftliga ursäkter. Men då var han ju redan död. :-(
SvaraRaderaStor, stor kram Helga. Vad otroligt jobbigt det låter.