Nähä

En lika morbid som rolig och kultursnorkig sällskapslek är att fundera över dödsannonsdikter (heter det epitaf, förresten?). Pappa och jag har gjort det, helt utan sentimentalitet. Jag har letat och visar honom. Men nähä:

Nothing I cared, in the lamb white days, that time would take me
Up to the swallow thronged loft by the shadow of my hand,
In the moon that is always rising,
Nor that riding to sleep I should hear him fly with the high fields
And wake to the farm forever fled from the childless land.
Oh as I was young and easy in the mercy of his means,
Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea.

(Dylan Thomas, sista strofen ur Fern Hill. Fantastiskt vacker och fantasieggande tycker jag. Lite lagom vemodig.)

Pappa: Nä. Det där tycker jag är alldeles för svårt! Och lite fusk också, jag har aldrig ägnat mig åt Dylan Thomas. Eliot är den jag kan bäst.

 Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
 Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
 Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
 känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
 känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
 känna hur död och liv är starka som vin inom en!

(Ekelöf, ur Eufori. Fin symbolik med en resa. Och så det där med vinet också, inte helt malplacerat, methinks.)

Pappa: Nä, för amatörmässig (sic!). Lite tjatigt om att resa, metaforen är sliten tycker jag.

Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

(Bellman. Passande för någon som älskar sin hemstad Stockholm så hett. Samt vin.)

Pappa: Ja, den är ju fantastiskt vacker. Fast jag vet inte.. vad är det för en nattens gud man tänker sig att jag anropar? Nä, inga gudar.

Nähä. Jag letar vidare. Får väl läsa Eliot dårå. Och Stagnelius. Och Fröding.